Danticat, Edwige: De dödas bok ****  novell

En riktigt stark novell om en kvinnlig skulptör och hennes far. De åker för att sälja en skulptur, föreställande fadern, till en känd kvinna. Men plötsligt vänds allt på ända. 

Jag är fascinerad över språket, hänvisningarna till Haitis syn på döden, livslögnen som avslöjas. Och en kärlek som verkar bestå, trots allt.

Eftersom jag blev intresserad av att läsa mer av författaren, antecknar jag härnedan för att komma ihåg. 

Danticats genombrottsroman är Att skörda ben,

men hon har även gett ut Magiska länkar och även Claire, som havets ljus. 

Ett av Karavans temanummer 2016 handlade om Danticat,

med hennes novell Bröllopsklänningssömmerskan och en essä

Munroe, Alice: Björnen sover ****

En novell som läses med både njutning, över stilen och språket, och med viss skräck, över innehållet och beskrivningen hur åldrandet kan te sig för många som drabbas av demens. Eller kanske särskilt för de som lever med de som drabbas.

Om du har möjlighet tycker jag att du ska läsa den här novellen. Det är nånting viktigt över den, en känsla av ofrånkomlighet och oåterkallighet. 

Nånstans är det gamla föreställningar, att mäns otrohet är naturlig och tillåten. Medan kvinnans inte är det. Men är det en ickefråga? För när denna sjukdom väl har drabbat finns ingen person kvar, och vad finns det då att göra? Kanske finna sig i sanningen och ta vara på de små stunderna. 

Pellerin, Gilles: Skuggad ****

Det är flera anledningar till att den här novellen är bra. Den är kort och kärnfull med ett oväntat slut. Precis som jag alltid trott att noveller ska vara. Nuförtiden är det sällsynt att hitta en sådan, och det gjorde mig intresserad både av novellen och författaren.

Novellen är hämtad ut antologin Kanada berättar: Minne av vatten. Bokförlaget Tranans berättarserie

Zeran, Alia Trabucco: Rent hus ****

Vissa böcker måste liksom läsas. Det här är en av dem. Redan i Januari skrivs det, 2024:s bästa bok? Med ett frågetecken iofs, men det är klart jag blir nyfiken.

Nu har jag lyssnat igenom den, och personporträtten och skildringen av Estellas liv som hembiträde är riktigt bra. Och episoderna kommer ständigt, staplade på varann. Det är mycket som händer. 

Trots försöket att låta det låsta rummet innehålla ett psykiskt odjur lyckas ändå inte Zeran riktigt. Hon nöjer sig med att gräva ytligt, och frågan är om hon verkligenär mäktig att gräva gravdjupt eller inte. 

Eller så är det enbart en arbetarroman, skildrad endast ur arbetarens upplevelser.

Eftersom slutet tappar och svaret aldrig kommer, vill författaren att vi antingen ska utläsa det ur boken, eller hämta det ur att döden är tre. Och då öppnar sig nya tankegångar.

Moström, Jonas: En sista önskan och Den du inte ser (alltså två böcker)

Missförstå mig nu inte, jag har ständigt läst (lyssnat på) de böcker Mosström gett ut. Och tyckt att de var bra.
Nu har Moström beslutat sig för att introducera Nathalie Svensson i efterhand (?) och berätta om varför hon blev läkare.  

Och visst, det kanske är en bra idé men jag blev förvånansvärt less. Eftersom det låg ute två böcker, (även Den du inte ser) beslöt jag mig för att lyssna också på den. Men nej, det blev inte bättre. 

Kanske är det uppläsaren som inte riktigt lyckas, kanske är det upprepningarna. Ja kanske är det böckernas korta längd. Men inte förrän Moström återvänder till nutiden läser jag fler deckare av honom.

Balle, Solvej: Om uträkning av omfång 2 ****

Del 2 av denna knepiga berättelse om kvinnan som fastnat i tiden. Men om del 1 egentligen var utan mening eller mål, så var den här, del 2, annorlunda. 

Här försöker Tara fånga tiden med hjälp av årstiderna. Ju mer jag läste, desto närmare tycktes jag komma alla årstider, och särskilt hur de kunde förnimmas genom Taras resa. Hur de kunde förändra, kanske förnya hennes 18 november. Samtidigt som den ständigt nya 18 november la sig i bakgrunden, och slutade ta plats.

Men så plötsligt var den där igen, och hon vaknade till sin nygamla dag.

Det bästa med boken är fortfarande att språket flyter, men ju mer jag läser, ju mer inser jag att del 1 bara var en uppvärmning. En mall att få skriva om allt möjligt inom.

Jag var tvungen skumma Taras kunskaptörst, då det ämne hon studerade inte intresserar mig. Missade jag nånting där? Har hennes böcker en mening, ett mål, ett syfte? Kanske. En rejäl cliffhanger skapar nyfikenhet på del 3. Och jag känner, lite besviket, var det nödvändigt?

Månadsläsning jan 2024

Fosse, Jon: Jag är en annan III-V ****
Winberg, Birgitta: Präst bakom galler. *** 

Keegan, Claire: Genom blå hagar **** noveller

Beauvoir, Simone de: Marcelle **** novell

Andersson, Dan: Evighetsmaskinen *** novell

Griffiths, Elly: Den sista utgrävningen

Tjechov, Anton: På sommarnöje *** novell

Linder, Ulrika: Återvinningscentralen ***

Walden, Andrev: Jävla karlar ****

Bäst: 

Walden, Andrev: Jävla karlar **** Ja, den är bra och får dela plats med

Fosse, Jon: Jag är en annan III-V ****.

Två så helt olika böcker och bra på så olika sätt.

Bästa novell: Beauvoir, Simone de: Marcelle **** novell Kan inte låta bli att framhålla den. Även om feminismen verkar bli omodern, så finns det säkert massor av er därute som inte viker ner er, läs den här novellen. Den piggar upp.

Mindre bra: .Winberg, Birgitta: Präst bakom galler. *** Denna bok med intressanta vinklingar möter för hårt motstånd denna starka månad. 

Walden, Andrev: Jävla karlar ****

Jag var verkligen skeptisk. Jag menar, pojkuppväxtskildringar finns det gott om. Det känns som att jag läst ett antal för många.

Men tji fick jag för Walden lever verkligen upp till sitt Augustpris. 

Så många ovanliga ordvändningar var det länge sen jag läste. De gör att boken liksom får en lätt ton, fast det är ju för bedrövligt vad berättarjaget (och hans mamma) råkar ut för. Dessa Jävla karlar tar såklart stor plats i boken, men de får aldrig ta över. Mamman är ju ändå där, och det känns som att hon gör sitt bästa, trots det kaos hon lever i. Till slut lämnar hon ju också alla. Eller lämnar någon henne? Oklart.

Ja pojken är ju en riktigt sympatisk pojke, och det hjälper till att han hela tiden tänker dessa kluriga formuleringar (även om det såklart är författarens vuxenhet som tänkt ut dem, det känns trots allt en aning tillrättalagda för ett barn). 

Boken lever ett eget liv. Den böljar hit och dit, fram och åter i tiden. Men hålls ihop av de olika kapitlen med pappanamnen. Slutet känns som ett löst papper som fladdrat fram och tillbaka med flera lösningar på.. Ska pappan få bli Pappa eller bara en cliffhanger? Ja den som läser får se.