Alla inlägg under mars 2010

Av violen - 29 mars 2010 10:00

Sten, Viveca: I den innersta kretsen***

 

Faktiskt var den här deckaren ännu bättre än Stens förra, I de lugnaste vatten. Där skrev jag att Sten satte Sandhamn och diabetes på kartan. I den här boken nämndes Noras diabetes bara som hastigast vilket jag tror Sten gjorde klokt i. Den var med mycket i första boken för där hade den en central plats. Dock inte här.


Sten skriver bra tycker jag, flödet är lättläst och boken var faktiskt spännande trots att jag måste tillstå att det som intresserade mig mest var inte vem mördaren var utan om och huruvida ett hus skulle säljas eller inte. Mycket inplanteras till nästa bok och därför tycker jag inte riktigt att de här böckerna kan läsas fristående, inte om man vill ha behållning av miljön kring morden.

Eftersom jag inte brydde mig om mordet nämnvärt så tänkte jag heller inte på vem mördaren var och den biten var stundtals lite förvirrande. Så den skippade jag helt. Men jag fick ju vet det till slut såklart....:-)


Sten har kommit med en ny bok, jag kommer att läsa även den.

Jag tror faktiskt att Sten, liksom Karin Wahlberg (Sigrids hemlighet), är kapabel att skriva en roman också.

Av violen - 25 mars 2010 11:15

Som vanligt, ska du läsa boken, gör det först!

 Läst i Lyrans jordenrunt, Asien

 

Oe, Kenzaburo: Mardrömmen****


Det finns människor som hoppar från ett bedrägeri till nästa ända tills de dör

 

Så står det i slutet av den här märkliga boken. Och huvudpersonen Fågel i Oe:s roman lever i ett bedrägeri, vilket består i att han försöker förtränga sitt samvete.

Boken är delvis självbiografisk och Fågel skulle kunna vara ett slags alter ego för Oe själv, som också har ett hjärnskadat barn.

Boken har flera bottnar, den är dels en utvecklingsroman, Fågel mognar till sitt ansvar under bokens gång,

dels en roman som gör nerslag i ett manligt psyke, jag log igenkännande åt Fågel som köpte frukt till sin fru som hon inte ens tålde, och hans förklaring är ju säkert helt och hållet sann!  

och sen en provocerande roman, den är skriven 1964 och innehåller scener som måste ha fått läsarna att häpna. (Dock inte svenska akademien som ju har en viss förkärlek för det provocerande.......:-)

 

Det finns många ställen som jag markerat under läsningens gång för att kunna citera men nu känner jag att det är oväsentligt. För att förstå och ta till sig den här boken måste man läsa den. Jag gillade verkligen språket, Oe skriver bara så vansinnigt bra! Och jag avskydde Fågel och hans mansgrisaktiga sätt. Usch! Men nu gillar jag honom verkligen! Skickligt att kunna förmedla Fågels resa på ett så... uppriktigt sätt.

och sanningen som får Fågel att vakna kommer från en person som är tvungen leva avvikande och på glid. Det är bara så bra uttänkt! Symbolerna finns där i personer som bara tittar förbi.

 

Jag skulle kunna skriva mycket mer känner jag, om kvinnosynen t.ex men jag skriver bara ett ord till: Läs!

 

 

Sen: jag fortsätter min spaning på författare som nämner Sverige i sina böcker, i boken nämns inte Sverige men nordeuropa och lämmlar, vilket ju finns i Sverige......lite långsökt men ändå......

Av violen - 22 mars 2010 08:45

O´Brien, Maureen: Döden inpå livet***

  

Den här boken är nyligen nyutgiven på Elisabeth Grate förlag och jag skulle nog aldrig ha hittat den om den inte var/är med i Lillaos deckarutmaning. Den fanns inte ens på biblioteket i kommunen så min filial köpte in den.


Det här är, vilket jag upptäckte tämligen omgående, en deckare från den tiden (1989) då deckaren fortfarande var en genre i sin egen rätt. (Agatha Christie t.ex skrev ju "riktiga" deckare, dessa läste jag i oavbruten följd tills jag kom på tekniken och kunde lista ut vem som var mördaren, sen slutade jag läsa henne, för då visste jag ju redan allt.)  Bara efter att jag läst några kapitel kändes det som jag druckit ett kallt uppfriskande glas med språkvatten. Korta kärnfulla meningar och avskalad miljö som jag trots det kan se framför mig.

"Porten mot gatan var en bastant trähistoria, hög och tillräckligt bred för att släppa in en bil." 

"De hade ögon som munnar, glufs, glufs, de tittade överallt."

 "Han antecknade på formuläret, höjde på ögonbrynen. De var två ludna larver som levde sitt eget liv" 

"Paul såg ut som han skulle kunna hamna under en bil"

 

Jag fortsatte att läsa och blev mer och mer fascinerad. Massor med dialog och minimalt med utdragna natur- och relationsbeskrivningar. Jag gillade det!


Men


Jag kommer faktiskt inte att läsa fler böcker av O´brien eftersom jag även påmindes om varför jag inte läste så mycket deckare tidigare. Kommissarien intresserade mig inte ett dugg, men det gör Wahlbergs, Indridasons, Cleeves, Sigurdadottirs och de andras kommissarier. Varför? Jo därför att det är deras liv jag är intresserad av, inte mördarnas. Och det är deras liv jag får veta nånting om, morden är en bisak.

När skärper man till sig och tittar till i Morden i Midsomer t.ex.? Jo när Barnabys fru eller dotter eller hans kollega kommer fram och säger nånting väl genomtänkt. Mordet eller mördaren eller den mördade är en bisak. Eller hur? Men i äldre deckare/kriminalromaner är mordet det väsentliga och svaret på varför? är ofta i fokus, motivet är motivet skulle man kunna säga. Och det blir tjatigt i längden. Tycker jag.


Lillaos deckarutmaning


Läst 2010

Av violen - 20 mars 2010 12:15

O´Brien, Maureen: Döden inpå livet


Direkt jag började läsa den här boken som är skriven 1989 kände jag mig förflyttad till min första upplevelser av kriminallitteratur, Agatha Christie, Christianna Brand osv. Dvs den tid då deckargenren var en genre i sin egen rätt, ett mord var en arbetsuppgift som skulle lösas punkt. (Tyvärr påminner den också lite om Simeon, men det försöker jag bortse ifrån....)

Boken är nyligen nyutgiven på Elisabeth Grate förlag och jag skulle nog aldrig ha hittat den om den inte var/är med i Lillaos deckarutmaning. Den fanns inte ens på biblioteket i kommunen så min filial köpte in den.


Man kan välja om man tycker att Elisabeth Grates förlags omslag är tråkiga eller seriösa,  jag tycker det senare men vad tycker alla andra? blir spännande att se när jag lämnar tillbaka boken på mitt deckarälskande bibliotek........:-)


Jag har bara läst några kapitel och har inte ens nån relation till seriens kriminalare än, men det känns ändå som jag druckit ett kallt uppfriskande glas med språkvatten. Korta kärnfulla meningar och avskalad miljö som jag trots det kan se framför mig.

"Porten mot gatan var en bastant trähistoria, hög och tillräckligt bred för att släppa in en bil." 

"De hade ögon som munnar, glufs, glufs, de tittade överallt."

 "Han antecknade på formuläret, höjde på ögonbrynen. De var två ludna larver som levde sitt eget liv" 

"Paul såg ut som han skulle kunna hamna under en bil"

 

I like med andra ord.

Frågan är om jag kommer att fortsätta känna mig uppfriskad eller om jag så småningom blir genomfrusen.......vi får se! Jag fortsätter läsa.....

Av violen - 19 mars 2010 22:45

Tänker du läsa boken, gör det först. Jag avslöjar en del nämligen.......
Läst i Bokcirkelonlines mars läsning.


Ajvide Lindkvist, John : Pappersväggar**


Jag gillar inte skräck, har knappt läst, det har mest uppträtt i filmer som jag sett. Kommer ihåg nån saga från barn där det var nånting hemskt i en säck som nån slog på en hel natt men det är allt. Magisk realism finns ju också i vissa böcker, men det tilltalas jag inte alls av. Så det var med stor nyfikenhet jag tog mig an dessa 10 noveller i Bokcirkelonline för mars.

Här och nu ger jag dem betyg på hur skräckslagen jag blev när jag läste:




novell 1:

Boken började bra, jag gillade sättet den var skriven på, det kändes som att det verkligen skulle komma att berättas en historia om tulltjänstemannen (kvinnan) som kände på sig när någon hade nåt att förtulla. Tragik i bagaget hade hon dessutom själv med blixtnedslag och otäckt utseende. Riktigt lovande......

Men så plötsligt blev det helt overkligt med återberättande av vidskepliga sägner som jag kan tänka mig var en skrockfylld realitet (?) på mina förfäders tid. Vi som är uppväxta med Nicke Lilltroll och mossa mossa på er alla människobarn har ju ett avspänt förhållande till troll men här blev de inblandade i något som ska kallas skräckfyllt! Men jag uppfattade det som enbart vrickat och obehagligt.

Skräckvarning: 0


novell 2:

Ok, så här är det. Den här novellen var liite otäckare men, precis som den förra har jag hört den förut! Javisst, nånting liknande läste jag i en serietidning för många år sen och då blev jag skräckslagen. (Fast då var jag barn förstås. Och det onda besegrades till slut. Här ser man ingen ände alls......)

Men nu, bara äcklad...igen. Kan tänka mig detta filmat, blä! Overkligt så det förslår.

Skräckvarning: 0,5


novell 3:

Hm, jag börjar bli less men läser på. Och försöker komma fram till vad skräckgenren handlar om. Skräckfilm innehåller ju mycket symboler, ofta religiös sådan. Har inte upptäckt direkt nånting sånt här än. Men tabun kanske, som ska överträdas. Det talas ju sällan om menstruerande kvinnor men här får ju en sådan ett ansikte och ett sätt att använda blodet som är lite skruvat. Om den här novellen vore filmad skulle den kanske ha framkallat lite skräck på slutet, men nu......nä

dessutom: likskändning är inget jag tycker är kul direkt ....

Skräckvarning: 0,5


novell 4:

Ok, den här novellen innehåller ju några meningsmässiga guldkorn i början. "Inget fläktar utom ödets vingslag" t.ex Trevligt tyckte jag. Men sen.....bara konstigt! Oftast brukar ju nånting mystiskt framträda i speglar och filmer osv men att det försvinner.....märkligt! Lite minnen av tonårsbrunst som slutar i havet.....

Skräckvarning: 0.0 eller ok 1,0 för jag skulle säkert ha hoppat till när han föll i poolen.


novell 5:

Äntligen börjar det med en gåta som jag vill ha svar på. Nu vet jag ju att jag inte kommer att få nåt vettigt svar utan ett helt skruvat och det är lite synd, men jag läser på.

Och utbrister igen, äntligen! Den här novellen gillade jag. Den väcker frågor och faktiskt, den både ger en sorts svar och den var liite kuslig. 

Såhär är det, en tvserie som jag faktiskt tyckte var läskig var V (som snart visst kommer igen!!!) och den här novellen påminde om den.

Jag menar, vi har alla mött den här människoliknande personen som agerar som en robot, och är en robot om man undersöker närmare. Den är styrd, inte av sitt inre utan av något yttre. Fundamentalister och fanatiker brukar de kallas...........

Och dessa våra minsta är de första som faller offer för dem.........

Jag ryser!


Skräckvarning: 3


novell 6: Oförmåga att få dö när allt är vansinne hör väl till skräckgenren? Lite mindre overkligt bitvis men....nej.

(Ordet Människohamn nämns här, se nedan. Kanske en början till den boken......)

Att barnet dog var ju jättesorgligt. skulle tro att spontana aborter kan kännas precis såhär, därav:

Skräckvarning: 1


 Viläser :
[..] Havet som ger honom frid. Havet som är ett hot, ett monster, ett oberäkneligt allt slukande.
Här tillbringade han sin barndoms somrar och lov. Och här drunknade hans far Ingemar, där utanför udden under en fisketur. Boken Människohamn är tillägnad honom.
”Till pappa Ingemar Pettersson
Som gav mig havet.
Som havet tog ifrån mig.”


novell 7: Det enda jag får är några vibbar om är korsfästelsen.

Skräckvarning: -1


novell 8:

Kul idé med kartongen, jag vet inte varför ett tält inte hade dugt, jag menar de flesta har sovit i tält, mycket få i en pappkartong. Kanske för att få en bra titel på boken, men nej det var långsökt. Tyckte mest det kändes mysigt och jag tänkte att det var nog pappan som kom dit och kollade lite.....

Skräckvarning: -1


novell 9:

Det här var riktigt otäckt tyckte jag. Har man sett skräcken i ögonen på en människa som börjar bli alzheimer sjuk, vet man vad ensamhet är. Det kändes nånstans som att det här handlade om det, vad ensamheten kan göra och hur den kan eskalera och få människor att bli utnyttjade. Den här novellen kändes helt möjlig och därför väldigt otäck.

Skräckvarning: 4


novell 10:

Alltför lång var den här novellen tyckte jag. Men iofs en av de intressantare. ( Jag får intertextuella tankar till Jersilds bok En levande själ från 1980 om en hjärna som svävar i en burk och tänker fullt vettiga tankar. Den var lite läskig minns jag.)

Själva grundidén i den här novellen var riktigt bra tyckte jag. Och att filma slutet borde väl vara lite skräckslaget. (Läser i efterordet senare att novellen började med slutet när den skrevs) Hemliga byggnader där det pågår det ena med det andra är ju bara det otäckt, det här var ju dessutom fullt tänkbart om än överdrivet.

Jag tänkte ett tag att det skräckaktiga skulle vara när killen upptäckte att han blivit lurad av tjejen som skulle visa sig vara en odöd, sånt gör mig rädd nämligen. När människor är nåt helt annat än de ger sig ut för att vara.

Det intressanta här är väl att Flora är en slags Kristusgestalt som befriar själarna ur deras vånda, jag trodde det skulle vara mer sådant då det ofta förekommer i filmskräckgenren.

Skräckvarning: 3


Lindkvist ger själv en bra definition på skräck i Viläser:







– Tanken på att de jag älskar ska tas ifrån mig, eller gravt förändras. Det är skräck. Man tar något för givet, och så finns det inte längre.
– Det värsta, det hemskaste, är att förlora det jag älskar. Man måste tänka att inget är för givet.

[...] Johns skräckinspiration är bland andra den amerikanske författaren H.P Lovecraft. Och Selma Lagerlöf.
– Selmas Körkarlen är en lysande roman! Och Spökhistoria! Den skrevs faktiskt på uppdrag av Föreningen mot tuberkulos. Hennes berättelser är alltid sedelärande. De har ett ärende.
John Ajvide Lindqvist säger att han inte har det.
– Jag blir glad av skräck. Glad av ett gott hantverk. Jag älskar Allsång på Skansen, verkligen älskar det. Jag är inte ute efter att säga något.
– Inte?
Frågan blir hängande i luften.

 

Jag tror Lindkvist definition är rätt och det är därför jag inte gillar det här så värst mycket. Jag blir nämligen inte glad av skräcken i den här boken, ja jag blev inte ens rädd och då måste det kanske fylla nåt annat behov hos mig för att jag ska läsa det.

Men jag måste erkänna att det verkligen var intressant att skriva om novellerna som jag gjort, och nej jag har ingen favorit. 

Däremot gillar jag verkligen Lindkvists sätt att skriva, självklart på ett sätt som mycket väl skulle kunna fungera även i andra genrer. Men hans böcker är ju mycket lästa som det är så han kanske inte ska ändra på ett vinnande koncept! 

 

Läst i Bokcirkelonlines mars läsning.

 

Läst 2010

 

 




Av violen - 18 mars 2010 13:00

Lundgren, Andrea; I tunga vintrars mage***

 

Hmm, jag läste snabbt ut den här boken. Och såhär är det, barndomsskildringarna var riktigt, riktigt bra. Känslan av övergivenhet och vuxenvärldens oförstående är bara så ovanligt inträngande skildrat. Där ligger bokens styrka. Och den styrkan är stark.

I övrigt är boken läsvärd men inte mer. Historiens melodramatiska och sentimentala slut skulle ha platsat i vilken deckare som helst. Och nånstans faller där hela trovärdigheten, jag menar hur svårt hade det varit att söka sin rot? Men kanske det finns en poäng där, kanske ska vi förstå att ett övergivet barn blir en övergiven ungdom som stelnar och blir en övergiven vuxen som inte orkar ta några initiativ alls.


Och att inte veta att i norra norrland tänds gatubelysningen inte klockan tio på kvällen utan betydligt tidigare måste tyda på väldigt dåligt minne (författaren är från Boden) eller dålig research.


Annars: bådar gott för framtida böcker.

Av violen - 15 mars 2010 16:39

Skytte, Göran: På väg***

Läste ju tidigare Skyttes Omvänd. Det här är fortsättningen. och visst, Skytte är fortfarande ärlig och uppriktig i det han skriver. Eller förkunnar kanske man kan säga. För nu har han blivit en förkunnare av kristendomen.

I förra boken skildrade han mycket av sitt sökande. Nu har han s.a.s sökt klart. Och han skärper tonen gentemot de som inte gjort det.

Fortsätter Skytte såhär är jag rädd att nästa bok kommer att närma sig en fundamentalistisk ton. Än tar han inte ställning för den ena eller den andra samhällsföreteelsen utifrån Bibelns ord, han håller sig till de fundamentala kristna sanningarna om treenigheten, viljan att själv bli en bättre kristen, sina tillkortakommanden osv, men han är snubblande nära att komma dit där vilka som är vi och dom lätt kan bestämmas av den som vet.....från talarstolen. och då blir han helt ointressant plötsligt.

Av violen - 15 mars 2010 11:00

 Du som tänker läsa boken, läs den först!



 Wägner, Elin: Pennskaftet****


Ändå sedan jag såg en TV serie om suffragetterna i England för många år sen har jag varit intresserad av engagemanget för kvinnlig rösträtt och här är nu Den svenska rösträttsromanen. Det går inte att komma ifrån att Pennskaftet ska man :-) ha läst  och även kvinna......Även om jag tror att det mest kvinnor som läst den......:-)

Det är andra gången för mig och jag mindes inte så mycket från förra gången så jag var lite oförberedd trots allt. Nu fick jag tag i Svenska Akademiens utgivningsexemplar i serien Svenska klassiker. En otroligt vacker upplaga med förord av Horace Engdahl, utgiven på Atlantis förlag där det f.ö står såhär om boken:


Elin Wägner (1882–1949) var under första hälften av 1900-talet en av Sveriges ledande romanförfattare. Till hennes viktigaste verk hör förutom Pennskaftet romaner som Åsa-Hanna, Dialogen fortsätter och Vinden vände bladen. Elin Wägner började sin bana som journalist och drogs snart in i kampen för kvinnlig rösträtt. Det feministiska engagemanget präglar hela hennes produktion och kombineras i den unika pamfletten Väckarklocka med både pacifism och en ovanligt tidig miljömedvetenhet. Hon invaldes i Svenska Akademien 1944. Romanen Pennskaftet (1910) ger en oöverträffad inblick i arbetet för kvinnlig rösträtt. Kring Pennskaftet, den unga kvinnliga journalisten, och gruppen med rösträttsaktivister aktualiseras en rad frågor om kvinnornas situation i det dåtida samhället. Slagfärdigt och tankeväckande diskuteras här inte bara yrkesarbete och ekonomisk självständighet, politisk aktivism och social gemenskap utan också frågor som rör moral, erotik och kärlek. Introduktion av akademiledamoten Horace Engdahl. Kommentarer och ordförklaringar av Helena Forsås-Scott. citat hämtat från Atlantis hemsida

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag gillade verkligen den här boken även om den sannerligen inte var lättläst. Men så tittade jag längst bak och kollade upp alla fotnoter också.

Förordet av Engdahl är otroligt viktigt att läsa, det ger mycket kött på benen sas.

Det som jag fäste mig vid när jag läste boken var att den spänner över ett sådant brett litterärt genrespann. Som Engdahl skriver är den Sveriges första New Woman Novel, böcker som utkom i slutet 1800 och början av 1900 talet och skrevs, företrädesvis av kvinnor:

Dessa böcker rörde upp debatt, inte minst därför att Den nya kvinnan utom rösträtt krävde ett nytt sexuellt kontrakt samt "the entire reformation of the male sex", en total översyn av karlsläktet. Det finns således i genren en glidande skala mellan konkret reformism och fantasifull utopism, vilket även är fallet i Elin Wägners författarskap. [..] Kvinnorna hade påbörjat erövringen av det offentliga rummet, som de tidigare i stor utsträckning varit uteslutna från. [...] Men feminismens grundläggande uppfattning att den kvinnliga individen inte kan förverkliga sig om inte villkoren för hela gruppen kvinnor förändras, varieras på många sätt i den nya kvinnoromanen och är ständigt närvarande i Wägners verk. [...]

 

Så boken är främst en New Woman Novel. Men jag får vibbar till Stockholmsromaner där män flanerar runt och tänker tankar (Röda Rummet osv). Dessutom till moderna genrer som chicklit, en liten snabb söt och livlig tjej som skenbart springer runt (fast hon faktiskt är mycket fokuserad på sitt jobb och framgångsrik) och visar upp sig (fast hon är ganska ovetande om sin charm) och får till slut såklart drömprinsen.  Även Populärromaner där mannen först är otrevlig men sen ändrar sig och blir drömprinsen (typ Harlequin).  Plus att persongalleriet faktiskt har vissa Dickensdrag!.

Jag blev nästan full i skratt när jag urskiljde alla dessa genrer i en bok skriven när dessa genrer inte ens var lokaliserade! Men det är säkert därför den håller fortfarande.

Jag kan känna ett visst vemod när jag läser rader som:

 Men kraften att hålla ut, den kommer när man börjar känna sig solidarisk med sitt kön, så att dess smärta blir ens egen smärta, dess förnedring ens egen förnedring.
sid 12

Det finns mycket av det i boken och att det ska följa kvinnokampen fram till vår tid är väl uttryck för den utopism som Engdahl nämner ovan. Jag har själv varit med om att kvinnor sett till att en annan kvinna inte fått en befodran t.ex Bara pga avundsjuka.

 

Men boken känns så fräsch och optimistisk och den är kul att läsa fortfarande. så gör det!

Jag är glad att ingen skrivit Pennskaftet II, 30 år efteråt. Jag vill tro att Pennskaftet för alltid ska få vara lycklig med sin Dick...........

 

Läst i utmaningen
Martinas läsutmaning 2010 skrivande svenska kvinnor

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se