Linnea Axelsson: Aednan ****


I ett svep läste jag denna mäktiga, vackra, sorgliga, stolta bok. En läsupplevelse att minnas.

Jag drabbades hårt, men inte för hårt, av det ömsom mjuka ömsom hårda anslaget. Texten ger och tar, tar och ger. Den är skriven för människorna, varenda en. Den vill ge oss alla en inblick i något stort, något större än vi själva. Och allt detta får vi som inte är samer helt fritt ur radernas rader. 

Och samerna får en bok som inte ska glömmas eller gömmas bort. 

Det här är en bok för dagens människor, dagens samer och dagens "svenskar". Det här är ett ursprung som djupt inom oss måste komma upp till ytan. Det här är naturens besjälade närvaro och försöket att tämja den. Det här är rasism, sexism, kolonialism. Och Axelsson lyckas binda samman historien med nuet i en aldrig sinande ström. 

Lakoniska uttalanden blandas med skimrande naturäskande dito:

(Renar som ett hav min anm)

Jag blir förvånad

när han plötsligt säger

Att han helst hade

börjat med renar

Blivit invald i samebyn

Och lärt sig att föra

det vandrande gråa

mjuka havet

ut över fjällvärlden

sid 375

(Stenen som en hud min anm)

Jag sitter på en sten

_

Låter fingrarna vandra

över den skrovliga

stenhuden under mig

medan naturen

kring oss varsamt

flyttar mig bort

_

Till ett ödsligare

landskap

Som kanske också finns

sid 492

(Ortsnamnen som en naturens förlängning, min anm)

Varje gång hon kör

förbi en av de nya

vägskyltarna

med ortsnamnet 

på både svenska

och samiska

_

Försöker jag förstå

vad det betyder

Men jag kan inte

uttyda någonting

av folkets och

markernas historia

sid 604f

Läs den för bildningens skull och för framtiden.

Läst 2018

Adlibris 

Bokus

Cdon

Min vana trogen har jag inte googlat på boken innan. Och märker att det jag fastnade vid som positivt, att sanningen många gånger "skrivs folk på näsan" bland vissa uppfattas som negativt.

Jag tycker att det är just det som ger boken dess klassiska anslag "att läsa klassiker är inte avkoppling, det är påkoppling" (citat mig själv). Vill du som läser känna något av samernas liv, deras hörn av verkligheten, då är det här en fullkomligt rak och otydligt tydlig (alla dessa personer som känner tänker tycker, ibland öppet, ibland dolt) skildring. 

För jag tror inte att alla känner till allt det här. Det tror jag verkligen inte. Men nu ges möjligheten. Ta den.

Nordiska Rådets litteraturpris 2016

"Sånger och formler" skriven av svenskan Katarina Frostenson får Nordiska rådets litteraturpris! 

Katarina Frostensons diktsamling "Sånger och formler" är en berättelse om livets fysiska och själsliga avslöjanden, om det lilla i det stora och om människan i världen. I hennes dikter – till synes snäva, men i själva verket mycket rymliga – sker det konstanta förvandlingar, där livets mångfacetterade märkvärdighet gestaltas.

Jag läser nästan ingen poesi, men köper biblioteket in den här boken ska jag för sanning låna den. Ja, nu börjar jag äntligen läsa poesi, en i kvartalet blir väl lagom.

   Forsström, Tua: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön ***

Jag vet, jag läser alldeles för lite poesi. Om jag gjort det skulle jag säkert redan ha läst Forsström, och det hade varit en fördel tror jag. Hon har fått så många priser och utmärkelser, nordiska rådets litteraturpris t.ex Men knappast med den här boken. Den är liten och tunn och vacker. Och jag ville verkligen hitta just de där raderna som jag bara ville citera. De dök aldrig upp! Faktiskt inte. Synd.

Jag vill verkligen veta hur Forsströms storhet tar sig uttryck, men då får jag läsa nånting annat än En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, som jag ju dessutom valde utifrån titeln! Men med lite googlande ser jag att är rätt ute. Kanske att längtan tillbaka och försöket att återvända till barndomslandet, det känslosamma, tar över det poetiska verket,och gör det för privat.

Läst 2014

Läsutmaning Läs ett år.

      Dahlström, Gisan: Ett ljus i mitt hjärtas mörker ***

De här dikterna berörde mig. De är skenbart enkla, kan kännas lite ogenomtänkta vid en första läsning men sen öppnar de sig.

De var svåra att ta till sig och jag kan känna att här finns det djup smärta i nästan varenda diktrad. Särskilt slutraderna känns riktigt hopplösa många gånger. Det är ofta mörker, mörkret, ont, plåga. Sökes/en gnista.

En dikt som jag direkt kände speglar så mångas (särskilt kvinnors) erfarenhet heter:

Tankens skuggor

Hon rör sig i tankens skuggor

Tittar i vinklar och vrår

Bland damm och spindelväv

Även där hon inte vågat titta förr

Med sig har hon ett svärd

Inte för att kriga med

Men det är dags för försvar

Inte bara att försvara andra

Hon försvarar nu sig själv

Hennes svärd är väl använt

Men det känns inte vant

Att svinga det i eget försvar

Svärdet är bra att ha

När hon rensar i snårig terräng

För nu vill hon ta mer plats

Helst utan att skada andra

Men försvara sig tänker hon

sid 66

Sök gnistan, svinga svärdet, försvara dig. Starka ord i denna hårda värld. Ord att verkligen hålla med om!

Jag är glad att jag vann den här boken hos Bokbloggen. Att jag fick läsa Dahlströms skugglika tankar. Hon beskriver ett plågat tillstånd, nämner trollen vid namn och hjälper därmed andra att ta dem ut i ljuset.

Läst 2011

Nilsson, Linus: måndagskaos ****

Författaren till denna formatmässigt lilla diktsamling sade själv att den var aningen pubertal, utgiven av honom själv 2005 när han just lämnat gymnasiet.Jag håller inte riktigt med, dikterna visar på en mognad som få vuxna besitter.

   för

nuets alla invånare

sid 7

säger sig Nilsson skriva. Det handlar om gud, staden, huset, branden, rymden, ansikten, leenden. Är det verkliga innebördsord eller enbart metaforer? Jag låter det vara osagt och läser dikterna som ord som sväljs när de smakar (ur kampen mot klockan) sid 39.

I alla fall finner jag så många ovanliga ordkombinationer i den här boken och jag gillar dem. Jag gillar att någon säger orden på nya sätt, i nya sammanhang:

[...] verkligheten är inte så

populär nuförtiden

men den

saknar inte någon

den springer på

som om det brinner

jag är anlagd

sedan länge

det är inte så mycket att göra åt

så jag sitter bara här och är[...]

sid 22 (ur en mindre värld)

[...]måste säga att

djuren på de här stället

har en väldigt förpackad natur[...]

sid 29 (ur kontemplation nr. 3)

[...]tidens tand tuggade fradga[...]

sid 30 (ur ingen repris)

[...]vi firar varje nytt år

vilse i rymden

där ingen kan höra dig skrika

med att skrika

på den här planeten

kan ingen höra dig viska.

sid 37 (ur kontemplation nr: 4)

Och Nilsson viskar inte, orden är inte lågmälda, ber inte om ursäkt. Nilsson betraktar ansikten, omvärlden, människornas icke-autenticitet. Jag känner mig drabbad i mina egna tankebanor när jag läser titeldikten som dock heter snurra på du din jävel

en värld

och miljarder smilband

tillbakaspolade till måndag

en stad

och små masker på led

som alla tar vädret personligt

i väntan på sin tur att le

ett ansikte

med reglerat minspel

som samlar ärr

under lagret av universell symbolik

en dag,

en ny värld

etsad fast i alla bakhuvuden

så vi iallafall vet

att vi är vilsna samtidigt

en kompass

när vi svävar runt

här i måndagskaos

ett medvetande

som gör din planet till min

och dem båda

till samma kollektiva knäppskalle

sid 20f

Den dikten och raderna ur civilisation: idag kryllar staden av/pokeransikten/precis som alla andra dagar/. sid 27 får avsluta eftersom jag själv ofta tänker i kasta-masken banor.

Så ok, lite pubertal på sina ställen men så många rader klöser till så den vuxne Nilsson måste bara ha ännu mer att komma med.

Läst 2011

   Szymborska, Wislawa: Här **

Jag är ingen stor poesiläsare, men ofta när jag ändå läser poesi finns det alltid rader som bränner till, där jag känner, ja, men så är det ju! På pricken!

Inget sådant händer när jag läser nobelpristagaren Szymborska. Moderna ord, javisst. Men det tar liksom inte alls, tyvärr. Jag blev besviken.

Läst Lyrans jorden runt 2011

Läst 2011

   Levlin, Kurt: Helljusensamhet ****

Med vilje har jag dröjt med att recensera den här diktsamlingen som jag tittat i hela hösten. Den är bara så otroligt bra, annorlunda, skarp, ovanlig, lättläst, svårläst.......

Jag har skrivit om den nyss här på bloggen som ett julklappstips utöver det vanliga:

En samling dikter som anar norrländskt svårmod blandat med hopp, ensamhet i helljusets klyvning kring mörkret omkring blandat med ljusa sommarnätter, kärlek blandat med längtan. Liv blandat med död. En varg som springer, en ren som dör, uppspikade älghuvuden på en vägg. Sockebitsstora fönster i backspegeln....vässade teskedar, snöbollar, plättar som hoppas loss från kökstaket........

Kanske exotiskt för en ny generation, men ett längtansfullt sug i magen för den äldre.

Men vackert, spännande, annorlunda! Precis som omslaget.

Violensboksida

Utgiven på Ord&visor förlag där det även står lite mer om författaren och några länkar till recensioner.

Kurt har även skrivit noveller: En andra chans (2000), och en roman Hälsningar från Döda havet (2003). Om de finns att köpa vet jag faktiskt inte. Om någon undrar över det så kontakta mig så tar jag reda på det, eller författaren direkt. Annars blir det att besöka biblioteket.....

Här finns även en novell av Levlin, Båten

Läst 2010

Craveirinha, José: Att stava till ett kosmos **

Mocambique kommer denna poet ifrån. Dikterna kommer från fyra olika samlingar och de tilltalade mig inte alls. De enda som jag stannade upp inför var dikterna till hans döda hustru Maria, särskilt denna som jag tycker förenar sorg och skapande:

Stavelser:

Jag sätter mig vid maskinen. Jag skriver

Tangenterna vacklar under mina fingrar.

Snett och vint radas bokstäverna upp.

Är det min gamla maskin som har ångest

eller det slitna färgbandet kanske?

För på det rena, vita pappret

kommer det suddigt fram

fem bokstäver:

Maria.

sid 46

Bibliophilas läsutmaning

Läst 2010