Griffiths, Elly: Irrbloss

En av de få deckarförfattare jag läser numera. Och dessutom direkt den kommer ut.

Som vanligt fascineras jag av Griffiths förmåga att hela tiden hitta nya infallsvinklar och nya mord. Och att dessutom hela tiden återknyta till tidigare händelser och personer utan att det blir tjatigt. Nelson och Ruth är såklart tjatigt men ganska kul ändå. Och saltängarna drar hela tiden i Ruth och vill att hon kommer tillbaka efter sitt mellanspel på annan ort. Så allt är som vanligt och pekar framåt mot nästa bok.

Virdborg, Jerker: Mamma i soffan***

Jag gillar verkligen Virdborg. Hans romaner framkallar alltid en ödesmättad stämning, och det är oftast omgivningen som står för det. Naturen, olika ljud, egendomliga möten och upplevelser. Det är oftast en dystopisk närvaro. Kalla stråk drar genom böckerna.

Och kanske att just det kalla stråket finns i den här boken. Men mer är det inte. Här närmar sig Virdborg ett familjedrama där dolda tankar och önskningar kommer upp till ytan. I en kal möbelaffär.

Trots det fängslade historien inte mig. Synd, men jag ser fram emot filmatiseringen av Svart krabba som jag ibland tänker på trots att det är många år sen jag läste den.

Andersson, Lars: De Gaulles dotter och kommissarie Ringer

Knepig bok det här. Jag har tidigare läst De våra som jag inte ville benämna deckare för att kunna ge den fyra stjärnor. Nu är jag glad att jag slipper det.

Det är mycket som spretar i den här boken. Många gator att vandra i hemstaden (Anderssons). Många personer som rör sig, både verkliga och overkliga. Resonemang hit och dit. Och titeln fattar jag inte alls (?) även om flickan var med på det minsta lilla hörn.  Och någon renodlad deckare är den ju inte. Fast det är klart, mord finns det ju. Men jag måste tillstå att jag inte ens nu, när deckaren är slut, är riktigt säker på varför mord* skedde. 

 Fast lite intressant var just sydafrikaspåret ändå. Lite nutidshistoria som dyker upp ur dimmorna, en tidsmarkör som flera andra i boken. 1964 är trots allt inte så ofta skildrat. 

Ibland, faktiskt ganska ofta, finns det avsnitt i romaner och javisst, även deckare, som man bara känner fanns där först. Länge har de rört sig i författarens hjärna, och det vill ju hen så otroligt gärna ha med. Kill your darlings kan man kosta på sig att strunta i efter ett långt framgångsrikt författarliv. I Anderssons fall anar jag att det är kapitel elva, som börjar:

Han läste i boken av Borgenstierna. Om döden. Den blivande biskopens tankar i sin ungdom.

Och här hettar det till. Jag har en känsla av att det här kan vara Anderssons helt egna åsikter och tankar om döden, som han säkert (som de flesta andra) grubblat på länge. Och funnit ett slags svar hos Borgenstierna. Som han vill förmedla. Tyvärr blir det kapitel elva, liksom lösryckt ur bokens sammanhang. Men det som berörde mig mest.

Läser du vanliga deckare en masse är det här nog inget för dig. Men vill du fundera oavbrutet så läs.