Jackson, Stina: Ödesmark

Silvervägen tyckte jag verkligen om. Den var liksom mer än en deckare. Den var som ett nedslag i den norrbottniska myllan. Och innehöll en känslighet för den vidrighet som det innebär att förlora ett barn i ovissheten.

Ödesmark når inte alls upp till det, enligt min mening. Det här är helt enkelt en deckare som plockar inslag från de deckare som har funnit på dem. Det är dock mest i början.

Historien fängslade inte och uppgörelsen blev om inte väntad så inte heller oväntad.

Det här är inga seriedeckare med välbekanta aktörer i bok efter bok. Kanske att researchen varit för statisk och för lite omfattande. Jag vet inte. 

Boken är läsvärd, tro inte annat. Men ändå. Den svåra andra boken var inte som jag tänkte mig. 

Kanske var mina förväntningar för höga, jag köpte den faktiskt för att jag inte orkade vänta i kön på bibblan. 

Luuk, Martin: Angivarna ***

Gratismånad hos DN innebar möjligheten att läsa denna novell, den första fiktiva coronatexten.

Det är vansinne, det är absurt, det är humor. Men framförallt är det allvar. Så här var det när Sverige fick smaka på angiveriet, på liv och död. Det är klart jag tänker på Stasi och andra vidriga samhällssystem. Men det Luuk pekar på är att det är inte värre än såhär det kan börja.

De som uttalar sig hela tiden om allt kring viruset, de är inte fientliga till oss i Sverige, de vill oss inget ont. Men om de så vore kunde de efter några presskonferenser ha fått oss att gå igenom hela alfabetet, för att till slut inte veta varken ut eller in.

Norlin, Annika: Jag ser allt du gör *****

Vi går tysta nere vid vattnet, säger inget. På ett ställe svänger vi in. Då är det plötsligt skog. Där finns det en grillplats. Idag är det alldeles klart i luften, blå himmel, stark sol. Händerna är kalla. Vi sitter vid älven,

och så lyfter jag upp en liten grå sten från marken, och så säger jag:

"Det här en sten. Stenen är värt 1.

Det här är en gran. Granen är värt 1.

Det här är jag. Jag är värt 1.

Det här är du. Du är värt 1.

Inte mer än 1, och inte mindre än 1. Inte mer än nån annan, och inte mindre än.

Det är bara att du finns, eller inte finns." sid 47

Norlin upprättar på ett sätt människovärdet. Eller jag börjar i en annan ände. Citatet ovan säger så oerhört mycket om Norlins synsätt. Dels om det norrländska anslaget som finns i flera noveller. Dels om den människosyn som avspeglar sig i dialogen ovan. Vi är alla lika mycket värda. 1. 

De här novellerna är tankestoff, komik, sorginkänning, den där musiken och dess turnéliv, bekräftelse och den som utför den. Och den där filmen som drabbar en, som drabbar en. Och orden, och orden, och orden.

Det var så länge sen jag läste något lika bra som det här. Jag drar en djup suck av glädje och inser att tankarna verkar finns fortfarande. Jag känner en inkänning av sällan skådat slag, norrland, orden, skeendet. Och de finns där, Lindgren, Enqvist, Lidman. Deras andar svävar, de tänker: "Hannä va lasteligt." 

Jag vill genast läsa om den men fler vill läsa, kön på bibblan är lång.

Otroligt! Läs den.

Hjort, Vigdis: Lärarinnans sång ***

Arv och miljö läste jag som Ebok och sen skyllde jag på det när jag inte riktigt fattade dess storhet. Här har jag läst på ett hederligt bokvis och tänker, tja.

Men samtidigt som boken är en fläkt från det solidariska 60-talet är det också en skarp insikt i nutidens helt annorlunda tänkesätt. Och kanske även för Lottes oförmåga att följa med tiden. Klassiker sägs ju vara tidlösa men stämmer det idag? Brecht tar hjälp av en annan "klassiker", nämligen bibeln när han ska beskriva dilemmat moderskärlek. Men trots det går ingen autopilot igång och väcker moderskänslorna hos unga kvinnor med ännu ofödda barn. Ändå blir reaktionen stark, vilket är förvånande.

Kanske är filmarens trevande försök att markera sin åsikt, den svåra diskrepansen mellan ett då och ett nu.

Eftersom din undervisning är så pass - han väntade lite medan han fortsatte, som om han bedömde om hon skulle tåla det ord han tänkte säga, - patosfylld, sa han, när du dramatiserar och drar studenterna med dig in i handlingen så som du gör, särskilt när du undervisar om Brechts dramatik, finns det inte en fara för att det är på bekostnad av just tänkande och analys? [...] Och därför blir studenterna deprimerade och handlingsförlamade av din undervisning? 115f

 Arv och miljö var sorglig, den här är också sorglig. Ingenting blir hjälpt av de senare delarnas meningsfullhet. Istället skulle en närmare analys av ungdomarnas tänkesätt kontra Lottes ha gett mer. Och hennes längtan att bli sedd blivit mer uppenbar.

Brott och straff

Man kan förledas tro att i Brott och straff består brottet enbart i mordet på pantlånerskan, och straffet i den åttaåriga förvisningen, men Dostojevskij har ett helt annat syfte med boken och låter därigenom inte Raskolnikov undkomma så lätt.

Mordet på den gamla gumman är faktiskt bara ett medel att nå målet, och vad är då målet? Ja, Raskolnikov säger det själv, i sin bekännelse till Sonja:

- ”Du förstår - jag ville bli en Napoleon, och det var därför jag mördade……”

Raskolnikovs teorier om de ”vanliga” och ”ovanliga” människorna som han skrivit om i Periodisk Tidning, återges första gången av biträdande poliskommissarie Petrovitj, vid Raskolnikovs besök. Detta att det finns ovanliga människor, genier, som därigenom ges rätt att undanröja andra för ex. vis en idé, är något som inte tilltalar de övriga församlade. Razumichin, vännen, mumlar att han måste läsa artikeln själv och att det inte kan vara möjligt. Men Raskolnikov försvarar sina åsikter, och pekar där på att Napoleon m fl var brottslingar - ”enbart därför att de genom att stifta nya lagar överträdde de gamla” och att alla - ”som…förmår komma med något     nytt - de måste på grund av sin natur bli brottslingar” - och…”om en sådan människa skulle tvingas gå över lik och vada genom blod för sin idés skull, då tror jag att hon innerst inne, i enlighet med sitt samvete, kan tillåta sig själv att vada genom blod”. Sedan förnekar han att han betraktar sig som någon Napoleon och då utbrister  Petrovitj - ” Men herregud, vem i Ryssland i dag anser sig inte vara en Napoleon!” Detta med Napoleon dyrkan var alltså något vedertaget. Något som kanske var på väg att ”infiltrera” samhället. Att det var möjligt hade naturligtvis också att göra med att samhället hade ett mycket vitalt idéliv. Många ismer uppstod, allt från slavofilerna, som ville ha kvar det traditionella ryska samhället med sin knutenhet till kristendomen, till nihilisterna som ansåg att samhällsutvecklingen fick kräva våld om så var nödvändigt. Den senare riktningen nämns också i samband med Raskolnikov, även om han förnekar detta.

Senare, när Raskolnikov bekänner för Sonja, säger han dock rätt ut att Napoleon aldrig skulle ha tvekat att mörda gumman och därför: - ”slutade jag också med mina betänkligheter….och tog kål på henne…efter hans exempel”. (Ett exempel som naturligtvis vidareutvecklats i Raskolnikovs egen hjärna).

Precis som en del människor vid 1800 talets mitt ville Raskolnikov bli en övermänniska, han vill förkroppsliga en idé och därigenom hävda den, inte bara i ord utan också, som här, i handling. Han mördar för att pröva om han tillhör de få starka som har rätt att sätta sig över den allmänna moralen, över Gud. (Om Gud inte finns är allt tillåtet, enligt Dostojevskij i Bröderna Karamazov). Och däri består kanske brottet, att han kan tänka sig att fullföljasin tankegång, inte direkt att han tänkt den.

Detta är mästerligt skildrat i del 3, kap 5. (Det avsnitt som citeras ur här ovan ) Det kan faktiskt betecknas som Raskolnikovs egentliga (psykiska) rättegång, där replikerna haglar i en dialog som verkligen är som en kamp mellan brottslingen själv och Petrovitj,  Zamjotov (även han kommissarie) och ”försvararens vittne” som Razumichins roll kan tänkas bestå av.

Straffet genomlider Raskolnikov i sin febersjuka kropp, och i sin dröm, där han åter hugger yxan i gumman som nu skrattar åt honom, tillsammans med den mänskohop som beskådar hans förnedring; han är trots allt ingen Napoleon, han är bara en mördare rätt och slätt och kan alltså inte undgå att ange sig själv. Teorierna håller bara om man är en Napoleon hela vägen, och en sådan samvetsdröm liknande Raskolnikovs, skulle aldrig Napoleon ha drömt.

Rättegången, där samhället dömer det fysiska brottet, leder till förvisningen där Sonja, författarens språkrör, med sin/Guds kärlek, låter honom skåda ljuset.

Ljuset som enligt Dostojevskij finns i den traditionella religionsuppfattningen, tro genom lidande, något Raskolnikov verkligen fick uppleva.

Madame Bovary

Hos Emma Bovary ligger ”brottet” på flera plan, både kvinnligt och manligt så att säga. Ser man henne med enbart kvinnliga drag, och utifrån den tidens sätt att betrakta kvinnor, var det sätt hon tog till sig romanerna på, närmast fanatiskt, något som skulle kunna förklara hennes osedliga beteende, ja t.o.m motivera att romaner inte skulle spridas i någon omfattning, nästan som på Don Quijotes tid. Men då skulle alla romanläsande kvinnor ha agerat som Emma, och så var knappast fallet.

På ett ställe i boken ges en bild av den Emma som hon är i sig själv: (min kursivering)

Apotekaren sade: Det är en kvinna med stor begåvning. Hon skulle inte

göra sig illa i en residensstad. Grannfruarna beundrade hennes sparsamhet,

 patienterna hennes artighet, de fattiga hennes välgörenhet.

Men hon var full av åtrå, raseri och hat.

Hon var alltså till det yttre en riktig kvinna, med alla dessa goda drag; sparsam, artig, barmhärtig, men hon var också begåvad. Och däri ligger en del av problemet, och om man så vill, brottet sett ur samhällets synvinkel. Hon hade, med den tidens sätt att se, en ”manlig”(begåvad) hjärna i en kvinnlig kropp, och det är detta som gör att hon känner på ett manligt sätt; åtrå, raseri, hat! Väl dolt, så väl att hon nästan inte är medveten om det själv, finns dessa känslor, som sedan driver henne mot sitt öde. Hon vet, redan som ung flicka, att hon saknar någonting. Den enda kunskap hon inhämtar är ur romanerna, och det vill hon uppleva. Det är det enda sätt hon är medveten om, och det blir därför det enda hon kan använda sig av för att förlösa allt det som finns inom henne. Men hon är fast i konventionerna, och i det faktum att hon lever i fel århundrade. I dag skulle hennes energi kunnat ta sig uttryck i nästan vilket arbete som helst, och hon skulle ha lyckats. För på ett sätt lyckas hon ju också i boken, hon upplever den åtrå hon eftersträvar, men hon är för beroende, hon utnyttjas gång på gång, och ser det inte klart, hon kan inte vara lika kallsinnig som männen. Detta både p.g.a att tidens seder sätter käppar i hjulet, och så det att hon ju trots allt är kvinna, med en kvinnas känslor men utan tillåtelse ( från samhället) att bejaka sin manlighet; att få leva ut sitt raseri och sitt hat i något konstruktivt. Det kunde hon t ex ha använt till att genomskåda herr Lheureux (pantlånaren) och herr Homais (apotekaren), dessa män som båda genom att utnyttja paret Bovarys svagheter, hjälpte till att frammana den slutliga katastrofen.

Emmas man, Charles Bovary, kan dock bejaka sina kvinnliga drag. Dyrkar sin hustru och är henne trogen, tror på allt hon säger. Men det är heller inte bra, han lever kanske också i fel århundrade, de kan helt enkelt inte mötas eftersom människan enligt Hippolyte Taine är:

                 en produkt av sitt arv, sin miljö och tiden.

Och tiden var inte rätt för Charles och Emma Bovary, därför hade inte heller Emma rätt att göra det hon gjorde, särskilt inte självmordet. Det visar Flaubert, dels med den utdragna dödskampen på slutet, som gör att man alltid kommer att minnas Emma Bovary med en svart vätska sipprande ur munnen och med bara fläckar i den svarta hårmassan, dels med Charles död, där han sitter på bänken med Emmas hårlock i sina händer, och underförstått, med krossat hjärta efter avslöjandena om hur hans hustru egentligen levt. Trots det fanns det strömningar som ville fria Emma Bovary, hon väckte viss sympati hos sina läsare redan på sin tid.

Facit blev två döda och ett föräldralöst barn, två f.d älskare som skakat av sig alltihop, och så den manliga makten i form av herr Lheureux och herr Homais, blomstrande som vanligt i fotspåren av en katastrof.

Sammanfattning

Dostojevskij och Flaubert tränger båda i sitt författarskap under huden på två gestalter, helt i realismens anda. Här förenas arvet från romantiken, den självständigt tänkande och känslomässiga individen, med realismens empirism, de går nära personerna, som verkligen kommer till uttryck i sin egen rätt, vare sig de är goda eller onda eller är de helt enkelt offer för den realistiska  ”utvecklingen?”. D.v.s verkligheten till varje pris.

Likheterna mellan verken grubblade jag länge över, eftersom jag slukade varje ord i Brott och straff, men fick skärpa mig för att inte börja hoppa i Madame Bovary. Trots det upplevde jag båda böckerna ”i magen” så att säga. Kanske beror det på att båda dessa män drivs av något inom dem själva. Dels en inre övertygelse, Dostojevskij har religionen i bakhuvudet, dels en inre litterär glöd, Flaubert med sin impersonalitetsdoktrin.

Även det faktum att Flaubert yttrat:  ”madame Bovary det är jag” visar på att det till syvende och sist är manliga (Flauberts) tankegångar som bejakas i en kvinnas (Emma Bovarys) kropp.

Brott och straff

Man kan förledas tro att i Brott och straff består brottet enbart i mordet på pantlånerskan, och straffet i den åttaåriga förvisningen, men Dostojevskij har ett helt annat syfte med boken och låter därigenom inte Raskolnikov undkomma så lätt.

Mordet på den gamla gumman är faktiskt bara ett medel att nå målet, och vad är då målet? Ja, Raskolnikov säger det själv, i sin bekännelse till Sonja:

- ”Du förstår - jag ville bli en Napoleon, och det var därför jag mördade……”

Raskolnikovs teorier om de ”vanliga” och ”ovanliga” människorna som han skrivit om i Periodisk Tidning, återges första gången av biträdande poliskommissarie Petrovitj, vid Raskolnikovs besök. Detta att det finns ovanliga människor, genier, som därigenom ges rätt att undanröja andra för ex. vis en idé, är något som inte tilltalar de övriga församlade. Razumichin, vännen, mumlar att han måste läsa artikeln själv och att det inte kan vara möjligt. Men Raskolnikov försvarar sina åsikter, och pekar där på att Napoleon m fl var brottslingar - ”enbart därför att de genom att stifta nya lagar överträdde de gamla” och att alla - ”som…förmår komma med något     nytt - de måste på grund av sin natur bli brottslingar” - och…”om en sådan människa skulle tvingas gå över lik och vada genom blod för sin idés skull, då tror jag att hon innerst inne, i enlighet med sitt samvete, kan tillåta sig själv att vada genom blod”. Sedan förnekar han att han betraktar sig som någon Napoleon och då utbrister  Petrovitj - ” Men herregud, vem i Ryssland i dag anser sig inte vara en Napoleon!” Detta med Napoleon dyrkan var alltså något vedertaget. Något som kanske var på väg att ”infiltrera” samhället. Att det var möjligt hade naturligtvis också att göra med att samhället hade ett mycket vitalt idéliv. Många ismer uppstod, allt från slavofilerna, som ville ha kvar det traditionella ryska samhället med sin knutenhet till kristendomen, till nihilisterna som ansåg att samhällsutvecklingen fick kräva våld om så var nödvändigt. Den senare riktningen nämns också i samband med Raskolnikov, även om han förnekar detta.

Senare, när Raskolnikov bekänner för Sonja, säger han dock rätt ut att Napoleon aldrig skulle ha tvekat att mörda gumman och därför: - ”slutade jag också med mina betänkligheter….och tog kål på henne…efter hans exempel”. (Ett exempel som naturligtvis vidareutvecklats i Raskolnikovs egen hjärna).

Precis som en del människor vid 1800 talets mitt ville Raskolnikov bli en övermänniska, han vill förkroppsliga en idé och därigenom hävda den, inte bara i ord utan också, som här, i handling. Han mördar för att pröva om han tillhör de få starka som har rätt att sätta sig över den allmänna moralen, över Gud. (Om Gud inte finns är allt tillåtet, enligt Dostojevskij i Bröderna Karamazov). Och däri består kanske brottet, att han kan tänka sig att fullföljasin tankegång, inte direkt att han tänkt den.

Detta är mästerligt skildrat i del 3, kap 5. (Det avsnitt som citeras ur här ovan ) Det kan faktiskt betecknas som Raskolnikovs egentliga (psykiska) rättegång, där replikerna haglar i en dialog som verkligen är som en kamp mellan brottslingen själv och Petrovitj,  Zamjotov (även han kommissarie) och ”försvararens vittne” som Razumichins roll kan tänkas bestå av.

Straffet genomlider Raskolnikov i sin febersjuka kropp, och i sin dröm, där han åter hugger yxan i gumman som nu skrattar åt honom, tillsammans med den mänskohop som beskådar hans förnedring; han är trots allt ingen Napoleon, han är bara en mördare rätt och slätt och kan alltså inte undgå att ange sig själv. Teorierna håller bara om man är en Napoleon hela vägen, och en sådan samvetsdröm liknande Raskolnikovs, skulle aldrig Napoleon ha drömt.

Rättegången, där samhället dömer det fysiska brottet, leder till förvisningen där Sonja, författarens språkrör, med sin/Guds kärlek, låter honom skåda ljuset.

Ljuset som enligt Dostojevskij finns i den traditionella religionsuppfattningen, tro genom lidande, något Raskolnikov verkligen fick uppleva.

Madame Bovary

Hos Emma Bovary ligger ”brottet” på flera plan, både kvinnligt och manligt så att säga. Ser man henne med enbart kvinnliga drag, och utifrån den tidens sätt att betrakta kvinnor, var det sätt hon tog till sig romanerna på, närmast fanatiskt, något som skulle kunna förklara hennes osedliga beteende, ja t.o.m motivera att romaner inte skulle spridas i någon omfattning, nästan som på Don Quijotes tid. Men då skulle alla romanläsande kvinnor ha agerat som Emma, och så var knappast fallet.

På ett ställe i boken ges en bild av den Emma som hon är i sig själv: (min kursivering)

Apotekaren sade: Det är en kvinna med stor begåvning. Hon skulle inte

göra sig illa i en residensstad. Grannfruarna beundrade hennes sparsamhet,

 patienterna hennes artighet, de fattiga hennes välgörenhet.

Men hon var full av åtrå, raseri och hat.

Hon var alltså till det yttre en riktig kvinna, med alla dessa goda drag; sparsam, artig, barmhärtig, men hon var också begåvad. Och däri ligger en del av problemet, och om man så vill, brottet sett ur samhällets synvinkel. Hon hade, med den tidens sätt att se, en ”manlig”(begåvad) hjärna i en kvinnlig kropp, och det är detta som gör att hon känner på ett manligt sätt; åtrå, raseri, hat! Väl dolt, så väl att hon nästan inte är medveten om det själv, finns dessa känslor, som sedan driver henne mot sitt öde. Hon vet, redan som ung flicka, att hon saknar någonting. Den enda kunskap hon inhämtar är ur romanerna, och det vill hon uppleva. Det är det enda sätt hon är medveten om, och det blir därför det enda hon kan använda sig av för att förlösa allt det som finns inom henne. Men hon är fast i konventionerna, och i det faktum att hon lever i fel århundrade. I dag skulle hennes energi kunnat ta sig uttryck i nästan vilket arbete som helst, och hon skulle ha lyckats. För på ett sätt lyckas hon ju också i boken, hon upplever den åtrå hon eftersträvar, men hon är för beroende, hon utnyttjas gång på gång, och ser det inte klart, hon kan inte vara lika kallsinnig som männen. Detta både p.g.a att tidens seder sätter käppar i hjulet, och så det att hon ju trots allt är kvinna, med en kvinnas känslor men utan tillåtelse ( från samhället) att bejaka sin manlighet; att få leva ut sitt raseri och sitt hat i något konstruktivt. Det kunde hon t ex ha använt till att genomskåda herr Lheureux (pantlånaren) och herr Homais (apotekaren), dessa män som båda genom att utnyttja paret Bovarys svagheter, hjälpte till att frammana den slutliga katastrofen.

Emmas man, Charles Bovary, kan dock bejaka sina kvinnliga drag. Dyrkar sin hustru och är henne trogen, tror på allt hon säger. Men det är heller inte bra, han lever kanske också i fel århundrade, de kan helt enkelt inte mötas eftersom människan enligt Hippolyte Taine är:

                 en produkt av sitt arv, sin miljö och tiden.

Och tiden var inte rätt för Charles och Emma Bovary, därför hade inte heller Emma rätt att göra det hon gjorde, särskilt inte självmordet. Det visar Flaubert, dels med den utdragna dödskampen på slutet, som gör att man alltid kommer att minnas Emma Bovary med en svart vätska sipprande ur munnen och med bara fläckar i den svarta hårmassan, dels med Charles död, där han sitter på bänken med Emmas hårlock i sina händer, och underförstått, med krossat hjärta efter avslöjandena om hur hans hustru egentligen levt. Trots det fanns det strömningar som ville fria Emma Bovary, hon väckte viss sympati hos sina läsare redan på sin tid.

Facit blev två döda och ett föräldralöst barn, två f.d älskare som skakat av sig alltihop, och så den manliga makten i form av herr Lheureux och herr Homais, blomstrande som vanligt i fotspåren av en katastrof.

Sammanfattning

Dostojevskij och Flaubert tränger båda i sitt författarskap under huden på två gestalter, helt i realismens anda. Här förenas arvet från romantiken, den självständigt tänkande och känslomässiga individen, med realismens empirism, de går nära personerna, som verkligen kommer till uttryck i sin egen rätt, vare sig de är goda eller onda eller är de helt enkelt offer för den realistiska  ”utvecklingen?”. D.v.s verkligheten till varje pris.

Likheterna mellan verken grubblade jag länge över, eftersom jag slukade varje ord i Brott och straff, men fick skärpa mig för att inte börja hoppa i Madame Bovary. Trots det upplevde jag båda böckerna ”i magen” så att säga. Kanske beror det på att båda dessa män drivs av något inom dem själva. Dels en inre övertygelse, Dostojevskij har religionen i bakhuvudet, dels en inre litterär glöd, Flaubert med sin impersonalitetsdoktrin.

Även det faktum att Flaubert yttrat:  ”madame Bovary det är jag” visar på att det till syvende och sist är manliga (Flauberts) tankegångar som bejakas i en kvinnas (Emma Bovarys) kropp.

Månadsläsning mars 2020

Levy, Deborah: Simma hem ****

Vigan, Delphine de: Om det inte vore för dig ***

Laforet, Carmen: Nada ****

Carlsson, Olle: Kallad ***

Loe, Erlend: Djuren i Afrika ***

Vanderbeke, Birgit: Pengarna eller livet ***

Moström, Jonas: Skuggorna ruva 

Bäst Flera bra men jag väljer ändå Laforet, Carmen: Nada.

mindre bra Levde inte riktigt upp till förväntningarna Vanderbeke, Birgit: Pengarna eller livet

Eftersom jag helt missat att sammanfatta månadsläsningen för Januari och Februari länkar jag.