Toews, Miriam: Kvinnor som pratar ***

Egendomlig men ovanlig. En bok som närmar sig teologiska resonemang. Just den delen var det intressanta. Och att det skildrades utan åthävor, eller idiotförklaring, gjorde den mer läsvärd.

Författaren har sitt ursprung hos Minneoiterna, som denna religiösa gruppa kallar sig. (Kan närmast jämföras med Ahmish, men utan deras fredsbudskap och att de ger sina ungdomar möjlighet att välja ett annat liv, bara de för alltid lämnar det gamla livet.) Dessutom är det en berättelse byggt på sanna händelser, som fortfarande inte verkar utredda eller förändrade. 

Lite svår att bita i men vill du ha en riktig tankeställare så läs.

Oksanen, Sofi: Hundparken ***

En intressant bok i dessa dagar med kriget i Ukraina dagligen i fokus. Det var också anledningen till att jag läste den just nu, att få veta mer om Ukraina

Jag lyssnade på boken, och det var lite väl mycket kringelkrokar och händelser, och geografin var lite svårförstådd. Men jag lärde mig ändå en hel del. Mest om surrogatmammor. Nu har det ju kommit fram att Ukraina är störst på just detta, och bedrövliga bilder visar barn som fötts men inte kan få komma till sina familjer.

Jag höll med viss tvekan fast tills boken var slut, ett slut som jag inte riktigt greppade. Men känslan var inte bra när den väl var över. För rörig helt enkelt. Synd, då Oksanen ofta har mycket att säga.

 Nutti, Ella-Maria: Kaffe med mjölk **'*

Omtalad bok som jag lyssnade på. 

 Relationen mellan mamman och dottern är riktigt bra skildrad. Jag lider faktiskt med mamman som inte får någon känsla från dottern, ingen granskning som gör att hon blir upptäckt i sin nedbrytande position. Mamman låter dottern fortsätta att vara det barn som hon ständigt curlat. Eller har det ändå fattats nånting i dotterns uppväxt?

Plötsligt måste dottern bli vuxen och jag hoppas innerligt att det också sker så att de kan mötas som sådana, att det som måste ske sker med kärlek.

Läst 2022

Lindgren, Astrid: Luise Justine Mejer ***

Javisst kan man skriva en novell om en människa från 1700-talet som borde bli ihågkommen allt framgent.

Men särskilt intressant blir det inte i novellens korta format. 

Engdahl, Horace: OP. 101 **

 Varför läste jag det här? Engdahls andra böcker som jag läst, har alla stänk av träffande citat, men här är det nog mest ilskan över att sv akademins "vivör" dvs den i akademien ingifta kulturprofilen, blev nekad att fortsätta med sitt vivöveri, och fälldes i domstol, och att han fick våldsam straffreduktion eftersom bara två kvinnor fick någon form av upprättelse, är inget Engdahl ens nuddar vid.

Nåväl, Engdahl har varit isolerad från alla mediala intryck (pga corona?) och mest läst klassiker. Nu är något föändrat, han har blivit indignerad

[...] Jag sörjer min mildhet. Jag sörjer det goda humöret, som dröjer med att återvända. Jag är inte längre en sådan författare som jag skulle vilja läsa" sid 25.

Engdahls kvinnosyn innebär att han anser sig veta 

Den unga, könsmogna kvinnan är vårt samhälles sjuka punkt, eftersom hon samtidigt som hon åtnjuter oinskränkt frihet att framhäva sin kvinnlighet, och att uppträda förförande betraktas som förbjudet område för det manliga begäret. sid 28.

Här hittade jag inte några underfundiga sanningar eller intressanta meningar, utan det är en man som varit i centrum, åtnjutit om inte respekt så någon typ av berömmelse och kunnat utöva sitt kvinnoförakt i stort sett oemotsagd. Men nu är allt annorlunda, hans längtan efter unga flickor är det bara en viss sorts människor som håller med om att han har rätt att leva ut, metoo har tagit bort det handlingsutrymme han haft att säga vad han vill, tycka vad han vill, bestämma över sina handlingar, och han kan inte styra "svenska akademien" längre. Inte underligt att han är bitter. 

Jag känner mig lite illa till mods när jag läser detta. Blir det någon nästa bok av Engdahl vill jag inte läsa den. Inte läsa den alls.

Martina Montelius om Horace Engdahl och Greta Thunberg (expressen.se)

Montelius, Martina: Ulf gråter ***

Alla i denna novell har ett veritabelt helvete, i alla fall enligt huvudpersonens beskrivning. Ja, själv är hon tydligen fast i ett sadistiskt njutberoende, upplockat av sin psykolog med samma intresse. 

Sonen går under radarn på sin Montessoriskola.

En kvinna utan styrsel som ständigt plågar och plågas. Riktigt sorgligt helt enkelt.