Strout, Elizabeth: Åh William! ***

Ett ovanligt grepp, plötsligt låter Strout Lucy Barton återkomma som ett slags avslut. 

Lucy fortsätter sin historia som om inget hade hänt, men nu handlar det mest om William, exmaken och pappan till hennes barn, och hans mors dödsbädd. Om hur något uppdagas och blir att leva med allt framgent.

Trots att jag egentligen bara vagt kom ihåg Lucy Barton hade jag behållning av boken. Men jag undrar varför Strout skrivit den. På slutet känns det nästan som att hon tappat intresset och får stappla ihop de sista sidorna på ett fragmentariskt sätt. 

Jag känner att det är dags för mig att ta hjälp av andra bloggare och recensenter för att se om jag kanske ändå missar något viktigt när jag inte riktigt kan plocka fram Lucy ur minnet. 

Wiman, Björn: I en sal på lasarettet : en berättelse om min mamma, tuberkulosen och folkhemmet ****

En bok jag lyssnade på i många timmar, men som jag gärna skulle ha läst och kanske framförallt ägt för att få markera allt jag lärde mig om denna sjukdom, och historien om folkhemmet, men kanske framför allt för igenkänningens skull. Jag låg mycket på sjukhus i min barndom, tidsmässigt senare än tbc:ns härjningar. Och därför skonad från den tid som var innan blickarna vändes mot barnen som barn, och att omsorgen därmed blev en helt annan, mjukare, vänligare. Och jag hade turen att få uppleva den istället. 

Någon reflektion av boken är inte lätt att göra, men i en sammanfattning kan jag lägga fram en mycket läsvärd bok med ett stort mått svensk historia och med många och långa exempel på den tidens smittsjukvård. Helt enkelt en ordentligt intressant bok.

Läst 2022

Axelsson, Linnea: Magnificat ****

Aednan var en otrolig bok, med sitt omfångsrika format och mäktiga ordflöde. Och Axelssons stil känns verkligen igen. Fast Magnificat är så tunn att den måste bli full av fragment för att hinna nå fram. Det kan vara så att den också svällde ut, som många författares böcker gör, vilket innebär att den sen måste utesluta rad efter rad. Och så kan det kännas att vissa sammanhang kanske ändå borde skrivas om, ja kanske till och med uteslutas. 

Nånstans fick jag den känslan, men när jag läst boken klart förstod jag att allt som ändå behövdes hade kommit med. 

Jag har läst en hel del senaste åren, böcker av kvinnor där handlingen förläggs långt bort, en svensk kvinna reser helt enkelt ut i det okända, och där händer det. Så är det för kvinnan i Axelssons berättelse. 

Hon bär på sorgen efter pojken som skulle ha hållit henne kvar i det invanda och hans skugga följer henne tills hon slutligen ser glorian falna. Och kan omfamna livet igen. 

Här finns det alltihop, berget, marken, älven, uppväxtens stenar. Sättet att tvingas till något bara för att hon hade mer tur än någon annan när hennes barn fick leva. Hennes, kanske, bildningsresa där hon söker och finner, söker och finner, och där hon till slut kan inkänna vad hon verkligen vill. Och gör det. 

En bok som jag läste i ett svep en sömnlös nymånenatt. Och plötsligt återupplevde den magiska känslan från länge sedan, när en enda bok plötsligt gav mig allt. 

Läst 2022

Reyes, Dolores: Hon som äter jord ***

Kanske är det bara jag som känner mig lite besviken på den här boken. Jag upplevde den som en ungdomsbok och allvaret i den magiska realismen fick inte riktigt fäste i jordätandet. Det var som en bisyssla i flickans övergivna liv. 

Den bild som grep mig mest är nog den med alla flaskor som står och väntar på att öppnas, och allteftersom blir mer och mer som kalla fall. Där kunde jag känna sorgen som boken beskriver över alla försvunna människor, och hur flickans arbete är en droppe i havet. Och inget som ett barn ska hålla på med. Visst, hon ses som en häxa av andra häxor, men systerskapet i skrået verkar obefintligt.

Läst 2022

Sundström Lindmark, Anna & Widmark, Elisabeth : Vera vem? ****

En grafisk roman om ett numera eftersatt ämne, mobbing. 

Det är på tiden att det diskuteras igen, och boken använder sig av sociala mediers inflytande på jargongen och tillgängligheten hos, i detta fall högstadieungdomar, för att skildra hur snabbt något kan sprida sig och hur vuxenvärlden tittar åt sidan. 

Annars är det samma gamla vanliga visa där tecknen finns och skulle kunna avhjälpas.

Boken känns som ett svartvitt konstverk och jag har ingen aning hur den kommer att tas emot av målgruppen. Kanske får den inte den uppmärksamhet den förtjänar utan betraktas som tråkig och färglös. Det är i alla fall ett mycket bra försök av SundströmLindmark att närma sig detta ämne igen. Som vuxen är boken i alla fall glasklar och borde läsas av all skolpersonal. Tycker jag. 

Månadsläsning oktober 2022

 Bra: Wolff, Lina: Djävulsgreppet **** Insikten och beskrivningen av hur en psykopat arbetar nedbrytande med sin partner, och hur partnern till slut inser detta, är riktigt bra skildrat. Jag blev riktigt upprörd och arg. Gillar att bli det ibland.

Mindre bra: Sigurdadottir, Yrsa: Avgrunden Det är dags att sluta läsa Sigurdadottir känner jag