Inlägg publicerade under kategorin Norrländskt

Av violen - 21 april 2020 10:15

Norlin, Annika: Jag ser allt du gör *****



Vi går tysta nere vid vattnet, säger inget. På ett ställe svänger vi in. Då är det plötsligt skog. Där finns det en grillplats. Idag är det alldeles klart i luften, blå himmel, stark sol. Händerna är kalla. Vi sitter vid älven,

och så lyfter jag upp en liten grå sten från marken, och så säger jag:

"Det här en sten. Stenen är värt 1.

Det här är en gran. Granen är värt 1.

Det här är jag. Jag är värt 1.

Det här är du. Du är värt 1.

Inte mer än 1, och inte mindre än 1. Inte mer än nån annan, och inte mindre än.

Det är bara att du finns, eller inte finns." sid 47

 


Norlin upprättar på ett sätt människovärdet. Eller jag börjar i en annan ände. Citatet ovan säger så oerhört mycket om Norlins synsätt. Dels om det norrländska anslaget som finns i flera noveller. Dels om den människosyn som avspeglar sig i dialogen ovan. Vi är alla lika mycket värda. 1. 


De här novellerna är tankestoff, komik, sorginkänning, den där musiken och dess turnéliv, bekräftelse och den som utför den. Och den där filmen som drabbar en, som drabbar en. Och orden, och orden, och orden.


Det var så länge sen jag läste något lika bra som det här. Jag drar en djup suck av glädje och inser att tankarna verkar finns fortfarande. Jag känner en inkänning av sällan skådat slag, norrland, orden, skeendet. Och de finns där, Lindgren, Enqvist, Lidman. Deras andar svävar, de tänker: "Hannä va lasteligt." 


Jag vill genast läsa om den men fler vill läsa, kön på bibblan är lång.



Otroligt! Läs den.



Av violen - 31 mars 2019 11:00

Raattamaa Visén, Pia Mariana:

Där rinner en älv genom Saivomuotka by ****

 

 

En finstämd berättelse som spänner över generationer. Men det är hemmasonen Erik som det till slut handlar om. 

Med kärleksfull blick skildrar Raattamaa Visén det hårda livet vid älven i norr. Familjen med de många barnen har ett strävsamt men på något sätt ändå meningsfullt liv. 

 

Jag känner en sådan sympati för familjen, och även för maken som inte säger så mycket men tänker desto mer. Aldrig har jag läst en finare bröllopsnattskildring och den omtanke Israel visar Maija tar sig även senare uttryck.

 

"Israel skäms när han ser på henne, så mycket tyngd han ger henne, en sådan tung kärlek att bära. Hon är över fyrtio nu. Det är åttonde gången hon är tung med ett barn. Det måste bli det sista, tänker han. Det får bli det sista. Måtte barnet få leva ändå, och han minns lill-kistan han fick snickra." sid 89 

 

"Att få vara far och ha pojkarna med sig i skogen, tänker Israel igen och något rör sig i honom." sid 88

 

Men det är såklart även svårigheter och pengabrist. Död och sjukdom. Åderlåtning av barnaskaran där flera måste flytta. Och det handlar inte så mycket mer om de som flyttar, de försvinner liksom bort. Kvar blir några som håller ihop, tar hand om modern, gården. 

 

Språket är lugnt, eftertänksamt. Bilderna kommer i ens huvud när man läser.

 

Det här är en lisa för själen och visar en bild av det karga livet som sällan visats. Dessutom är det en slags årens oddyssč från 1895 till 2015. Ett historiskt dokument. Som trots allt visar att det blev bättre. Med tiden.

 

 

 
Av violen - 23 januari 2019 14:15

 Lundgren, Andrea: Nordisk fauna ****



Väldigt bra noveller skriver Lundgren. De är klara, tydliga men samtidigt slutar de undanflyende, ovissa; ibland sorgliga, ibland neutrala men sällan riktigt bra. 

Djuren står för en slags magisk realism, vad betyder de och varför? Kanske är de huvudpersoner, kanske bifigurer. De har i alla fall sin plats, i sin egen rätt som det brukar sägas.


Många har framhållit denna novellsamling som lysande. Numera även jag.


Läst 2019


Av violen - 10 november 2018 06:30

   Smirnoff, Karin: Jag for ner till bror ****

 


 Förra gången jag läste en förtäckt deckare i augustprissammanhang var 1993, Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. För övrigt en av de bästa böcker jag läst. Den speglade också tidsandan men kittlade intresset med sitt mord.

Nu har Smirnoff gjort likadant. För genom hennes bok löper den ständiga deckarfrågan, vem gjorde det? Och det driver såklart på läshastigheten. Och intresset.


För övrigt är boken riktigt bra skriven även om den tyvärr innehåller massor med schabloner (om norrländska byar, misshandel, övergrepp, präster, kvinnor, jakt/ jägarliknande män som blir kvar och alkohol, osv) och intertexter till deckargenren. Men Smirnoff slår tillbaka och låter ändå en viss utveckling ske, den norrländska byn ligger ändå nära E4 och det finns jobb, i hemtjänsten visserligen men ändå. Mitt i all denna misshandel och övergrepp får den skyldige lida, prästen blir såklart fullast men det kommer en ny som faktiskt vabbar vid mycket olämplig tidpunkt för familjens bästa (och ja det är en man). Den förtrollande kvinnan med sitt mystiska förflutna som ingen kan motstå (?) ersätts till slut av de trygga tjejerna man känner sen skoltiden. I jaktlaget finns det kanske ändå några vettiga. Och alkoholglasen blandas med kanyler. 

Så det finns en dimension som visar på kännedom om förhållandena i både i dåtid och nutid.

Böcker om norrland måste innehålla både och för att bli riktigt trovärdiga. För den som inte vuxit upp i norrlands inland måste det berättas hur det var för att beskriva hur det är. Nu.


Språket gillade jag verkligen, det är så bra att efter ett tag blir det ett med läsaren. Personerna stiger upp ur en riktigt intressant historia. Precis som en augustroman ska vara. Så ja, det finns en möjlighet att Smirnoff tar hem priset. Även om Aednan är min favorit. 


Men borde det inte vara dags att ha en liten ordlista med de mest dialektala orden? Även om man hänger med så kan ett ord plötsligt stå i vägen för tolkningen. Och norrländska är ju inget som pratas på riksnyheterna direkt. Fast jag gillar verkligen att de finns med. Mer dialekt men gör det helt begripligt. Tills alla lärt sig! 


En stark debut och en författare som jag vill läsa mer av.



Läst 2018

Av violen - 8 november 2018 22:45

Salomonsson, Anita : Vattenbärerskan *** Jag har länge tänkt läsa nånting av Anita Salomonsson, författarinnan som debuterade vid 57 års ålder eller vad det var. Jag blev dock lite besviken. Jag har läst Torgny Lindgren, Sara Lidman och P-O Enqvist med stor behållning, de har alla unika berättarröster. Men det har inte Anita Salomonsson. Hon blandar friskt av alla de tre stora och hennes långa beskrivning av vatten får en bara att tänka på Lindgrens dito. Allt är bara eländes elände i den här boken och den scen som jag tror bäst beskriver alltihop är när moderns dör på gårdsplanen, av myndigheterna tvingad till lasarettet. Tjingligt tycker dottern...........Där tycker jag att bokens vemod står helt klart......Slutet är också för rumphugget tycker jag.....nej den var knappt värd sin trea.

 

Läst 2007

Av violen - 13 september 2018 00:15

Lindgren, Torgny: Norrlands akvavit **** Såsom inflyttad västerbottning med känningar i dess inland kan jag inte annat än fascineras av TL:s roman. Han har ju både rätt och fel i att inlandet är avkristnat, även om det finns kvar en del församlingar med kristna, det finns bönhus och kapell. Men det är en annan kristendom än den som predikades när väckelsen var väldig, de som var med och upplevde den är förvisso döda, eller snart döda som Gerda. De som finns kvar är som Marita, de föddes frälsta men ville egentligen avfalla. Nu tar de liksom chansen. I stället för att hitta en annan, sann kristendom, utan syndakatalog, men med en ödmjukhet inför nästan och en förståelse och ett kärleksfullt sätt att se på andra, icke frälsta människors tillkortakommanden, blir de som Kristina, de blir ett vi dit ingen utböling kommer in. 
Här tror jag TL snuddar vid något i den västerbottniska folksjälen, detta vi som leder till att ingen någonsin kommer in som inte är född in i det. Intressant iakttagelse, kan det leda till ett hat som resulterar i mord? Låter starkt men inte omöjligt. 
Gör månne Lindgren, eller hans fiktiva predikant, här upp med sin uppväxt, känslor starka som hat för det frö av tvivel som ungdomens tältmöten sått hos honom, finns det ändå en Gud? Kanske har han tänkt som barnflicka i Knutby gjorde: Men tänk om det ändå är sant?
Nu har han kommit fram till att det är ändå inte sant, livet har ingen mening. Och det måste ner på pränt, samtidigt som det skildrar den uppväxt som sårat honom så.
Det är en ärlig bekännelse men jag kan känna att Lindgren tar till gamla, så ofta förbrukade knep. Predikanten som naturligtvis har sex med den unga nyfrälsta flickan, Ok visst har det skett vid några tillfällen, men inte hela tiden som det har lust att skildras i varje skönlitterär bok som skrivs. Och jag har inga problem med att nattvard firas på okonventionella sätt, men här verkar det som att Lindgren ger en känga åt de kristnas nykterhet, den nykterhet som ju ofta tydde på att de ändrat livsstil. Att då lyckas ”lura” en sådan att på sitt yttersta dricka sig full, det måste ju vara höjden av publikfrieri.


Läst 2007

Av violen - 1 mars 2018 23:00

Aronsson Stina: Hitom himlen ***(*)

 

Den här läses av samma anledning, kursen, men var klart mycket bättre. Framförallt stilen och språket var intressant, detaljrikt och målande. Fjärde stjärnan får den för att den, trots sitt omfång, var nästan som en sträckläsningsbok och visar på kvinnornas villkor i norra Sverige i mitten av förra seklet.

Av violen - 14 december 2017 22:00

  Salomonsson, Anita: Skärvor av liv ***

 


Salomonssons styrka är som alltid, det lokala, det västerbottniska. Följaktligen är det novellerna i början som känns mest genuina, som finns nedtecknade för att inte glömmas. Med insikter som bara en som verkligen tänkt och funderat med ett öppet sinne kan erinra sig.


Vissa barn var dock så sinnade att skuld och skam inte bekom dem, medan andra lät sig tyngas ned och med tiden bli allt plattare. Men alla, hög som låg, gled de en tid omkring under himlakupan och var till. sid 21


Längre fram ändrar novellerna karaktär, blir mer nutida och kan kanske betecknas som kvinnocentrerade. Här har Salomonsson lämnat byn men kvinnornas villkor har följt med henne.


Det är nog något särskilt med att vara karl, resonerade hon för sig själv där hon gick, världen visar sig nog från en annan sida då. sid 271 

 


Som novellsamling är det spretigt, jag hade önskat mig två kortare böcker. Nu är det kanske ett allt för stort hopsamlande av mycket olika från Salomonssons penna. 


Läst 2017

 

 

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se