Månadsläsning jan 2022

Habila, Helon: Resenärer ****

I väntan på en ängel  Habilas första roman, var ett slag i magen. Här kommer slag två.

Resenärer är en bok som liknar 2021:s bästa bok, enligt mig, Cummins Amerikansk jord. Båda böckerna lyckas skildra flyktingar och deras tillvaro så att man riktigt förstår det.

Habilas bok utspelar sig i Europa och är ingen särskilt trevlig historia. Hans sätt att skriva är nästan så att man hör honom prata. När jag läst ut boken tänker jag, ja nu vet jag ännu mer. Så ska en bra bok vara.

Visst, den innehåller en historia i historien som visar sig ge hopp, men det känns konstigt nog inte sökt. Bara lättnad.

En bok att läsa och ta till sig. Gör det. Liksom I väntan på en ängel.

Furmark, Anneli: Gå med mig till hörnet ***

Furmarks grafiska romaner är oftast bra. Så är även denna. 

Kvinna och man är gifta, kvinnan möter kärleken i en annan gift människa.

Mannen är förstående ett tag, men vill sen skiljas. Kvinnans kärlek vill inte skilja sig. Blir hon ensam eller?

En historia vi läst om så många gånger förut, det är bara det att här är det två kvinnor som förälskar sig i varann. Men det är samma slags kärlek. All kärlek är sin kärlek. 

Furmark normaliserar något som tidigare varit lite sensationellt. Men här är det bara som vanligt. Äntligen.

Kristof, Agota: det kan kvitta ***

Korta noveller, alltför korta kanske. Jag läser en, väntar på nästa, måtte den vara nånting mer. Men nej. 

Visst det enkla, osminkade kan också skildras väl, men mer än så blir det inte. Tyvärr.

Salihu, Diamant: Alla måste dö ****

Med mod, engagemang, lyhördhet och intresse har Salihu åstadkommit en bok långt utöver det vanliga. Det som i åratal utspelat sig i Stockholms förorter, där jag knappt varit, blir plötsligt något annat än en nyhet som gör en upprörd för en stund. 

Jag lyssnade på boken och hade lite svårt att följa med i alla namn och händelser. Men Salihus har ett  sätt att gå i en ring och återkomma till samma personer från ett annat håll, vilket gjorde det hela möjligt att greppa. 

Det känns som att det är en skildring av ett samhälle i fritt fall, fast det skulle kunna styras upp av imamer, äldste, föräldrar  och en skola med, trots allt, en del resurser.

Jag önskar innerligt att detta våld måtte ta slut. Kanske kan denna bok hjälpa till att meddela någon slags lösning. 

Lavrentieva, Olga: Survilo. Mormors berättelse om livet under Stalin ***

Denna grafiska roman hette tidigare ...livet i Leningrad. Varför den ändrat namn kan förstås i denna recension som jag hämtat på Bokus.

I Olga Lavrentievas serieroman får vi följa hennes mormor Valentina Survilos umbäranden under ett fasansfullt kapitel i den ryska historien.
Survilos lyckliga barndom i Leningrad får ett abrupt slut 1937, när fadern grips och på falska grunder anklagas för att vara en folkets fiende. Survilos öde tar henne sedan från den stora terrorns Gulag tillbaka till Leningrad under andra världskriget. Under stadens belägring mister över en miljon människor livet bara under den kalla vintern 1941-42 dör 4000 människor varje dygn.
Under belägringen får Survilo till slut jobb på ett fängelsesjukhus, ett av få ställen där man bortser från den skam hennes far dragit över hennes namn. Genom Survilos ögon beskriver Olga Lavrentieva en hel generations trauma, rädslan för att när som helst förlora en anhörig. Survilo ger ett nytt perspektiv på det ryska 1900-talet ett brinnande aktuellt ämne då Stalin idag åter blir allt rumsrenare i Putins Ryssland.
Olga Lavrentieva (f. 1986) är konstnär och serietecknare. I Ryssland ses Survilo redan som en klassiker och har kommit att kallas för en ny MAUS. / Bokus

Intressant om en tid som aldrig slutar att förvåna.

Oscarson, Stina: Det perfekta plåstret ****

Stina Oscarson är en ny bekantskap för mig. Den här boken med Greiderliknande nedslag i livet gav mig mycket att fundera på. Hon skriver utifrån ett slags medmänskligt rättviseperspektiv som inte synts i debatten på många år. Dessutom verkar hon vara en av dessa ovanliga poeter/författare som har koll på tidsandan. Oscarson har som exempel märkt att kyrkan/religionen/själens längtan/orden Gud och Jesus plötsligt (nåja det är väl drygt fem år sen jag började lägga märke till att det kommit tillbaka i litteraturen, film, tv, ja även i korsord!) är helt ok att nämna och referera till.

Oscarson skriver om människor hon mött

Kommer du att rösta i nästa val tror du? frågar jag

Det vet jag inte säger han

Det beror på. Tid och sådär.

Men jag anser liksom inte att röstningen är avgörande för samhället.

Och vad är avgörande då tror du? frågar jag

Jag tror säger han

Du vet att jag går runt i många kyrkor

Och jag märker att alla dessa rum som tidigare stått tomma

Fulla med spindelväv. Nu börjar dom fyllas

med människor

Det är något annat man saknar. 

Oscarson skriver om politik på ett opolitiskt sätt. Hon citerar Per Albin Hansson från 1928.

Det goda hemmet känner inga priviligerade eller tillbakasatta.

Inga kelgrisar och inga strykhans. Där ser icke den ene ner på den

andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad.

Den starke trycker icke ner och plundrar den svage.

Oscarson citerar Sara Lidman

Sara Lidman

sökte hela sitt liv

efter orden som skulle kunna stoppa ett krig

hon var övertygad om att de fanns

och mot slutet av sitt liv sa hon

att det var vad hon sörjde mest

Att hon ännu inte

hittat

dem

Oscarson citerar sig själv på nästa sida

Jag söker ännu

Oscarson citerar en vän

Känner du till kintsugi? frågar en vän

Japansk reparationskonst

Istället för att kasta ett trasigt lerkärl

förgyller man sprickorna med guld

Gör dem till en del av kärlets historia

En bok för alla som söker efter (Jag citerar Zola) ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament.

Keegan, Claire: Det  tredje ljuset/Små ting som dessa ****

Att läsa Keegan är som att flyttas bakåt i tiden, till böcker utgivna på 40-50-talet. Referenser till modern tid hindrar en från att tro att det är så. Men både språket och innehållet känns gammalmodigt och just därför nyskapande. Och kanske är det just den kombinationen som gör Keegans böcker/noveller så intressanta. De vänder tillbaka till en tid av både elände och godhet. Människovärdet i dessa två noveller är intakt trots de vedermödor som personerna måste stå ut med.

Det tredje ljuset belyser något som kunde ha hänt för länge sen, ett barn vistas i en annan familj eftersom dess egen familj inte kan/vill/orkar bry sig tillräckligt. Ja, ibland blev barnet kvar. Här skildras en kärlek som alla barn borde få uppleva. Och den kärlek som mannen och kvinnan får ge ut till barnet. Och den kärlek de visar till hennes föräldrar när de lämnar henne tillbaka. 

Små ting som dessa hoppar abrupt över till de övergrepp Irländska kvinnor och barn fick utstå på de mödra- och barnhem, Magdalenatvätterier, som mellan 1922 och 1996 drevs av kyrkan och där kvinnor tvingades arbeta under slavliknande former. Eftersom de ofta var ensamstående mödrar, vistades de där och födde barnen som oftast adopterades bort eller helt enkelt dog.

Mannen som förstår vad som händer där fattar ett beslut, att offentliggöra det han sett, ta med sig flickan och sedan utstå kyrkans hämnd. 

Diskrepansen mellan språket och den tid som skildras, dvs nutid, är stor. Jag undrar om det är ett medvetet grepp av Keegan, för att skildra de goda gärningar de båda männen i novellerna utför kanske inte skulle gå att skriva om som vi skriver nu. Ord som kärlek, medlidande, rättvisa, solidaritet, allas lika värde, att offra något för en annan, att tänka på och utveckla vad sann kristendom är, skulle kännas helt vilset i nutiden. Och i skenet av det som skildras, visst vill vi att det ska höra dåtiden till? Men tyvärr, det bara ökar i samhället idag, om än på andra sätt och i andra kulturer.