Enders, Giulia: Charmen med tarmen *** (fackbok)

Intressant bitvis men jobbig att läsa. Inte speciellt rolig direkt, men den innhåller mycket fakta som dock inte presenteras på ett så lättsamt sätt som det getts sken av.

För att verkligen få ut all behållning av den borde jag läsa den igen och anteckna viktiga saker. Men jag orkar bara inte, det är trots allt ett svårt ämne att förmedla, även om jag är öppen för det mesta.

PS: jag har alltid undrat varför inte någon gör en programserie och verkligen undervisar om hur kroppen fungerar. Immunförsvaret t.ex Om du efter tre dagar inte blir bättre ska du höra av dig...Que? Alla vill få hjälp nu. Men om man vet att immunförsvaret kämpar på i ca tre dar, lyckas det då inte häva infektionen behövs det starkare saker. Och då blir allt allvarligare. Vet du det kan du ju avvakta eller hur? Vet du det inte blir du bara arg och tror att vården bara vill bli av med dig. Fram för mer information, om tarmen och allt annat.

Läst 2015

Läst 2015

   Beaulieu, Baptiste: tusen och ett liv på akuten ***

Det finns säkert de som lämnar den här boken, det är ingen rolig läsning det här. Eller, visst, den försöker vara rolig men jag blir mest bedrövad. Ja, man kan skoja om allt men här är det mest kommentarer om författarens sexliv typ jämna dagar en kvinna, ojämna dagar en man eller vice versa. Sexfixerat. Tröttsamt! Nämns allt för ofta.

Dessutom kollegor, anonymiserade med lustiga namn, den ena värre än den andra. För att inte tala om patienterna som det skojas friskt om.

Själv har jag aldrig gillat humoristiska läkare, jag vill inte skratta, möjligtvis le lite snett. Läkaren får gärna vara tvär bara hen kan och vill göra sitt jobb. Så är det bara.

Att likt Scheherazade försöka undgå att en patient faller offer för sitt öde, (att dö innan sonen anländer) genom att berätta sanna (?) historier eller är det bara bara skrönor? ur sitt läkarliv, det är ju snällt. Men det känns overkligt att den tiden finns. Fast vad vet jag hur franska sjukhus har det med läkartätheten?

Var den verkligen så dålig? Nja, jag läste ju ut den i alla fall.

Läst 2015

Sverige i boken:

Vi får alla in patienter med olika ursprung. Rumäner, madagasker, italienare, spanjorer, engelsmän (många engelsmän!), portugiser, svenskor (oj!), svenskar (också), tyskar, turkar... sid 198

 Filer, Nathan: Chocken efter fallet ****

Mycket omtalad bok som levde upp till förväntningarna. En slags Räddaren i nöden look-alike. Ung man finner sin väg. Här kanske snarare, psykisk sjukdom intar ung man, tar hjälp av sorg och låter brotta ner honom innan han kan stiga upp igen.
Intressant bok, som tar upp psykisk sjukdom på ett insiktsfullt sätt. Jag lärde mig en hel del.

Jag ser en trend i detta att skildra ungdomars utanförskap som ett syndrom eller en bokstavskombination. Ibland tror jag att det som egentligen skildras är inte bara det, utan även det brus som stressen av all overload ger människorna idag. Hjärnan går på högvarv, med sorg och skuld och ensamhet och kroppsjälvhat som rusar omkring.

Filers bok behövs tyvärr, och många liknande med den. Här ryms inte fantasy och övernaturligheter, här finns den svarta verkligheten med sin svärta.

Läst 2015

Läsutmaning litteraturpriser 2015

Dellson, Pia: Väggen ****

Ett otroligt skickligt skildrat utmattningssyndromtillstånd.

Jag är djupt imponerad. Så bra Dellson skildrar alltihop, kortfattat, koncist, sorgligt, obarmhärtigt och till slut, med ändrat tankemönster, hoppfullt. Så här är det verkligen. Jag tror på allt hon säger. Allt.

Jag är så ensam.

Jag har  ju inte

mig själv längre. sid 41

Dellson kommer tillbaka i arbetslivet med nya insikter efter relativt kort tid. Påminnelsen om att det tar olika tid för alla är viktig.

Boken är väl värd att läsas av alla. Och på grund av just sina korta, bearbetade texter är den lättläst.

Ironiskt nog passar det både de som nästan inte orkar läsa, som är i början av sin utmattning, de som kommit en bit på väg mot återhämtning och kan känna igen sig även där samt, lite ironiskt nog, de som är så uppvarvade att de knappt kan ta sig tid att läsa en bok.

Det här är poesi för mänskligheten, en kärleksförklaring till hjärnan.

Läs den här boken, för din egen och dina närmaste skull. Och för människornas skull. Särskilt de av stress utmattades trovärdighets skull.

Läst 2015

 Sörlin, Sverker: Rädslan för svaghet ****

Det här är bitvis en essä, och bitvis en slags försvarsskrift för att slippa ändra sin livsstil därför att en sjukdom plötsligt kommit i ens väg. En slags biografi. Boken är både intressant och irriterande.

Största förtjänsten är såklart dess stil, jag menar, det är inte alltid böcker/biografier om sjukdom är så intelligent skrivna. En som jag kan påminna mig är iofs Siri Husvedts Den skakande kvinnan. Men annars är det inte direkt min favoritläsning.

Nu väljer jag; ska jag plocka fram alla sidor som jag markerat, citera, dra slutsatser, jämföra med min egen kroppsliga  svaghet, ytterligare bevisa att Sörlin verkligen vill dricka sitt vin, att han vill finna bevis, nya bevis som gör att den gamla "portvinstån" (så långt sträcker sig väl allmänhetens kännedom om just gikten) visar sig vara något helt annat, en smärta utan beröringspunkter med alkohol. Eller ska jag ska jag bara uppmana till egen läsning eftersom det egentligen inte går att sammanfatta boken rättvist?

Det blir det senare, det står för mycket, det är för vittomfattande (+) tangerar för många gränser. Det finns kort sagt något för alla, men kanske inte samma för alla.

Ta genierna. Undersökningar (2014) som visat ett samband däremellan och gikten. Bör man överhuvudtaget medicinera bort genialitet? Det låter....nästan rasbiologiskt och Sörlin tar avstånd. Men ändå, tänk om... 

Sörlin undersöker, vrider och vänder på stenarna, litteraturen, vetenskapen, smärtan, oförmågan att vilja sluta med sin älsklingsdryck, vinet. Och stenarna ropar förvånansvärt mycket. Mest frågor iofs.

Två exempel av alla:

På sidan 262 finns en underbar berättelse om Västerbottens inland, om torrtallarna och en barndomsinsikt.

och sidan 297ff, ett briljant uttalande om gikt visavi stress. Ah, jag gillar.

Tyvärr måste boken tillbaka till bibblan. Därför har jag inte skrivit ens hälften av det jag velat, mest för att bevara det för min egen skull. Kanske är det här ändå en villhaibokhyllan bok?

Slutsats: Läs! Du märker direkt om du vill fortsätta...

Läst 2015

 May, Peter: Lewismannen ***+

Svarthuset var bra. Den läste jag för drygt ett år sen, men mindes inte så mycket av den. Nu när jag läste fortsättningen Lewismannen, kände jag inte riktigt igen mig, men, konstigt nog, så började jag minnas personerna mer och mer allteftersom.

Handlingen är helt enkelt intressant och skildrad från olika håll och tider. Ändå går det väldigt bra att hänga med. Och i början fanns mitt favoritattribut, en karta!  Den behövdes inte förrän i senare delen av boken men då var det fascinerande att studera den...Och dessutom, demens (så sorgligt att läsa om, lite ovanligt i deckare), prästhyckleri (som alltid) utredare (utan vapenlicens och bricka, som alltid!) ung kärlek ( vibbar till Yrsa Sigudadottir) Och så vidare...Allt väl skildrat.

May skulle utan vidare kunna skriva en vacker roman om öarna, hans språk känns lite bortkastat på en deckare:

Havet morrade och fräste långt där nedanför, som om det hoppades på att kunna fånga in dem från klippkanten, och suga ner dem i djupet. Det spottade salta stänk i deras ansikten. sid 178

Men hellre njutbart språk än förutsägbart våld som det alltid måste sluta med. Suck. Är det för att bana väg för slutet på en presumtiv TV-serie eller vad?

Nåja, fortsätter May såhär kanske trean blir en fyrstjärnig sak, nästan aldrig uppnådd av en deckare här hos violen.

Slutsats: Läs!

Lästa 2015

Larsson, Åke: Blicken  ****

En bra debut, med ett ovanligt innehåll.

Jag skulle tro att många inte alls vill läsa om sjukdom, mest the big-C, med åtföljande operationer och återfall och död. Patienter vars blick borrar sig in i läkarens för alltid. Men om man faktiskt är återkommande "kund" hos sjukvården är mycket av innehållet intressant.

Det känns märkligt att läsa Blicken. Den är spännande som en deckare och tar upp etik och äktenskapliga problem, karriärtankar och grupptillhörighet, relationer till föräldrar, arbetskamrater, de egna tankarna.

Jaget i boken genomgår en bildningsresa och blir klokare och klokare allt eftersom. Till slut inser jag att jag lurats av tilltalet jag och i bakhuvudet tänkt att boken är biografisk. Den måste bara vara en drömbild av hur en kirurg skulle behöva vara, i den bästa av världar.

Och författaren har glömt en väsentlig sak: Kill your darlings! Visst, en Vätternrunda som genomförs efter ett hugskott är ju beundransvärd men knappast information som tillför något till boken.

Och hustrun som arbetar för fullt och sköter det mesta hemma för hur ska Den Stora Kirurgen med bakjour/cykelträning/oändlig omsorg om patienter/svåra grubblerier över karriärstegen klara av det? Lägg därtill ett oavbrutet intresse att lära nytt, att få forska och disputera. Nej, till slut blev det för mycket, även om det som sagt är drömdoktorn Larsson skriver om.

Men otroligt intressant och späckat med erfarenheter. Helt klar annorlunda = jag gillar.

Dessutom, känns lite uppföljarvibbar, inte mig emot.

Läst 2014

   Heltne, Johan: Det finns ingenting att vara rädd för ***

En bok om sex, livets ord och epilepsi. En sällsynt dålig kombination som skildras på ett väldigt sakligt sätt. Och jag undrar om det någonsin skildrats så förut. Det finns, trots allt som kan kallas övergrepp, en kärleksfull underton. Huvudpersonen vill verkligen tro och leva rent och bli frisk, och han har förtroende för sina ledare.

 Det är fiktion, javisst, men dramaturgin behöver inte kryddas med det som i stort sett alltid finns i liknande skildringar, pastorn begår själv övergrepp, helst då sexuella. Men här lyckas Heltne fånga skammen, synden, kraven som läggs på sexualiteten hos de unga killarna. För tjejerna går ganska anonyma genom boken.

Trots det gillar jag Nina. Hon vågar älska den hon vill, är inte uppväxt i sekten så hon vet inte konsekvenserna, och sen står hon emot. Heja Nina!

Berättelsen skulle helt klart ha klarat sig utan epilepsin. Det är en annan historia, ännu grymmare än den skildras vid sidan av annat. Visst kan man be för människor, på ett kärleksfullt sätt. Men att kräva att den personens tro ska göra helandet är ju helt befängt. Så många olyckliga människor det har skapat.