Inlägg publicerade under kategorin Sjukdom

Av violen - Måndag 2 april 11:15

  Unge, Christian: Har jag en dålig dag kanske någon dör *** (Lz)

 

En brutalt uppriktig bok som innehöll mycket intressanta tankar och åsikter. Dock fick jag en känsla av att de var nedskrivna under längre tid och ingen riktig sammanhållen röd tråd fanns.


Jag, som både är intresserad och har erfarenhet från sjukhusvård förstod ju det som står, men jag kan ändå säga att det kanske inte är en bok för precis alla. Är man sjukhusrädd så kanske det inte är så bra att höra om alla misstag en läkare kan göra. Fast bara titeln avhåller nog en sådan person att läsa.


Jag skulle gärna läsa en hel bok enbart om Läkare utan gränser, här fanns det med men bara som en del.


Läst 2018 

Av violen - Måndag 19 feb 11:45

  Motturi, Alexander: Broder ****


Det började med att jag läste Diabetikern  av Motturi. En ganska galen bok.

Sen missade jag Svindlarprästen som handlar om Motturis far. 

Och så kom Broder som jag blev nyfiken på redan innan jag insåg vem som skrivit den.


Texten vidmakthåller samma lite skruvade stil som Diabetikern.

Det här är ju också delvis självbiografiskt


Jag borde kanske tillägga: Det är inte svårt att låtsas att man inte minns, att det är därför man inte gör anspråk på att skildra sanningen. För i fiktionen kan man säga som det är utan att det framstår som sanning. Man kommer därför undan med sanningar, snarare än lögner, i fiktionen. Man låtsas att man inte minns exakt, men i själva verket minns man mycket väl hur det var. Men man behöver inte ljuga om att man inte säger sanningen för man säger inte sanningen när man förvränger fakta på detaljnivå. sid 150

 


Ungefär så resonerar Motturi. 


I Alt i alt stemmer det altså? I Jag vet inte. Ibland räcker det att man ändrar i en detalj för att allt ska vara förljuget. sid 151

 

Skulle jag benämna boken med ett ord blir det nog mäktig. Här finns det ett slags band mellan bröderna som inte brister mentalt och därför är en smärta som gör mig tårögd när allt är över. 


Jag gilla Motturis sätt att skriva. Ostrukturerat men ändå sammansatt.

Därför ska jag även läsa hans förra bok.


I början är det korrekturfel en masse, och ibland vet jag inte om det verkligen är det eller om det ingår att språket ska vara så......felaktigt.

Men plötsligt försvinner det och inga fler fel går att upptäcka. Märkligt!


Läst 2018

Av violen - Torsdag 11 jan 09:00

  Casserfelt, Susan: Den tatuerade cirkeln 


Del två i Höga Kusten-serien, del ett finns här och den var riktigt bra.


Men jag måste tillstå att den här var faktiskt ännu bättre. Precis som med ettan fanns det passager när orden blev lite för många. Och handlingen snubblade lite lätt. Men i det stora hela var det samma sträckläsningsenergi som rusade fram på sidorna.

Det som jag fäste mig vid även i denna bok var att det var lätt att hänga med i personerna och personteckningen. Vem som var vem behövde jag inte grubbla på vilket var en stor lättnad. Och vinklingen var verkligen intressant om än smärtsamt obehaglig. 


Jag är imponerad över Casserfelts förmåga att närma sig olagligheter som i stort sett är tabubelagda och därför mycket svåra att upptäcka. För även om fiktionen tar över i de grövsta fallen finns det gott om riktig bakgrund till det som skrivs.


Jag ser verkligen fram emot del tre. Och när kommer tv serien?


Tack MiMa

Av violen - 25 oktober 2017 16:00

  Lindholm, Margareta: Vi är bara besökare här ****


Jag konstaterade förvånat att jag inte läst den här boken av Lindholm. När jag läst ett tag förstod jag varför. Jag brukar konsekvent försöka undvika böcker om demens och Ahlzeimers sjukdom. Det smärtar för mycket, då min mamma hade den sjukdomen sista åren av sitt liv.

Men nu började jag och slutförde boken. Och som det mesta av Lindholm är den vacker, stilren, omfamnande. Såklart.

Fast så sorgsen att jag gärna avstått från läsningen.


Läst 2017

Av violen - 1 juni 2017 18:45

     Strout, Elisabeth: Mitt namn är Lucy Barton ****

 

 

Olive Kitteridge  gillade jag förstås. Men den här var faktiskt bättre. Mer sammanhållen, mer fokuserad. Men så är det ju inte en novellsamling utan en roman.

Huvudpersonen tillbringar tid på sjukhus, och dit kommer hennes mamma, som hon knappt haft någon kontakt med tidigare, och sitter vid hennes säng. Det är vackert, det är vemodigt, det är starkt, det är nostalgiskt. Sjukdomen är verkligen nödvändig för att denna mor och dotter relation ska läkas.


Så långt är allt väl. Men det finns en knepig karaktär och det är läkaren som håller sina beskyddande vingar över dessa två, som verkligen lyfter av sjukdomens börda och uppträder, för den som legat svårt sjuk på ett sjukhus, på ett overkligt sätt. Vad vill han? Det får vi inte veta. Men konstigt är det. 

Är hans roll att just dämpa oron så att de båda kvinnorna kan närma sig varann? Kanske.

Det enda som skulle kunna få en läkare att uppträda så ensidigt uppmärksamt är antingen förälskelse eller en sällsynt sjukdom som hen vill skriva en artikel i Medical Journey om. 


Tyvärr är det läkaren jag funderar över nu när jag tänker på boken. Var det meningen?


Läst 2017

 

Av violen - 1 maj 2017 18:21

  Nyman, David: Nerverna ****

 


En angelägen bok, lättläst och med viss nerv, även om det inte är vad som åsyftas i rubriken. Kanske skulle den vunnit på att vissa avsnitt strukits. Tänkte jag. Men när jag nu reflekterar inser jag att just berättelsen om Överläkare Allan Renck behövs för att belysa det synsätt som fanns, även hos människor med välvillig syn.


Boken är djupt tragisk och speglar en tid som inte alls är så avlägsen. Den fiktiva berättelsen som bygger på författarens farmors öde är krasst skildrad men känns därmed djupt trovärdig i all sin fiktion. Därmed kan jag inte låta bli att rysa under läsningens gång. Min medkänsla med både fadern, modern och pojken i denna berättelse är gränslös. Och att synen på den psykiska ohälsan tillåtits vara så oförstående ändå fram till våra dagar känns rent ut sagt skamlig. 


Det här är 40-tal och Myrdals har yttrat [...] vi måste förbättra folkmaterialet. sid 134. Rashygienska tankar som paras med en fördomsfullhet som tyvärr smugit sig in i dagens hårda klimat. 

[...] de flesta patienter är skitiga eller efterblivna, oftast från små byar på landet och sällan belästa. sid 134


Det var viktigt att alla medborgare mådde bra. [...]för om man inte mådde bra kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenska, och kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenskar så bidrog man inte på ett adekvat sätt. 134f

 


Har jag inte nyss hör nåt liknande? Tal om lantisar, att alla ska jobba, särskilt ska sjuka jobba, annars. Annars vadå? Om man inte kan bidra på ett adekvat sätt, vad händer? 


Nyman lyfter frågan genom att bidra med ett stycke historia. Det är angeläget. Boken får mig att lägga till en ny kategori, psykisk ohälsa. För här måste både historien, nuet och framtiden samsas för att få till en förändring.


Läst 2017


PS Efter min reflektion läser jag nu recensioner och slås av deras motstridigheter. En del vill ha mer Ida, en del mindre badstrand, en del fokuserar på slutets möte som det väsentliga. Få upplever samma rysningar som jag gör. Få kopplar till samtiden. Jag känner att här finns en skygghet i mötet med innehållet, och kan inte annat än känna mig styrkt i uppfattningen; den här boken är riktigt angelägen och synen på människor med "nerver" är långt ifrån accepterad.

Av violen - 17 februari 2017 13:38

 Diski, Jenny: Den sista resan ***

 


Jag har läst en del av Diski. Hon skriver om just ingenting gång på gång i sina böcker.

Den här boken överraskade verkligen. Det är den sista resan i den sista boken. Den ska rimligen handla om cancer, och gör det också till viss del, insprängt här och var.

Men mest handlar den om Doris Lessing vilket förvånade mig oerhört. Jag hade ingen aning om att Diski bott hos Lessing under uppväxten. Men här kommer ocensurerade (?) ärliga uttalanden om denna 2007 års nobelpristagare som får en att häpna. Vilken otrevlig person! Hu. Diski måtte ha känt en befrielse när Lessing dog så att hon kunde får berätta allt vidrigt som Lessing sa och gjorde mot alla och envar (särskilt mot Diski då) innan Diski själv drabbas av sjukdom och avlider, efter att ha plågats av alla biverkningar.

Eftersom hon äter kortison känner hon såhär: (och jag citerar det eftersom det ofta drabbar transplanterade, som äter kortison, och det är inte kul:

Jag känner mig inte direkt sjuk nu. Jag sitter fast i ett träsk av kortisoneffekter [...] Det kan hålla infektionerna i schack men har hemska biverkningar; inom tre veckor efter en "mycket måttlig dos av det svagaste kortison som tillverkas" har jag gått upp från femtion till sjuttio kilo. [...] Cushings syndrom. Ansiktet och kroppen har blivit rundare. [...] Det är som en bestraffning. Men för vad? sid 214

 

Jag är den gamla damen som faller och saknar kraft att ta sig upp. [...] Men förutsatt att jag inte ser mig i spegeln i hallen börjar jag inse (som i känna) att det inte spelar så stor roll. sid 215

 


Här skriver Diski ömsom om sin utmätta tid, och ömsom om sin tid med Lessing. Här finns det upprepningar och om man inte läst henne förut kan man frestas tro att hon faktiskt är påverkad av sin sjukdom. Men hon skriver som hon alltid gjort och tro mig, boken blir bättre och bättre allteftersom. Och slutar bara. 


Jag inser att jag kommer att sakna Diskis författarskap. Jag har två böcker olästa men sen är det slut. 

 

 

 

 

 

 

Av violen - 12 november 2016 20:15

  Atwood, Margaret: Den frystorkade brudgummen ***


Några riktigt egendomliga noveller har Atwood fått till här. Det handlar om konsekvenser, av det liv som levts, de människor man mött och ibland möter för första gången. Det är logiskt och helt ologiskt om vartannat. Titelnovellen tar kanske priset som overklig.


Det är i livets senare hälft allt utspelas, ja noveller som likt den frystorkade brudgummen stinker död och döende.

Men visst är det logiskt, den generation som nu åldras är samma som som föddes på 40-talet och blomstrade från 60-talet och framåt. Nästan varje dag dör de, meddelar nyheterna. Inte konstigt att det som rör sig deras tankar är det förflutna och slutet. Precis som i novellerna.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Sjukdom i boken:

I den sista novellen beskrivs Charles Bonnets syndrom, något vars symtom jag hört talas om men aldrig fått ett namn på. Det kan uppstå vid synfel, stor trötthet, kanske stress osv. Kvinnan i novellen har drabbats av detta och ser valsande små varelser fast hon är nästan blind.


Ett okänt syndrom som jag blev upplyst om tack vare Atwood. 




Läst 2016

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se