Nesser, Håkan: Maskarna på Carmine Street

Jag läste en gång Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och blev så besviken på slutet, att man inte fick veta vem mördaren var, att jag la Nesser på hyllan. Sen läste jag tydligen :och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla och den var tydligen ganska bra.

Nu behövde jag en deckare att lyssna på och valde spontant en av Nesser.

Den var spännande från början och långt in i boken. Jag väntade på att något intressant skulle hända och tänkte inte så mycket på stilen, som verkligen var tunn på adjektiv. Därför blev det lite av en kalldusch när upplösningen närmade sig och den blev på ett sätt som inte alls var logiskt. Då plötsligt la jag märke till det lite pladdriga innehållet. Och nånstans kände jag att det blev fel, det skulle ha kollats upp av polisen när det hände det som hände. Då skulle det ha hänt men ordnats upp betydligt tidigare. Men då hade det ju inte blivit nån bok.

  Wollin, Malin: Sorgen i deras ögon **** (novell)

Malin Wollin vinner Sveriges Radios Novellpris 2022 - Kulturnytt i P1 | Sveriges Radio

Bra novell, kanske inte stilmässigt men innehållet känns rykande aktuellt och nödvändigt.

Wollin beskriver något så viktigt som självmord på ett sådant sätt att novellen liksom bara snuddar vid det. Upplösningen är som en chock, vilket gör att novellen stannar i minnet.

Någonstans har detta viktiga och tragiska ämne äntligen blivit rumsrent.

Under min barndom mörkades sådant aldrig, utan medkänslan och förståelsen var stor både för den som tog bort sig/ inte ville vara med längre och dess anhöriga.

När jag sen flyttade till annat landskap hamnade jag i en tystnadskultur, där skam och skuld vidlådde de som inte orkade leva längre. Jag hörde till och med ordet självspillning (som om Gud inte höll aväven de som led av psykiska besvär. Personligen tror jag att Gud verkligen brydde sig om deras smärta) och att det smittade (!) och det viskades när någon for på begravning av en "sådan". 

Så jag välkomnar verkligen att litteraturen öppnar upp för mer engagemang i frågan.

Genberg, Ia: Detaljerna ***

Fyra novelliknande berättelser, berättade av samma person som tänker tillbaka på dessa personer från sjuksängen. 

Johanna är inte så trevlig och jag undrar om Genberg helt enkelt vill skildra en psykopat. Niki är inte stort bättre och hon är, som det verkar en narcissist. Alejandro är en flyktig förälskelse som lämnar livsviktiga spår, utan att nånsin få veta om det. Och Brigitte är mamman, alltid denna mamma som finns med tills hennes liv tar slut, och henne kommer man ändå närmast.

Dessa relationer skildras intensivt och insiktsfullt.  Det slår mig nu att det Genberg vill är inte att de fyra ska leva upp till sina liv. Nej det är ju huvudpersonen vi vill lära känna, och hennes erfarenheter av till största delen psykiska tillkortakommanden hos sina "vänner". De försvinner men lämnar kvar en kunskap genom sina liv. Vad gör det med huvudpersonen? Vill man veta......

Ekman, Kerstin: Pukehornet ***

Hoppsan, det här är Ekmans första roman, innan hade hon skrivit enbart deckare. Och här finns det ju faktiskt också med en död (?) person. Boken är i två delar och första delen handlar om Per, eller Päron kallad av de som bor i samma hus. Han är milsvid från att besitta de egenskaper som kvinnan i del två har. Hon är författare och kanske Ekmans alter ego, vem vet?

I vart fall är del två betydligt bättre än den första, som faktiskt är riktigt pladdrig och tjatig. Och inte alls likt Ekmans stil. Men i del två känns hon igen.

Den var intressant att lyssna på av ovan nämnda anledning, men jag var nära att ge upp i början. Hade det inte varit Ekmans roman hade jag inte lyssnat klart. Men nu vet jag hur Pukehornet, hennes debut är. 

Mann, Thomas: Döden i venedig ***

Så många gånger jag har läst denna titel i olika sammanhang. Ofta som bästa bok. Och ofta har jag tänkt att det är en deckare...

Men jag har aldrig kommit mig för att läsa den, förrän nu. Och den är något helt annat än jag föreställt mig. Deckare? Absolut inte. Tidsdokument? Kanske. Moralisk undervisning. Nej nej nej.

Boken utkom 1912 och borde ha väckt stor uppmärksamhet med sitt förbjudna innehåll. För huvudpersonen har ju verkligen förbjudna tankar, särskilt vid den tiden. 

Det är svårt att veta vad Mann vill med boken. Vill han ta homosexualiteten i försvar eller vill han skildra vad som kan hända om sådana tankar finns? Eller vill han enbart tankemässigt skildra det uppvaknande som huvudpersonen upplever? Och kanske därmed väcka en förståelse för det som händer?

Det betonas att det är förbjudet, ett lagbrott. Men något som skulle kunna ha blivit fult och snaskigt blir verkligen inte det. Jag blev förvånad när jag la ifrån mig boken, hur pass mycket jag tyckte om den. Att sätta på pränt något som var så annorlunda och otillåtet, men göra det på ett så mänskligt sätt och hur det stöts mot huvudpersonens kända moral, är riktigt intressant. Och jag gillade att det ändå stannade med tankarna. Pedofili är något riktigt dåligt, och ska aldrig tillåtas.

Dessutom är skildringen av pandemin också väl beskrivet. Redan då var det pengarna som styrde.

En bok som jag gärna läst och analyserat. 

Månadsläsning mars 2022

Montelius, Martina: Ulf gråter *** novell
Engdahl, Horace: OP. 101 **
Lindgren, Astrid: Luise Justine Mejer ***
Nutti, Ella-Maria: Kaffe med mjölk ****
Oksanen, Sofi: Hundparken ***
Toews, Miriam: Kvinnor som pratar ***