Alla inlägg under juli 2012

Av violen - 31 juli 2012 12:30

   Nesbø, Jo: Rödhake *** (mp3)


Lyssnade på den här boken som handlade mycket om andra världskriget. Jag vet inte hur många deckare som tagit upp det på senare år, här kanske Nesbø var en föregångare, vem vet? Boken gavs ut redan 2000. Jag är ju lite less på det greppet och lyssningen av boken var lite sporadisk så jag kan inte hylla den riktigt lika mycket som den blivit av många andra.


Rödhake vann de norska bokhandlarnas pris år 2000 och korades 2004 till Tidernas bästa norska kriminalroman. 2007 nominerades boken till det prestigefyllda engelska priset Duncan Lawrie International Dagger. Adlibris


Att norrmännen gillar den förstår jag verkligen, eftersom allt som har med andra världskriget att göra forfarande känns väldig angeläget i Norge, vilket jag förstår.

Jag skulle vilja benämna Rödhake en intelligent roman, väl genomtänkt och kanske sannolik.


Läst 2012


Jag fortsätter lyssna på Nesbø.....



 

Av violen - 30 juli 2012 19:45

   Cleeves, Ann: Döda talar inte **


Shetlandsserien var ju bra, det vet vi alla. Men Vera, Vera, du är inte nå kul alls. Och den här historien, ja jag vet inte, den var ju bara så trist. Inte blev det bättre av att jag kom på hur det skulle kunna vara ganska snabbt (dvs vem mördaren var) fast sen brydde jag mig inte eftersom jag inte bryr mig så mycket om mord*. Och så visade det sig vara så på slutet som jag tänkte i början. Håhåjaja. Det kunde dock inte rädda den här boken från att vara, iofs lättläst men ack så ointressant. Synd!



Läst 2012




Av violen - 30 juli 2012 19:30

   Larsson, Åsa: Till offer åt Molok ***+


Hon är bra, Larsson. Riktigt bra. T o m Leif G W gör ju vågen för henne. Och själv har jag funderat kring hennes författarskap. Dvs man vet inte vad man får men bra är det...

Den här gången skriver Larsson en fullödig deckare. Så många gillar säkert det här.

Men samtidigt, det finns med så mycket annat. God inblick i barnpsykologi, hundpsykologi och maktpsykologi. Och mobbing.

- Lögnare, sa Krister. Och mobbare. Det är synd om dig Willy. För sådant där lär man sig hemma. På något sätt

sid. 338


Dessutom är hon modig Larsson som sätter en människa före ett djur. Och hon verkar vara åt det feministiska hållet också, jag menar att bita sin förövare i läppen, det visar ju på stor självbevarelsedrift och åsikt att man är värd att skydda. Nu gick det ju som det gick ändå (vem är förvånad) men mer av det framöver Larsson! För det som skedde i Kiruna för hundra år sen sker överallt än idag. Tyvärr.


Kort sagt, en bra deckare med lite ovanlig intrig och insikter utöver det vanliga. Att Elina överskuggade Rebecka till viss del gör väl inget? Nej det tyckte jag inte, för jag är sällan intresserad av själva mordet(n) utan hur livet levs omkring det hela.

En till Rebecka bok och sen skriver Larsson annat, inte för inte jämförs hon ju med Kerstin Ekman (en av mina stora favoriter som också började som deckarförfattare).

Framtiden är intressant vad gäller Larssons författarskap!



Läst 2012

Av violen - 26 juli 2012 19:15

   Janesch, Sabrina: Kattbergen ****


När jag läste om den här boken förstod jag direkt att den skulle vara i min smak. Den påminner lite om Själamakerskan och Den döda arméns general, dvs den skildrar hur dåtiden alltid påverkar nutiden, mer eller mindre. Här är det en generation som fick fly efter andra världskriget när länderna ändrade sin gränser. Polen och Ukraina var del i detta.

En nutida journalist söker efter sin morfars rötter. Parallellt får vi följa morfaderns liv i samband med sin flykt när gränserna, som sagt, blev ändrade. Och hur han etablerar sig i utkanten av en tom, f.d tysk by.

Jag hade lite svårt att hänga med i den biten, men jag tyckte om att läsa språket som är enkelt men välformulerat. Helt enkelt lättläst. Magisk realism ska finnas med och visst, men det känns lite mer som vanlig gammaldags vidskepelse. Korpar som visar fel väg, uppspikade ugglor som hoar till osv. 

Dessutom en ny del av historien som uppenbaras för oss ovetande ( i alla fall jag) svenskar.



Det känns som att jag har läst någonting nytt och angeläget, skrivet på ett välgörande lätt språk och utan speciellt mycket känslor. Jag förstår att den fått uppmärksamhet, för lite yrvaket kanske dagens generation har vaknat upp (som vanligt när de gamla är borta) och vill veta; hur var det egentligen? Det är för sent för att reda upp familjegåtor, men en del av sanningen finns fortfarande vid liv. Innan det är för sent. Eller så kanske den inte kan uppdagas innan de gamla är borta. De tar smärtan över fördrivningen, flykten, språket, vanvettet med sig i graven. Och allt som finns kvar är dagens krassa människa som skriver orden och läser dem. Utan undertext. Eftersom det inte finns någon.


Tyska böcker är ofta lite kyliga. Den här var inget undantag. Men läs den. Utan svårigheter. Du lär dig nånting. Den stannar kvar.

Det jag saknar är någon slags karta som beskriver boplatserna och just hur gränserna förändrades. Men så är inte geografi min starka sida heller.


Läst 2012


Tack Thorén & Lindskog för rec.ex Och för att ni ger ut tyska böcker!

Av violen - 23 juli 2012 12:30

   Beck, Inga Maj: Qivittoq ****


En grönländsk flicka flyttar till Danmark. Grönland finns alltid kvar hos henne, vilket titeln också antyder. Romanen har självbiografiska drag och Beck känner sig kanske som en Qivittoq, en person som flyr samhället och beger sig upp på fjället pga skam eller skuld eller främlingsskap. En helt uttömande beskrivning av denna mytologiska gestalt är svår att finna. Men här hittade jag mer om ordet. (se även längre ner i inlägget)


För boken visar sig vara en historia om en flicka som växer upp i rädsla, utsatthet, övergivenhet, utnyttjande och otrygga familjeförhållanden. Fragmentarisk, ja. Tidsmässigt oordnad, ja. Många böcker är ju skrivna på det här sättet, t.ex en som jag nyss läst av Johanna Ekström, här Där fanns det passager som inte gick att förstå.

 Men den här var sällsynt välfomulerad, jag hängde hela tiden med i vad som hände flickan som sveks av sina närmaste och till slut lämnades med ett obegripligt ansvar, endast 18 år gammal. Det beskrivs i slutet av boken och känns som en bok i boken. Minnet av handen på dörrhandtaget finns för alltid kvar hos Beck, och får nu beskrivas. Liksom hennes egen sjukdom nämns i en enda mening och sen inte mer.


Det grönländska finns här och var i boken i form av berättelser och antaganden."Kan de döda omvandlas till andra varelser och återta sin ursprungliga skepnad om någon sörjer tillräckligt?" sid 67. Även den grönländska myten att när någon dör föds ett barn som tar över den dödes själ. (hittar tyvärr inte stycket nu).


Jag vill läsa mer av Beck, en för mig helt okänd författare. Tack vare den nordiska utmaningen har jag läst henne, det tackar jag för.


Läst 2012

-------------------------------------

 citat hämtat här



Att gå till fjälls kani den gamla grönländska traditionen också ha en tragisk och mytisk sida. Den som kommit på kant med sina medmänniskor på grund av någon förseelse kunde bli "nedsjungen" i en sångkamp och kunde förlora ansiktet så kapitalt att han gick till fjälls för att aldrig återvända. Han blev en "qivittoq". I folktron dog han inte men blev en övermänsklig varelse som kunde komma ner till bygden för att hämnas.


En medresenär på flyget från Kangerlussuaq (Söndre Strömfjord) berättade att det gamla ordet qivittoq har sin rot i ett verb som betyder "att vända sig bort från människor". Det finns nog en del "qivittut" (plural) i alla samhällen. Medmänniskor som inte orkar leva med ansiktet mot omvärlden p g a utanförskapskänslor. En känsla som vi kanske litet till mans har prövat på. Frågan är om vi kan locka qivittoq tillbaka till gemenskapen eller om vi skapar myter kring den som avviker?  Intressant frågedställning (min anm)



------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Av violen - 19 juli 2012 14:30

Ekström, Johanna: Om man håller sig i solen **** (Gcz)


Koncentrerat läste jag den här boken. Och ville redan från början ha ett eget exemplar (tyvärr lånad), stryka under, markera, kunna läsa om. Det är många ord och och sen ännu fler ord. Orden, meningarna böljar fram och tillbaka mellan sanningar, lätta att förstå och upprepningar av meningar, helt utan meningsfullhet. För läsaren, dvs jag. Kanske andra förstår. Åtminstone Ekström lär göra det.

Men genom hela boken går ett stråk av uppriktighet, utan smaskiga detaljer. Sparsmakad kommer den fram, sanningen. Ytligt sett om faderns svek men inunder ytan ligger stora stenar av självupptäckter. Stenar som sjunker ner och blir ofarliga. En efter en.


Så många insikter som kommer upp på sidorna, ett fåtal citeras här:


Mognad består framförallt i att man i sitt inre har möjlighet att föra ett samtal med sig själv som gör att paniken inte bryter ut. [..] Behovet av att begripa, räkna ut. Dissikera med vassa instrument. Hunger efter att plocka isär, ädsla parad med äckel inför vad som gömmer sig där inne. Inuti människor och deras handlingar. [...] Barndomen upphör inte förrän du har kommit till insikt om den. sid 228


Det här är en bok som både gör upp med och accepterar en barndom, en existens, en sluten sektliknande grupp. Jag blir alltid fascinerad när jag gång på gång möter samma sammanhang, föräldern som inte står ut med olikheten hos sina barn, ett eller flera. Svårigheten att inse att ens egna barn också kan vara en annorlunda kultur och intressanta just därför. Ekströms bror har inte mycket att säga i den här boken, vill han inte eller kan han inte eller får han inte? Sitter han kvar i klanen? På ett ställe finns brodern med, när han i Venedig vill kasta ett förfluget ord i kanalen, han vill bli förlåten utan att be om det? En stark bild.


Eller handlar det till syvende och sist bara om det gamla vanliga, makten. Makten att bestämma vilka skämt som ska skrattas åt och vilka rättvisor som ska anammas? Att sjukförklara den som kommer med sanningen? Att köra sitt eget race? Som män gjort i alla tider...


Kort sagt, en bok med självinsikt utöver det vanliga och intressant även ur skilsmässoperspektiv. Hur barnen uppfattar sveket och övergivenheten.


Läst 2012












Av violen - 18 juli 2012 17:39

   Meyer, Deon: Tretton timmar ***


Av Meyer har jag tidigare läst Död i gryningen *** och Devils peak ***. Ganska ok deckare.

Den här var snäppet bättre, jag gillade upplägget med tiden som gick timme efter timme (nästa bok heter originellt nog sju dagar....) och infallsvinklarna på de olika berättelserna. Nästan som ett utkast till ett filmmanus.  Jag hade inga problem att hänga med heller, men om det varit en ljudbok har jag en känsla av att det skulle ha varit mycket svårare.


Jag är dock ganska mätt på deckare och den här kändes mest som en lite väl konstruerad historia, även om den tyvärr säkert kan vara sann. Intressant var dock en hänvisning till Bennie Griessels utseende, hmm!


Läst 2012








Av violen - 17 juli 2012 14:45


 OBS! Lite om boken, mycket om litteraturen i denna reflektion

 

Cossé, Laurence: Drömbokhandeln ****


Jag kunde bara inte låta bli att älska den här boken. Även om historien, med inslag av deckargenren och med drag av fransk svårmodig romantik, kändes lite väl konstruerad ibland, var det ändå böckerna, litteraturen, bokhandeln och diskussionerna om goda romaner som höll upp det hela och gjorde boken så intressant och tillrättalagd för boknördar.


Jag är litteraturälskare, och som alla älskande lider jag. Jag har enormt höga förväntningar på romaner. Jag har blivit besviken så ofta att jag knappt har vågat öppna en ny bok de senaste tio åren. Jag väntar tills tiden har gallrat klart. Numera läser jag enbart klassiker. sid 71



Förut kände jag lite som citatet ovan. Jag lånade mycket på bibliotek och det störde mig inte att vänta ut att böcker skulle falna i popularitet så att de fanns inne för lån. Fanns de kvar på min läsalista så läste jag dem. Fast det gallrades hårt.

Men i och med hemsida och nu blogg fanns det plötsligt så många boktips och så blev böcker billigare och loppisar uppstod överallt. Och deckarvågen sköljde in på biblioteket och särskilt på mitt. Så jag ändrade inställning och har läst allt möjligt de senaste åren. Varit med i utmaningar och läst nytt och annorlunda och gått utanför mina favoritgenregränser.


Så diskussionen om Drömbokhandeln blev ett litet uppvaknande, är en god roman elitism, storebrorsmentalitet och snobberi? Finns det skäl att tillsätta en slags jury som läst mycket och som har sina favoriter? Som känner när både stil, text och innehåll smälter samman till något bestående? Kanske, jag är ju själv svag för litteraturpriser och läser gärna vinnare, (ibland i förväg visar det sig, angående fjolårets Augustpris Korparna som jag skrev om just idag för ett år sen här och här.) Och är det inte egentligen det som är varulagret i själva bokhandeln i Drömbokhandeln?  Vinnarna.


Nu tycker jag av princip att folk ska få läsa precis det de vill. Jag slukade själv tidigt Kittyböckerna och Sigge Strark jämsides med Tsarens kurir. Och när mina klasskompisar i nian recenserade just Kitty så fläskade jag till med Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. En av killarnatyckte att det var det sämsta han hört och de flesta andra höll nog med. Brydde jag mig? Inte då heller. Men jag gillade de andras Kittyrecensioner kan jag säga.


Men, jag har senaste tiden börjat känna nånting nytt, ett sug efter god litteratur (?hmm!) där meningar kan läsas som inte lästs förut. Och då inte enbart klassiker utan nutidens intressanta litteratur. Kanske lägger jag om min läsning framöver, fördjupar mig mer, läser mer facklitteratur. Jag vet inte, men Drömbokhandeln fick mig att tänka om. Märkligt!


Jag vill blanda högt och lågt och folkligt och festligt och De Stora Författarna med sträckläsningsdeckare. Något för alla hela tiden. Men vad vill just jag ha? Det blir höstens fråga....



Läst 2012


Köpt med vinst från Ingrid



Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards