Alla inlägg under september 2023
Samuelsson, Sanne: Mjölkat ****
"En sak visste vi: En gård där inget produceras är ingen gård.
Det är en kyrkogård. En gård utan djur är ett museum" sid 77
Det är vad som berörde mig mest under min läsning av den här härliga boken. För min egen skull behöver jag inte skriva mer om boken, men för dig som inte växt upp på en gård, eller som i mitt fall, småbruk som det benämndes då, på den tiden då landsbygdens kyrkogårdar fanns enbart vid kyrkorna. Då just småbruken levde sina mödosamma men ändå blomstrande liv längs ännu inte asfalterade byvägar. Till dig, som Samuelsson skrivit det här, (om det inte är som jag anar, att hon har skrivit den för sin barndoms skull) kan jag säga att sanningshalten är hög. Det enda jag kan känna mig tveksam till är lukten av lagård i kläderna. Jag kan aldrig minnas att jag kände nån sådan under min uppväxt, varken i skolan, hemma eller i bönhuset. Och då var 90% av byns barn disponerade genom att alla hade nära till en lagård (på sin egen gård).
Kanske jag var immun. Däremot luktade det ofta ute på höst och vår. Vilket grannbyns ickesmåbruksbarn kommenterade i skolbussen. Men aldrig annars.
Jag kunde ha gjort hennes tillbakaresa och upptäckt samma känslor i kroppen, djuren, ensamheten, mörkret, kylan, gräset, korna, mjölken, höet, det strävsamma livet helt enkelt. Känslan av att äga marken där man går, skogen, ån fast den rinner förbi hela tiden. Och att äga huset, hemmet fast någon annan bor där.
Samuelsson skriver så annorlunda meningar, inte en enda gång känns det sökt. Hon förklarar med självklarheten hos den som kan allt möjligt, varför det går att veta när man ska skörda och så vidare, Samt något alla "bondbarn" vet: gå aldrig genom åkern, gå efter dikeskanten. Uråldrig kunskap som jag själv bär med mig.
Samuelsson måste skriva mer, hennes språk är så originellt och nytt. Kanske att känslan hos Mjölkat är svår att återskapa då den är färgad av barndomens puls, men det kommer att bli så bra ändå. Skriv mer!
Tuil, Karine: Beslutet ****
Sträckläsning. Det bjöd Tuils bok på. Ytterst spännande, intressant och inte ett dugg tråkig. Inga döda partier överhuvudtaget.
Det beror säkert på upplägget, närtid, dåtid blandas med förhörsprotokoll. Och lite ytliga men ändå trovärdiga personporträtt.
Så intressant att läsa om föfarandet bakom hanteringen av terrormisstänkta. Tankarna hos de som bestämmer. Påtryckningar, övertalanden, fattade beslut och konsekvenser.
Nu när jag efter några veckor erinrar mig boken blir jag lite förvånad att det engagemang som jag kände då har klingat av så mycket.
För ett antal år sen hade ämnet varit så mycket mer känsligt än idag. Nu är det godkänt. Men är det nån slags påverkan från förr som får mig att tänka, är det ok att vara så svartvit i beskrivningen? Är det svårt att sen boken som enbart en thriller?
Kapla, Marit: Osebol ****
En otrolig bok, med stor igenkänning eftersom jag själv är uppväxt i en by.
Här är huset där den bodde och nu är det någon annan som bor där, undrar vem? Så går tankegångarna när jag åker genom min hemby. Kapla nöjer hon sig inte med att tänka tanken, hon frågar, hon lyssnar, hon berättar, hon förmedlar en tid som varit och det ordknappt och utan stor stilistisk tankemöda; hon låter helt enkelt människorna få komma till tals i sitt eget uttryck.
Kartan är också suverän, jag la märke till ett hus i ytterkanten, en bra bit ifrån. Och så får jag veta hur de tänkte de som bott där från början. Och jag förstår vad de säger.
En unik bok med sista minuten känsla, snart är så många borta.
Bäst: Vuillard, Erik: Dagordningen **** Historiskt intressant
Mindre bra: Lykke, Nina: Vi är inte här för att ha roligt *** Tja.
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se