Alla inlägg under maj 2017

Av violen - 21 maj 2017 14:00

   Vinterhed, Kerstin: Sorgen i Palestina ***

 

Konflikten mellan Israel och Palestina är minst sagt komplicerad. 

Vill man få svar på vad som är rätt och fel är inte det här boken som svarar på det. Men den ser

saker och ting från olika sidor, för frågan är som alla vet ytterst komplicerad. 

Att sammanfatta eller ens citera något ur boken låter sig inte göras. Och är man för eller emot det ena eller det

andra blir man kanske bara upprörd och arg. Men jag fick lära mig så pass mycket att jag allvarligt funderar på att köpa boken. 

Dessutom upptäckte jag ett nytt pris, Jerusalempriset. Det var inte sämst.


Läst 2017

 

 

 

Av violen - 20 maj 2017 21:30

   Axelsson, Majgull: Ditt liv och mitt ***

 


För idioterna ansågs till och med mer lågstående och underlägsna än invaliderna och alkoholister och lapparna och zigenarna, eftersom de inte arbetade och därmed inte moraliskt kunde försvara sina liv, som Alva Myrdal uttryckte saken. sid 165


Många böcker just nu handlar om detta, och Myrdal citeras flitigt. I denna av Axelsson beskrivs mentalsjukhuset vidrighet och omänskliga betraktelse och bemötande av de intagna. Det är sorgligt, det är oförsvarligt, det är skrämmande. 


Ändå tycker jag inte Axelsson riktigt lyckas med sin text. Den lever inte upp till avslöjandet av de anstalter för sinnesslöa som den sägs ska handla om. Huvudpersonen är inte Lars, brodern som med sitt funktionshinder måste omhändertas. Huvudpersonen är istället Märit och hennes alter ego Den Andra som befinner sig i hennes huvud. Det är helt enkelt komplicerat när Märit ser tillbaka på sitt liv och möter sina spöken från förr. Persongalleriet är stort och elakt, familjen dysfunktionel och allt drabbar Märit. Är hon också elak? Och framförallt, får hon i så fall vara det?

Jag har en känsla av att det är bokens stora fråga, inte huruvida mentalsjukhusen hade kunnat vara på ett annat sätt. 


Missförstå mig inte, boken är intressant men tyvärr kommer den inte riktigt i gång förrän efter att nästan halva boken har gått. Jag var ytterst nära att ge upp då det vände.


Läst 2017






Av violen - 15 maj 2017 13:30

   Boardy, Elin: Tiden är inte än *****


Vad jag tyckte bra om den här boken! Den påminner om Boardys första bok Allt som återstår, en bok som jag verkligen uppskattade. Sen dess har jag längtat efter att Boardy ska finna tillbaka till den stilen.

 

Handlingen i Tiden är inte än får mig att tänka på Påven Johanna, en kvinna som vandrar och klär ut sig till man för att överleva. Men där slutar likheten, för här är det är pesten och framförallt sorgen som driver kvinnan till vandring. Men vet vi det? Nej. Det är det som är gåtan; varför?


Och det är det som gör denna bok så magisk inom sina pärmar. Själva historien, den kan vi väl redan? Europas städer på 1350-talet, skrik, skrän, våld, fylla, skitlukt och kullerstensklädda gator, hästskit, vrål. Dessutom vid den här tiden, döda kroppar i pestens spår. Vandraren orädd att konfronteras med smittan. Varför? Lever ur hand i mun. 


Ändå lyckas Boardy med konststycket att disponera skeendet på ett sätt som driver handlingen framåt (och de plötsliga dystopiska framtida ögonblicken känns så rätt och berörande) och jag vill bara läsa mer och mer. Ja, tills boken är slut. Då bränner det bakom ögonlocken ett ögonblick. Nu förstår jag.

- Ja så var det förstås med namnen och flykten.

- Ja så blir det förstås med hens framtida liv. Jag är lättad.


Språket rinner som en av Europas floder, lätt på ytan men under, djupt. Och vandraren, hen glömmer jag inte. Vem skulle inte vilja finna det hon finner? (En för mig helt ny gemenskap för övrigt)


Talar jag i gåtor här? Du som läser boken kommer att förstå vad jag menar. Om inte, bara njut av språkets melodi och flow.


Läst 2017



 

Allt som återstår

Mot ljuset

Mary Jones Historia 

 




Av violen - 14 maj 2017 23:00

   Dahlgren, Eva F: Vad hände med barnen? ***

 


Ännu en fascinerande och sorglig bok av Dahlgren, som tidigare skrivit de utmärkta Farfar var rasbiolog och

Fallna kvinnor. Denna gång om de oäkta barnen till de fallna kvinnorna. 


I debatten vid förra sekelskiftet används ibland liknelsen kantstött. "Oäkta" barn betraktas som sekunda, kantstött porslin.

    Snarare än kantstött kommer ordet bortstött för mig. sid 30

 


Dahlgren berättar om de barn som blev omhändertagna av samhället. Som auktionerades ut till lägstbjudande, för budets pris var vad fosterföräldrarna krävde som betalning för att sköta om barnen. Många barn blev utnyttjade till hårt arbete. De hade det svårt och längtan efter föräldrarna (i alla fall modern, fadern var ofta okänd=tog inte på sig faderskapet) var inte lätt att bära. De blev vilsna i livet.


Det här är inte länge sen och Dahlgren beskriver barnens öde i korta fragmentariska ögonblicksbilder. En tidsanda med fosterbarn och "handeln" med dem, de som senare skulle placeras på barnhem tills de också avvecklades. 

Och överalltihopa vilar makarna Myrdals befolkningsfråga, och gjorde så länge. Tvångssterilisering beodrad av myndigheterna förbjöds t.ex inte förrän 1975.


Jag kan ändå känna när jag läser den här boken att det trots allt fanns en vilja i samhället att ta hand om dessa barn, även om det väl inte alltid blev rätt. 


Ännu en väl dokumenterad samling öden från 1900-talets början. Dahlgren gör ett gediget jobb som lyfter fram dessa omständigheter. 

 

 Läst 2017

 

 

 

Farfar var rasbiolog

Fallna kvinnor

Av violen - 6 maj 2017 09:30

Hiekkapelto, Kati: Kolibri


Spännande, intressant, samtida, välskriven. Vill läsa nästa i serien

När brukar jag skriva det? 


I vart fall var det sträckläsning och ett ovanligt sätt att skildra invandring som kändes äkta, även om det kanske inte är PK direkt. Men jag har alltid med förskräckelse läst om balkongflickor, som jag tycker samhället sviker. Att lyfta den problematiken är inte r-ordet utan bejakande av människovärde.   


Trots att Bäckström från G.W Persons deckare verkar ha flyttat till Finland, omvändes händer på ett sätt som jag verkligen inte brukar tro på, men här accepterade jag det! Kanske bara för att jag verkligen ville. 


Ibland känns mord* onödiga, och författaren kunde lika gärna skrivit något skönlitterärt. Här stämmer det. Det det här är mycket mer än en deckare bland många andra. Läs den gärna!


Tack Modernista


Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå inte gett mer än *** oavsett.

Av violen - 4 maj 2017 16:15

  Montelius, Martina: Ibland är man lessen ibland är man glad ****

Hoppsan, vilken käftsmäll jag fick av den här boken. Och en helt oväntad sådan. Gapande följer jag textens ocensurerade språkanfall.

Jag skrattar inte, jag ler inte, jag vämjs inte, jag upprörs inte. Jag bara gapar och imponeras. Till en början. 

Sen blir jag lessen, så lessen. För Montelius låter Rakel förkroppsliga det som inte borde få hända, en människas sönderfall som bara kommer att sluta på ett sätt. Jag lider med rädda, ensamma, otillräckliga, okunniga (framförallt om sitt barns behov) Rakel 32. 

Rakel besitter förmågor att se igenom lögnen, att veta att människorna inte är goda, att hon inte är god utan borde ha fått den celltillväxt som Maurisz fick, att hon bara vill att allt ska vara annorlunda. 

Men Livet är att lida och den som lider kan gärna lida ännu mer, tycker omgivningen självbelåtet. 


Det är sanna ord Montelius delar med läsaren, hon vidrör något som samhället blundat för under lång tid. Vi behöver tydligen bytesdjur för att de starkaste ska slippa undan och aldrig behöva ta itu med sitt inre frustrerade barn, utan kan leva ut det på de som finns till hands. Vi tillåts sparka på den som svajar till och blottar sin svaghet, och fortsätta när den ligger ner. 


Jag vill läsa både Leguanen och Oscar Levertins vänner.

Modiga författare finns det så få av att alla deras ord måste begrundas.

Av violen - 4 maj 2017 14:45

   Romand, Anny: Min mormor från Armenien ***


En intressant bok. Tunn, lättläst men absolut full av fasor, skildrade på ett flyhänt sätt, nästan dokumentärt.


Armeniernas öde har varit väl fördolt, jag undrar varför? Men inte desto mindre är det angeläget att det skildras i läsvänligt skick.

För den här boken är läsvänlig och kan läsas av den som vill ha något att bita i och lära sig lite historia. Och de flesta står säkert ut ändå till slutets halsband. (vidrigt)


Läst 2017

Av violen - 1 maj 2017 18:21

   Nyman, David: Nerverna ****

 


En angelägen bok, lättläst och med viss nerv, även om det inte är vad som åsyftas i rubriken. Kanske skulle den vunnit på att vissa avsnitt strukits. Tänkte jag. Men när jag nu reflekterar inser jag att just berättelsen om Överläkare Allan Renck behövs för att belysa det synsätt som fanns, även hos människor med välvillig syn.


Boken är djupt tragisk och speglar en tid som inte alls är så avlägsen. Den fiktiva berättelsen som bygger på författarens farmors öde är krasst skildrad men känns därmed djupt trovärdig i all sin fiktion. Därmed kan jag inte låta bli att rysa under läsningens gång. Min medkänsla med både fadern, modern och pojken i denna berättelse är gränslös. Och att synen på den psykiska ohälsan tillåtits vara så oförstående ändå fram till våra dagar känns rent ut sagt skamlig. 


Det här är 40-tal och Myrdals har yttrat [...] vi måste förbättra folkmaterialet. sid 134. Rashygienska tankar som paras med en fördomsfullhet som tyvärr smugit sig in i dagens hårda klimat. 

[...] de flesta patienter är skitiga eller efterblivna, oftast från små byar på landet och sällan belästa. sid 134


Det var viktigt att alla medborgare mådde bra. [...]för om man inte mådde bra kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenska, och kunde man inte arbeta och producera fler kvalitativa svenskar så bidrog man inte på ett adekvat sätt. 134f

 


Har jag inte nyss hör nåt liknande? Tal om lantisar, att alla ska jobba, särskilt ska sjuka jobba, annars. Annars vadå? Om man inte kan bidra på ett adekvat sätt, vad händer? 


Nyman lyfter frågan genom att bidra med ett stycke historia. Det är angeläget. Boken får mig att lägga till en ny kategori, psykisk ohälsa. För här måste både historien, nuet och framtiden samsas för att få till en förändring.


Läst 2017


PS Efter min reflektion läser jag nu recensioner och slås av deras motstridigheter. En del vill ha mer Ida, en del mindre badstrand, en del fokuserar på slutets möte som det väsentliga. Få upplever samma rysningar som jag gör. Få kopplar till samtiden. Jag känner att här finns en skygghet i mötet med innehållet, och kan inte annat än känna mig styrkt i uppfattningen; den här boken är riktigt angelägen och synen på människor med "nerver" är långt ifrån accepterad.

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards