Alla inlägg under augusti 2016

Av violen - 31 augusti 2016 14:45


Kurkov, Andrej: Döden och pingvinen ***


Det här var nog den absurdaste bok jag läst på länge. Jag läsete den enbart för att den skulle innehålla en hjärttransplantation (jag har ju ett intresse av hur transplantationer skildras i böcker) men det var ju också absurt så det förslog. Säger inte mer och hoppas att del två kanske ger lite mer besked om och huvurvida det överhuvudtaget genomfördes nån sådan transplantation eller inte.

Nåväl, boken är naturligtvis en svart samhällskritisk ironi, som faktiskt var lustig på ytan men börjar man nysta djupare blir man ju bara nedstämd.

Viktor, huvudpersonen och Misjas, pingvinens husse, ger själv ord åt tankarna, jag citerar samma meningar som Ingrid gör:


" Det är någonting väldigt fel med det här livet, tänkte han där han gick och stirrade i marken. Eller så har själva livet förändrats så att det bara utanpå liknar det förra, enkla och begripliga livet. Inuti är det som om mekanismen har gått sönder, och man vet inte längre vad man ska förvänta sig av gamla, välkända ting som en limpa ukrainskt bröd eller en telefonautomat. Någonting främmande och osynligt gömmer sig under ytan på allt som är välbekant, inuti varje träd och varje människa. Allt bara ser ut som det gjorde när man var liten." sid 244

 

Jag har även del två, Pingvin försvunnen, hemma men vet inte om jag prioriterar att läsa den nu. Så bra var inte den här boken.

Jag kunde känna att just transplantationen gick lite över min gräns för vilka ämnen man får utnyttja för ett gott syfte,  etik och moral dras till sin yttersta gräns utan några förklaringar. Annat än att skildra ett samhälle där detta förekommer.

Men eftersom jag studerar fenomenet transplantationer i litteraturen var det trots det mycket intressant, är transplantationer nu så vanliga och accepterade att man t.o.m kan använda det i en samhällskritisk text som denna?


Läst 2010




__________________________________________________



Enda chansen för er pingvin är en hjärtoperation. Eller närmare bestämt en hjärttransplantation.

Men  hur ska det gå till? Viktor stirrade bestört på veterinären. Var ska ni få tag i ett pingvinhjärta?

Det är här det principiella kommer in i bilden, sa Ilja Semjonovitj och nickar. Jag har konsulterat kardiologiprofessorn på sjukhuset intill. Vi kom fram till att man skulle kunna ge honom ett hjärta från ett tre- eller fyraårigt barn...

[...]

Om allt går väl skulle en sådan operation kunna förlänga hans liv med några år. Om inte...

[...]

Och för att besvara alla frågor ni kan tänkas ha: själva operationen skulle bara kosta er femton tusen dollar. Det är egentligen inte särskilt mycket. Ett hjärta? Där kan ni försöka med egna kontakter, eller så kan vi leta själva, om ni betror oss med det. I nuläget har jag svårt att säga vad det kan kosta. Det händer faktiskt att vi får in organ helt gratis.

Egna kontakter? upprepade Viktor förbluffad. Vad menar ni?

Jag menar att det finns flera barnsjukhus här i Kiev, och alla har intensivvårdsavdelningar, sa  lugnt. Ni kan bekanta er med läkarna, men tala inte om att det är en pingvin som ska ha organet. Säg bara att ni måste få tag i ett hjärta från en tre- eller fyraåring för transplantation. Utlova en ordentlig belöning. De kommer att hålle er underrättad. sid 243f.


Varför måste det vara ett hjärta från ett barn? tänkte han. Varför inte en hund? Eller ett får? [...] Fast det är ju faktiskt så, fortsatte han sina tankar. En pingvin har mycket mer gemensamt med en människa än med en hund eller ett får. Både människan och pingvinen är tvåbenta djur som står upprätt... Och pinvinen har väl aldrig, till skillnad från människan, haft några fyrbenta förfäder.

Viktor drog sig till minnes Pidpalyjs manuskript  - det enda han någonsin hade läst om pingviner. Han mindes att pingvinfäderna uppfostrade och tog hand om sina barn och dessutom var trogna makar år ut och år in. Han mindes att pingvinerna kan orientera sig med solens hjälp och att de har en medfödd känsla för kollektivism. sid 244f


Även Viktor Zolotarjovs privatliv liknade snarast en litterär konstruktion. Den enda varelse för vilken han hyste uppriktig tillgivenhet var en pingvin. Viktor Zolotarjov värderade sin pingvin så högt, att när djuret blev allvarligt sjukt såg till att det fick ett nytt hjärta, från ett barn. Inför transplantationen köpte han helt sonika ett hjärta av föräldrarna till en pojke med livshotande skador efter en bilolycka - helt utan att reflektera över etik och moral. sid 291

Av violen - 31 augusti 2016 14:45

 Ahrens, Anita: Häst Häst Tiger Tiger **


Jag ville läsa den här boken av en enda anledning, att den handlade om organdonationer. Och det visade sig att det var det enda intressanta med den. Historien i övrigt var väldigt spretig men kom ju till slut fram till det egentliga budskapet, hur oetiska transplantationer går till.

Boken var tyvärr inte riktigt trovärdig vad det gällde just transplantationerna och det tog verkligen ner helhetsintrycket. För själva frågan är intressant och säkert inte alls överdriven eller osann, tyvärr.




1.) Hur känner du för Vita som person?

Ingenting faktiskt, jag tycker att hon var väldigt anonym. Och den stora frågan: Skulle du vilja ge av dig själv? svarade hon nånsin på den?

2) Har du någonsin själv funderat på det här med om organdonationer, och om det kan gå till så här?

Absolut! Det var länge sen jag läste att dödsdöma fångar  (i Kina bl.a.) tvingades ge blod innan de avrättades. Det här är ju ett riktigt skräckscenario. Bristerna i tillvägagångssättet ger iofs brister i trovärdigheten, men jag tror säkert att liknande saker sker. Att folk säljer njurar är ju allom bekant, men att även andra organ tas på detta sätt är ju bara möjligt om personen lever så det är ju mer komplicerat.

3) hur kommer det sig att du läste boken? Som jag sa, enbart för att den handlar om organstölder som jag vill kalla det nu efter att ha läst den.

4) vad tyckte du om Häst Häst Tiger Tiger och varför. (ge gärna ett betyg)

Jag tyckte inte alls om den




Istället la jag energi på att hitta ursäkter. Säkert var han utbränd av kampen för människorätt i skurkstater, vem skulle inte ha dignat under den bördan? Och ibland kände han av den njursjukdom som var orsaken till ärret på sidan. sid 56


- Vi har försökt nå familjen. Utan resultat, det finns saker att diskutera när det gäller - här måste han rådfråga ett anteckningsblock - fru eh ... Trulsons tillstånd.

- Hon klarar sig väl? Jag fick intrycket att hennes tillstånd är stabilt.

- Det är en fråga som vi vill ventilera med anhöriga. Om du känner dem, så kanske du vill framföra det?

- Visst, något annat?

Han har något mer på hjärtat. Medan han överlägger med sig själv hur han ska göra, växer pupillerna och utplånar irisarna.

- Hur var namet? [..]

- Ooom, säger han, om det under de närmaste dagarna visar sig att Ida Trulsons tillstånd inte förbättras märkbart, måste vi ta en ingående diskussion. Hon har inte fyllt i kortet.

- Kortet?

- Organdonation.

Jag far upp ur stolen och ställer mig framför sängen. K. Antonsson håller upp handflatorna som fredstecken.

- Lugn, jag har inte skalpellen med mig. Men frågan måste väckas på ett tidigt stadium.

- Varför det, hon är väl inte hjärndöd! Eller ens nära?

Han lutar sig fram, lägger händerna på knäna som om han vore en tålmodig magister och jag ett vanartigt barn som ska talas tillrätta.

- Du ser hur hon mår. Denna Ida Persson...

- Trulson.

- ... Trulson är icke längre den person du kände. Om hon överlever blir hon en gravt handikappad främling. Oundvikligen kommer det till en punkt då man måste fråga sig ifall det är meningsfullt att fortsätta kostsam behandling. Naturligtvis i relation till vad samhället, patienten och hennes familj får ut av det hela.

Docenten småler, rätar på ryggen och avfyrar sin verbala bössa.

- Betänk en sak, uppmanar han. Din vän har förmånen att skänka den dyrbaraste av gåvor. Livet självt! Den där obrukbara kroppen kan mätta behovet av organ till minst sju svårt sjuka eller skadade som väntar på ett stycke frisk hud, fräsch benmärg, spänstigt hjärta, nytt liv, nya chanser. Hjärtsjuka mödrar, barn med sviktande njurar, värdefulla befattningsfattare.

K Antonsson skapar sig en imaginär katedral, där han själv står i predikstolen. Drömmande stirrar han på respiratorn som puffar in syre i den obrukbara kropp som skamlöst ligger där utan tanke på att den kan försörja ett halvt dussin andra.

- Varför ska andra vara mer förtjänta av att leva än Ida Trulson?

[...]

- För att, säger han med betoning på varje stavelse, för att vissa är mer umbärliga än andra.

Vi synar varandra. Jag säger att jag hoppas att varken jag eller någon som jag tycker om ska hamna på hans sjukhus. [...]

- Vid närmare eftertanke behöver du inte framföra något budskap till de anhöriga. Det är sjukhusets ansvar.

[...]

- Om det visar sig att Ida till synes oförklarligt dör och inte kommer i jorden med alla organ på plats, så bör docenten se sig för om kvällarna, förklarar jag. sid 86f.


Av violen - 28 augusti 2016 23:15

 Engdahl, Horace: Den sista grisen ***

 

Här har Engdahl skärpt till det, vissa citat är så inhumana att jag inte ens vill citera dem här. Men de kan ge en vink om det samhälle som formas inför våra ögon och där "våra minsta bröder" viftas iväg utan pardon. 

Kanske inte är så juste att skriva om det utan citat, men som sagt, det avslöjar nånting väsentligt. Som jag inte vill sprida vidare faktiskt. 

Men här kommer andra citat:

 

Citat 1:

Intelligensen är opartisk. En intelligent person inser genast när motparten har rätt. En mycket intelligent person erkänner det också utan omsvep. (Camus kallade detta för "frihet".) sid 63

 


Ja det kan man ju vänta sig från Engdahl. Men det går att vända på citatet, för om man vet när motparten har rätt, då måste man ju också veta om den har fel eller hur? Och det vet Engdahl väldigt ofta. 


Det börjar med titeln, den är verkligen inte kul. Sen avslöjar Engdahl förakt för än den ena än den andra /se ovan/. Men det är såklart citat som skenbart verkar på pricken, så rätt och intressant.


Citat2;

När du märker att någon bedömer dig fullkomligt fel, skall du tänka på att det någon annan som du missförstår lika kapitalt. Du vet bara inte vem. sid 144

 

 

Jahadadusägerdet. Men kom ihåg, Engdahl är intelligent, det vet vi alla. Så då gäller citat 1 såklart.


Och det finns många visdomsord:


Det viktigaste skälet till att människor begår dumheter är att de vill bli omtyckta. Därför är det inte helt galet när de skyller ifrån sig. sid 15

 

Avunden är infantil. Den har sin rot i en magisk verklighetsuppfattning, där man betraktar tur och otur, framgång och motgång som resultat av högre makter. sid 17

 

 

Han gick utan mask, och man berömde inte utan skäl hans utsökta förklädnad. sid 179

 

Modiano är det försummade och nedtystade barnet som blivit författare för att tvinga de vuxna att lyssna. Le Clézio är det omhuldade barnet som blivit författare i övertygelsen att alla älskar att höra honom tala. Kanske är litteraturen i hemlighet uppdelad mellan dessa typer. sid 209

 

Hur ska man veta att man gjort bruk av yttrandefriheten om inte någon blir sårad? sid 214

 

 Ja tankar fanns det även i Cigaretten efteråt, och många gånger slår Engdahl huvudet på spiken, på ett unikt sätt. Läsvärt.

 


Läst 2016



-------------------------------------------------------------

Cigaretten efteråt

Av violen - 26 augusti 2016 19:00

   Strout, Elizabeth: Olive Kitteridge ****

 

Hur kan den här boken ha gått mig helt förbi, tills nu? Vadå TV serie? nej inte det heller...

 

Fast jag är glad att jag läste boken först, inget filmat kan rimligtvis beröra en både stilmässigt, oväntat innehållsmässigt eller så sparsmakat beskriva ett kvinnoöde. Jag fick verkligen tänka ordentligt genom nästan hela boken, eftersom jag inte ens visste vad den handlade om (läser sällan baksidestexter osv. så jag tror den måste ha dykt upp från ett boktips). Greppet att låta Olive träda fram genom flera olika berättelser var så bra, särskilt som det fick en att se allt uppifrån och sen dyka ner här och där, där nya personer fick färg och liv. Det handlade liksom inte bara om henne, trodde jag. Sista kapitlen intensifierade dock bilden av Olive, och förståelsen av henne uppdagades.

 

Ibland får man en känsla när man läser en bok att sista kapitlet skrivs först. Så kändes det här tyvärr. Något stämde inte där, varför får hon inte leva sig ut ur livet med sin autencititet i behåll?*

 

Och jag kan inte se att det här nån spegelbild av världen (baksidestext)? Det är en romantiserad bild av en slags civilisationsvärld som 40-talisterna nu är på väg att lämna, villigt bedövade av alla anpassade slut där frid slutligen råder.



* Här tänker jag på Hausfrau som jag läste tidigare i år och benämde nostalginoir.

Är det här då beforehappyendingnoir? Jag bara känner mig för här.

 

PS Ser att Strout vann Pulitzerpriset 2009 för denna roman. Och den var ju verkligen bra, utom, ja du vet varför, slutet.

 

 

Av violen - 23 augusti 2016 23:30

Griffiths, Elly: En kvinna i blått ***

 

Som alltid bra tyckte jag. Men, jag var lite skeptisk eftersom jag läst recensioner som varit lite sådär. 

Det är ju mycket religion med i den här boken, eftersom den utspelar sig under påsken vid en landsortskyrka. Jag har inget problem med det, precis som när Cathbad och hans druidtankar skildras. 

:

"Jag använder alltid rökelse på min gudstjänster. Röken som stiger uppåt, precis som våra böner stiger upp till Gud." sid 278

 

Men bara en bit längre ner på sidan visar sig Griffiths osvikliga humor:


Han sms:ar till Clough: Eru på plats? Han får svar efter bara några sekunder: Ja. Känner mig hemlig. Nelson hoppas att detta är en autokorrigering av "helig". sid 278

 

Jag :-) ofta åt Griffiths humor, som Ruth oftast står för.


Så det här var en bra åttonde deckare av Griffiths. Även om arkeologin fick stryka på foten en hel del, så fanns det desto mer plats för hundar, katter, präster, otrohet, en vresig Nelson och ett Shakespearecitat: 

"En skugga blott, som går och går, är lifvet; En stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs af. Det är en saga berättad af en dåre; låter stort, betyder intet." sid 256


Det är tydligen något som heter "imorgon-talet" ur Macbeth. Och varför inte lite bildning när det passar? Även om den är svart och negativ.


För mig har morde* aldrig varit det väsentliga i Griffiths böcker. Nej det är allt det andra jag vill åt, och det fick jag här!



Titeln får mig för övrigt att tänka på En kvinna i grönt av Indridasson. En mycket bra deckare från Island. 


Läst 2016



Av violen - 21 augusti 2016 22:30

   Krook, Therese; Tala är silver ***

 

Tack till Lava förlag. Jag gillade den här boken nämligen. Den var skriven med driv och riktigt spännande.


Dessutom genreöverskridande så till vida att den snuddade vid 50 shades of greygenren, relationsgenren, stockholmsgenren (vilken jag namngett för mig själv på senare tid, såtillvida att den utspelar sig mest i Storstaden, gator, torg samt caféer som kanske finns i verkligheten de också, namnges.) Ja, även aldrigtidigareskildradarbetsplatsgenren. Allt i den ordningen. Spänningsromangenren inte att förglömma, fast själva brottet var inte så lätt att hänga med i, men utan det hade de olika överskridande genrerna blivit för tjatiga.


(Men var det inte en lite oförklarad gåta där när snälla norrmannen ställer upp? Säger inte mer om det, men om jag tänker rätt var den gåtan lite kul.)



 Försäkringsbranchen har aldrig lockat mig. Och tur det, den verkar livsfarlig!


Läst 2016



Av violen - 17 augusti 2016 23:00


   Bohman, Therese: Den andra kvinnan ****

 


En mycket uppmärksammad bok, vald av Oprah dessutom. 

Ett vanligt ämne (se titeln) skildrat på ett aningen annorlunda sätt. Men ändå likadant. 


Någonstans är initiativet hos henne och han hakar på. Eller så är det tvärtom. Jag vet inte riktigt. Osannolika tillfälligheter hindrar detta från en vanlig simpel dumpning eller evighetsväntan på det för det mesta osannolika scenariot, skilsmässan. 


Men det är uppfriskande att läsa om att något går kvinnors väg. Allt är inte skrivet i sten tydligen. 


Språket flyter och det är spännande faktiskt. Jag läser tills boken tar slut.

Påminner lite om Lollo.




Läst 2016

-------------------------------------------------------------------------------------
Läst tidigare av Therese Bohman:

Den drunknade

Av violen - 11 augusti 2016 14:30

Lästa böcker juli 2016


       

               

               

                   
               

           

                                   

 

Toscana, David: Klagosång över Miguel Pruneda **

Sjón: Máni Steinn ***

Beetzen, Kristoffer von: Den som gapar efter mycket. **




Bäst: Sjón: Máni Steinn Det måste bli den med tanke på hur "dåliga, ointressanta, konstiga" böcker jag läst i juli. 


 

Jag gav även upp om att läsa klart tre böcker:

En biografi, som svävade ut i helt underliga upplevelser.

En lokalskildring som var så bra i början men sen hände något mycket med texten. Den borde ha bearbetats mycket mer. Eller så vågade inte författaren fullfölja tankegångarna.

Och så en till som jag faktiskt glömt...men när jag kollade upp det var det en bok som jag verkligen sett fram emot, en fackbok/biografi om ett aktuellt ämne, kvinnoövergrepp. Även den pladdrig och substanslös.


Mindre braBeetzen, Kristofer von: Den som gapar efter mycket. ** Inte alls min typ av deckare. Hängde inte alls med.


Nåja, böcker finns det gott om!

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards