Senaste inläggen
Ravn, Olga: De anställda ****
En både mystisk och egendomlig bok. Men jag gillar ju det lite oväntade så jag blev fast efter några sidor.
Det är en dystopi som rör vid något inuti en. Kanske för att det känns som att det här skulle kunna hända. Människor och människoliknande varelser arbetar på rymdskeppet. Stegvis drivs allt mot sin slutpunkt men sakta kommer en slags livsgnista tillbaka.
Naturen är förgiftad. Ja framtiden finns inte mer. Men en slags frihet finns...
Boken är sorglig och ger mig en klump i magen. Svår att förstå, ja. Men den ekar fortfarande i mitt huvud.
Widenfjord, Therese: Med bergens andetag ****
Vilken bra bok. Jag lyssnade på den och att så många timmar kan upplevas så korta är märkligt.
Jag gillar det mesta med den här boken. Ämnet, kärleken till skogen och hundar, det sociala anslaget, sorgens ansikte, försoning, barmhärtighet, kamerans öga och väl skildrade personer.
Dessutom var det något med flödet av ord som gjorde den lättläst, fast jag lyssnade på den iofs.
Jag rekommenderar den varmt. Dessutom ska den diskuteras i Kollektivet på FB.
Virdborg, Jerker: Cirkelns fyra hörn ***
Jag har läst en del böcker av Virdborg, och tyckte så bra om flera stycken att han blev lite av en favoritförfattare. Men hans Mamma i soffan var inte så bra. Och nu har jag läst denna och känner mig riktigt förvirrad. Ok, en historiebeskrivning av Stockholm är det, kanske, för vad är sant och inte? Dessutom blev jag riktigt less på de många upprepningarna. Kvinnan som hördes på bandet var så lik guiden att det var nog hon, eller? De steg in och ut ur bussen och allt var bakgrund till det enda viktiga, det som pappan äntligen skulle förmedla. Eller inte?
Och slutet!?, nej, jag får nog ta och låna de jag har oläst av Virdborg och läsa dem istället.
Lagerlöf, Selma: Morbror Ruben *** novell
Ur samlingen "Osynliga länkar" läste jag den här novellen.
Jag valde den på måfå, men måste säga att den, likt det mesta av Lagerlöf, var lättläst och innehållsrik.
Jag kan känna igen den moral som visas i Lagerlöfs böcker. Böcker som lästes av mina föräldrars generation. Så fast jag är 50 talist fick jag veta, prata inte för mycket, då kan tungan falla ner i halsen och så måste vi ta spiskroken och dra upp den...(!) Peta inte i eluttaget för då kan du sugas in i ett främmande land. Vilket ju lät väldigt spännande!. osv.
I den här novellen är det morbror Gunnar som sitter på stentrappan och blir förkyld. Dels blir han hjälte, dels ett varnande exempel. Och dels blir han även odödlig. Och irriterande för efterkommande.
Klurigt uttänkt av Lagerlöf.
Lafon, Marie-Héléne: Källorna ****
Som vanligt en riktigt bra läsupplevelse.
Lafons böcker är föredömligt korta. För trots de få sidorna skildras ett helt liv. Ett våldsamt, tragiskt och sorgligt liv.
Men nånstans slår skeendet plötsligt om, och allt blir omvänt. Någon får mer än den förtjänar kan jag tycka.
Lafons senaste böcker har självbiografiska inslag, vilket gör allt ännu mer drabbande. Men den här, liksom andra böcker, speglar en tillvaro utan återvändo. Det som skedde måste bara ske.
Balle, Solvej: Om uträkning av omfång 2 ****
Moström, Jonas: En sista önskan och Den du inte ser (alltså två böcker)
Zeran, Alia Trabucco: Rent hus ****
Pellerin, Gilles: Skuggad **** novell
Munroe, Alice: Björnen sover ****
Danticat, Edwige: De dödas bok **** novell
Danticat, Edwige: De dödas bok **** novell
En riktigt stark novell om en kvinnlig skulptör och hennes far. De åker för att sälja en skulptur, föreställande fadern, till en känd kvinna. Men plötsligt vänds allt på ända.
Jag är fascinerad över språket, hänvisningarna till Haitis syn på döden, livslögnen som avslöjas. Och en kärlek som verkar bestå, trots allt.
Eftersom jag blev intresserad av att läsa mer av författaren, antecknar jag härnedan för att komma ihåg.
Danticats genombrottsroman är Att skörda ben,
men hon har även gett ut Magiska länkar och även Claire, som havets ljus.
Ett av Karavans temanummer 2016 handlade om Danticat,
med hennes novell Bröllopsklänningssömmerskan och en essä
Munroe, Alice: Björnen sover ****
En novell som läses med både njutning, över stilen och språket, och med viss skräck, över innehållet och beskrivningen hur åldrandet kan te sig för många som drabbas av demens. Eller kanske särskilt för de som lever med de som drabbas.
Om du har möjlighet tycker jag att du ska läsa den här novellen. Det är nånting viktigt över den, en känsla av ofrånkomlighet och oåterkallighet.
Nånstans är det gamla föreställningar, att mäns otrohet är naturlig och tillåten. Medan kvinnans inte är det. Men är det en ickefråga? För när denna sjukdom väl har drabbat finns ingen person kvar, och vad finns det då att göra? Kanske finna sig i sanningen och ta vara på de små stunderna.
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se