Pettersson, Göran: Mummel vid sänggaveln*** Det här är en bok för en mycket smal läsekrets, de som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med njursjukdom, dialys och transplantation. Då ger den många intressanta fakta, känslomässiga skeenden och en obändig tro på livet under dialysen. Den ger hopp helt enkelt. Men för alla andra är den säkert bara jobbig.....

Läst 2004

Lundquist, Ulla Carin: Ro utan åror **** Den här boken har fått massor med beröm och jag trodde aldrig att den skulle leva upp till det. Men det gjorde den. Välskriven, med en lågmäld ton och en uppriktighet som får det att krypa efter ryggraden när man läser. Jag hade med mig den och läste på lasarettet medan jag fick järn och miljön kanske förstärkte känslan. Trots att jag lyckas känna en tacksamhet till livet för det mesta, måste jag erkänna att jag kände mig ännu mer tacksam när jag läst ut boken......Läs den! Livet blir aldrig detsamma efteråt.....

Läst 2005

Bauby Jean-Dominique: Fjärilen i glaskupan ***

Nu har jag äntligen läst den här boken. Och den var väl på sitt sätt fascinerande, inte minst med tanke på hur den skrivits: alfabetets bokstäver har skrivits upp efter sin frekvens i det franska språket, författaren blinkar när rätt bokstav läses upp. Boken är fri från tycka synd om, och humorn bryter fram här och var. Lika mycket en bok om envishet som en sjukdomsskildring.

Isaksson, Ulla: Boken om E **(*) En bok som jag länge tänkt läsa eftersom den handlar om författarinnans make som har Ahlzeimers sjukdom. En fruktansvärd sjukdom är det, och det var mycker som jag kände igen i boken eftersom min egen mor gick bort i den sjukdomen 2000. Den var såklart bra skriven, Ulla Isaksson är ju författare, men något som jag inte kunde med är alla dessa drömmar som tar upp massor av sidor och vilket jag personligen inte tycker tillför nånting till berättelsen. Det finns ju även en film ( En sång för Martin) baserad på boken och en del gick att känna igen från den......men ändå lyckades inte boken beröra mig riktigt.....Jag vet inte varför, kanske för att den ändå, trots ett visst mått av självutlämnande höll en slags distans.......Intressant var dock kapitlen om hur det tidigt visat sig att blodtrycksfall gjort E lite förvirrad, kanske ett sätt att tidigt upptäcka sjukdomen och sätta in bromsmedicin nu när det börjar finnas sådan.

Läst 2005

Jacobsson Tomas: Morfin ***(*) Dags för en debutant vars bok är en riktig samtidsroman. Ja, det är nästan så att om jag skulle ha väntat något år med att läsa den skulle den ha tappat en hel del av sin charm, för den lätta flytande texten är charmig. Här stiger nutiden fram men speglat ur ett annorlunda perspektiv, trots livshotande sjukdom kan huvudpersonen leva relativt gott eftersom det morfin han får håller honom flytande. Ja, drogen spelar en central roll i romanen, men det som ger den fjärde stjärnan är en underliggande önskan att släppa in kärleken i sitt liv och hålla den kvar "tills döden skiljer oss åt".

Läst 2002

Housden, Maria : Flickan med de röda skorna*** Den här boken handlar om hur en treårig flicka dör i cancer. Såna här sanna historier kan ju ofta bli väldigt melodramatiska, men den här boken hade vissa kvalitéer, den var t.ex välskriven, det märks att Housden faktiskt är författare och har skrivit sin egen historia på ett litterärt sätt. Vilket gör att boken är mycket intressantare att läsa. Sen tar hon upp frågan om livet efter döden på ett lite ovanligt sätt, inte bara, nu är hon i himlen utan författaren söker i ett vidare perspektiv, på ett ärligt sätt. Själv är jag skeptisk till reinkarnation men i den här boken finns det händelser och skeenden som får en att fundera. Samtidigt som det är uppenbart att det kan vara ett sätt att hålla kvar den som dött i ett liv där den inte längre hör hemma, att acceptera att det som skett har skett.
Sen skriver Housden några väldigt tänkvärda och framförallt ärliga ord " Jag visste att det hade funnits en tid i mitt liv när jag inte alls tänkte på smärta och lidanden - varken min egen eller andras. Jag hade trott att folk själva bidrog till att dra på sig alla möjliga problem. Jag hade känt mig överlägsen och ansett att medkänsla handlade om att tycka synd om dem som inte hade lika perfekta liv som mitt eget." Oj så många människor jag mött som tänkt så, utan att naturligtvis säga det högt. Dessa människor ifrågasätter ofta nånting man gjort, underförstått, hade du gjort på ett annat sätt hade du inte varit sjuk... Och jag har även hört en kvinna säga: vad är det som gör att vissa råkar ut för allt möjligt hela tiden? och andra (underförstått jag själv) inte gör det? Om orden Ödmjukhet och Välvilja var mer utbredda tror jag inte att såna tankar skulle florera som de gör. Den som sa det fick sen ett sjukt barn, jag skulle tro att hon nu förstått vad ordet Slumpen betyder.
Jag sträckläste boken och blev faktiskt tårögd flera gånger, men kände mig konstigt nog stärkt när jag läst ut den. Kanske blev jag lite mer ödmjuk och tacksam inför det jag har.......och kan njuta ännu mer av Livet och Våren.

Läst 2006

  Sundström Lindmark Anna & Widmark,  Elisabeth: Vi skulle segla runt jorden

Psykisk ohälsa är så viktigt att skriva om. Men det är tungt att läsa om konsekvenserna när det går så långt att människor inte vill/orkar/förmår leva längre.

Konsekvenserna för de som blir kvar.

Denna grafiska roman är svår men ack så bra att den finns. Många ungdomar får här hjälp att sätta ord på sina känslor.

Och även vuxna.

Läst 2019

Sundelin, Arne: Spinalonga - de spetälskas ö *** Den här boken får med tvekan tre stjärnor. Ämnet var iofs intressant, det handlar om en av de sista spetälskekolonierna, som var på en ö. Boken har dokumentär bakgrund, ön har funnits. Boken är också en slags dokumentär och därmed lite märklig, eftersom den är en blandning av dokumentär och fiktion, personerna blir liksom inte riktigt levande, det är som att se dem svartvitt på TV.
Intressant är dock att det finns en präst som verkligen levde för och med de spetälska. Jag blir alltid glad när det finns präster i böcker som inte är sexgalningar eller pedofiler eller tjuvar eller banditer eller bara helt enkelt elaka. En präst som uppträder som en präst bör göra är alltid en frisk släkt. Dessutom var det inte så länge sen detta hände, spetälskan var en förfärlig sjukdom med stort stigma. Liksom HIV var en period i vår tid.
Såhär var det, jag upplevde den inte som en deckare utan som en samtidsskildring och det gillade jag. Dessutom är jag ingen fan av böcker där fiske ingår, alla dess redskap och iskalla händer och bottenlösa hav, så det gillade jag inte men ok då, tänkte jag tills slutet som naturligtvis var det vanliga våldsamma deckarslutet men slutscener som skulle göra sig såååå bra på film (alltid denna flört med filmmediet). Då rök fjärde stjärnan. För det var ju en deckare trots allt......