Inlägg publicerade under kategorin Författare D

Av violen - 20 april 2018 14:47

  Dahlström, Magnus: Hemman ****



Psykodrama, Sken, Spådom är alla böcker av Dahlström som jag läst tidigare.


Här, i Hemman, har Dahlström lyckats förmedla en bykänsla som jag trodde man måste ha upplevt för att ens kunna förstå att den finns. Skuggor, ljud, rörelser, lukter. Första regndroppen på taket får en att lyssna till, och sen lättad koppla bort det när de andra kommer. Människan måste agera nästan som ett djur, hålla koll, bevaka, aldrig slappna av. 

Verkligt talande är beskrivningen:


Faktum var att ingen någonsin hade gått förbi på vägen så sent på dygnet så långt tillbaka han kunde minnas. Möjligen en gång när han var liten. sid 109


Jag är sjäv uppväxt i en by och har sett kikare ligga välanvända mellan blomkrukorna i fönstren hos klasskamrater. Och hört skvallret när två ogifta stått lite för länge och pratat när de hämtat posten. Så det är inget hittepå Dahlström förmedlar. Inte till att börja med. Och jag slukar texten och människornas olika förehavanden. Skogsbilvägar, småskolor, mörker och ljus. Händelsefattighet, leda, avsidestagande, otrygghet. 


När boken ändrar karaktär längre fram brister det i min koncentration. Mycket märkligt kan hända i en by, och så får det en förklaring. Till slut. Men här händer nånting annat, något oförklarligt, vagt, skumt, mystiskt. En dystopi från lång tid tillbaka. Hur det skulle ha kunnat ske. Då.


Denna senare del för tankarna till Brummstein, Melancholia och pesten. Samt en modern hint till flyktingvågor.

Där förlorade texten mig. Det och de nästan manusbeskrivna detaljerna av våld och misär och död. 

Skulle bli riktigt bra som film alltså. Om man bara gillar genren.


Nej, första delen gav så mycket att jag väljer att inte bedöma den senare. 


Läst 2018


Av violen - 12 april 2018 15:15

 De Jong, Nila: Trädet och vinrankan **** 

 


Så intressant att läsa denna bok. Den är ju så genreöverskridande och välskriven att jag efter ett tag dumt tittar upp och tänker, men vad i hela friden? 

Det handlar om kärlek, medberoende, oresonligt hat, motstånd. Kärleken, som då betraktades som en sjukdom, något farligt hemligt förbjudet, och därför inte alltid uppenbar för de som kände den. 


Kanske censurerade författaren sig själv, eftersom Erica inte bara hade behövt vara rädd för sitt eventuella judiska arv, utan lika mycket för sin läggning. Det är ju också något som läses helt mellan raderna och påminner om när boken skrevs. Det skrevs inte läsaren på näsan direkt, vilket kanske inte gick att göra vid den tiden och i den kontexten.


Boken känns som en varm filt över benen en kall sommardag. Kylan finns där men kan bemästras av författaren. 


Jag blev imponerad och lite rörd faktiskt. Vill läsa mer av de Jong. 


läst 2018

Av violen - 7 mars 2018 20:00

   Dahlström, Christian: Kalla mig galen *** (Vla)


En bok om psykisk ohälsa. Det bör komma många fler framöver, för ämnet är fortfarande (!) stigmatiserat och svårt att få gehör för både hos gemene man och även inom sjukvården.


Jag läste med stigande olust om hur sjukgymnastik nedprioriteras eftersom patienten försökt ta sitt liv och brutit ben och fötter. Istället för sjukgymnastid två gånger per dag, 30-60 minuter per tillfälle som är brukligt, får patienten en (1) behandling per vecka. Dvs 30 minuter istället för 450 minuter. "Systemet tillät inte mer behandling för någon med psykisk diagnos" säger sjukgymnasten. Patienten "var helt enkelt inte prioriterad" Sid 125


Medicinerna är ett annat omdiskuterat ämne. Tydligen finns det en form av smutskastning från grupper knutna till Scientolologkyrkan (?) och även KMR - Kommittén för mänskliga rättigheter som hävdar att psykiatrin är en korrupt sammansvärjning som bara vill droga befolkningen. sid 137 Mycket märkligt. 


Det här är bara två, för mig okända företeelser, som jag läser om. 


Dessa böcker bör läsas, helt enkelt för att de är värda att läsas. De pekar på missförhållanden inom vården, i samhället osv. Vi bör alla få upp ögonen för det.


Dessutom, stigande förståelse leder till stigande acceptans och ett humanare samhälle. Vilket på sikt leder till bättre psykisk hälsa eftersom den förgörande skamstämpeln minskar. 


Läst 2018





Av violen - 1 januari 2017 23:15

2006

 

Diski, Jenny: Främling på tåg *** Diskis första bok var en klar fyra men den här höll inte det måttet. Kanske för att det var en sådan hyllning till rökningen och tågens rökkupéer, kanske är jag så fördomsfull att jag inte tycker om när någon beskriver sin last med en sådan njutning? vad vet jag....Eller så hade jag för höga förväntningar helt enkelt. Stilen är densamma och det gör boken läsvärd men innehållet......nja jag gillar isen bättre.....Sen avskyr jag att åka tåg så kanske det också spelade in......

Diski, Jenny: På tunn is - en resa till antarktis**** Årets första bok blev något av en höjdare, den var helt klart väldigt bra. Den är två böcker i en, en inre resa och en yttre resa. Beskrivningarna av djuren på Antarktis är otroligt bra beskrivet och till det kommer författarens barndomsupplevelser. Det står att den handlar om författarens vistelser på olika psykiatriska kliniker men det är en liten del av boken.

 

2007

 

Diski, Jenny: Den motvillige resenären.**** Den här boken har hör och häpna en ren på omslaget! Mystiskt tänkte jag eftersom jag ytterst sällan läser baksidetexterna på böckerna jag läser. Jag vill upptäcka själv. Men det visade sig efter 2/3 av boken att Diski åkte till Lappland efter att hon varit i Nya Zeeland. I början tyckte jag att boken var lite trög men efter ett tag tog den tag. Diski skriver ju massor om ingenting och så kommer det lite biografiska ungdomsinslag. Jag har nu läst tre böcker av henne och känner henne mer och mer. Om det hon skriver är sant förstås men helt osant är det förstås inte. Något som föranledde mig att lägga en lapp vid sidan 95, något jag ytterst sällan gör när jag läser, dumt nog för det är ju mycket man skulle vilja komma ihåg. Nåväl där beskriver hon hur hon avundades barn med fysiska åkommor. Eftersom jag var ett sådant barn beslöt jag mig för att skriva av hennes ord för det låter så helt otroligt vansinnig dumt att avundas någon en sjukdom. 
När jag gick i skolan avundades jag de barn som hade fysiska problem - astma, håravfall, ett hål i hjärtat. De talade om sina "åkommor" med en anstrykning av stolthet. Lärarna förkunnade att de slapp simma på grund av sin "åkomma" Jag önskade mig hett en åkomma. De "led" av saker som hade ett namn. Att lida var ett tecken på att man var speciell. Jag önskade att jag, med en röst av det slag som lät som om den kom från en annan värld, kunde säga att jag led av något. 
Den motvillige resenären begav sig alltså till Lappland och hon beskriver livfullt kylan och mörkret och samernas liv. Det som retar henne mest är tydligen att det finns kristna kyrkor (jag gillar inte trossystem) och det hon helst skulle velat göra var nog att få träffa en schaman, vilket hon fick besked om att de inte fanns, men det vill hon absolut inte tro på. Tyvärr fanns det ingen schaman att uppbringa, och jag medger att jag blev lite nyfiken. Finns det schamaner nu tro? Eftersom allt hon skriver om är mig så pass nära blir det ännu intressantare. Hur uppfattar en utlänning Lappland? En renskiljning? jag har ju själv varit på en sådan. Tydligt är att Nya Zeeland gav ett mycket större intryck än kalla Lappland.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 2017

Diski, Jenny: Den sista resan ***

Jag har läst en del av Diski. Hon skriver om just ingenting gång på gång i sina böcker.

Den här boken överraskade verkligen. Det är den sista resan i den sista boken. Den ska rimligen handla om cancer, och gör det också till viss del, insprängt här och var.

Men mest handlar den om Doris Lessing vilket förvånade mig oerhört. Jag hade ingen aning om att Diski bott hos Lessing under uppväxten. Men här kommer ocensurerade (?) ärliga uttalanden om denna 2007 års nobelpristagare som får en att häpna. Vilken otrevlig person! Hu. Diski måtte ha känt en befrielse när Lessing dog så att hon kunde får berätta allt vidrigt som Lessing sa och gjorde mot alla och envar (särskilt mot Diski då) innan Diski själv drabbas av sjukdom och avlider, efter att ha plågats av alla biverkningar.

Eftersom hon äter kortison känner hon såhär: (och jag citerar det eftersom det ofta drabbar transplanterade, som äter kortison, och det är inte kul:

Jag känner mig inte direkt sjuk nu. Jag sitter fast i ett träsk av kortisoneffekter [...] Det kan hålla infektionerna i schack men har hemska biverkningar; inom tre veckor efter en "mycket måttlig dos av det svagaste kortison som tillverkas" har jag gått upp från femtion till sjuttio kilo. [...] Cushings syndrom. Ansiktet och kroppen har blivit rundare. [...] Det är som en bestraffning. Men för vad? sid 214

 

Jag är den gamla damen som faller och saknar kraft att ta sig upp. [...] Men förutsatt att jag inte ser mig i spegeln i hallen börjar jag inse (som i känna) att det inte spelar så stor roll. sid 215

 


Här skriver Diski ömsom om sin utmätta tid, och ömsom om sin tid med Lessing. Här finns det upprepningar och om man inte läst henne förut kan man frestas tro att hon faktiskt är påverkad av sin sjukdom. Men hon skriver som hon alltid gjort och tro mig, boken blir bättre och bättre allteftersom. Och slutar bara. 


Jag inser att jag kommer att sakna Diskis författarskap.



Jag har dessa två böcker olästa men sen är det slut: 

  1. Till den skrivande kvinnans försvar
  2. Allt jag inte vet om djur

 

 

 

Av violen - 8 juni 2010 14:00

Dangarembga, Tsitsi: Rotlös****

 

Baksidan:
Tsitsi Dangarembga har skrivit en märklig bok. Den tar upp afrikanens och kanske främst den afrikanska kvinnans dilemma. De är fångade mellan två världar - den västerländska, till vilken utbildning tycks vara den enda biljetten, och den traditionella världen där familjen och släkten betyder allt.

Citat boken:

Stilla och omärkligt, och i oregelbundna ryck, började någonting i mitt inre att ta form, att ifrågasätta och vägra att låta sig indoktrineras, och det var det som ledde till att jag idag kan skriva ner den här berättelsen. sid 265


Det här är en oerhört stark roman. Gång på gång lägger jag märken vid meningar och uttryck som jag vill kommentera, skriva av, lägga på minnet. Men till slut blir det för många märken. Dessutom har någon läst boken före mig och gjort diskreta blytertsstreck vid passager som jag också vill skriva av och delge andra i min tur. Så jag får ge upp att citera mer än bara en liten bråkdel och säger istället: Läs boken!


I Nordström Ridaeus bok 100 vägar till Afrika (Motala grafiska 1995) skriver hon apropå de två världar som baksidan berör (se ovan):

[...] men romanen färdas längre och diskuterar frigörelsens dilemma i ett vidare perspektiv. s141

och

Rotlös är en roman med feministiskt perspektiv. En central fråga i boken är hur man ska undvika de vanliga kvinnofällorna och uppnå frigörelse utan att svika sitt ursprung och förlora sina rötter. s141

 

Och det är just det som gör att den här boken, med ursprung i det koloniala afrika, skriven för mer än 20 år sen, kan kännas så aktuell än idag


Som Tambu, huvudpersonen i boken,  säger apropå Nyashas, Tambus kusin, konflikt med sin far:

Men vad jag inte tyckte om var att alla konflikterna hade sin rot i att hon var kvinna. Det kvinnliga som motsats till och underlägset det manliga. sid 151

 

Författarens sätt att använda sig av kvinnorna i boken är lysande. Tambus tankar och Nyashas försök till frigörelse, mödrarnas liv och till slut hur vägarna delas, det känns så universiellt kvinnligt och patriarkalt och sorgligt! Och ärligt för här finns det inget systerskap att tala om, precis som verkligheten ser ut fortfarande. Den som vill vinna sin frihet måste våga avstå.


Det här boken är märklig därför att den inte alls är märklig utan bara sann. Den heter i original Nervous conditions vilket säger mycket mer än översättningen Rotlös som ju skulle ha kunnat stå för  vilken afrikansk kolonialskildrande bok som helst. Den här boken är nånting mycket större än det. Än en gång: Läs!


Tyvärr finns inga fler böcker av författaren översatta.



Bibliophilas afrikautmaning


Läst 2010

 




 


 

 

Av violen - 13 september 2009 22:01

Desai, Kiran: Bittert arv****

Jorden runt på åtta böcker utmaningen innehåller för juli asien böcker. Där återfinns den här boken som dessutom visade sig vara med på min läsa lista.

Den fick manbooker priset 2006 men efter viss tvekan då den inte ansågs läsbar. Och på ett sätt håller jag med, särskilt i början känns den verkligen inte läsbar. Jag fattade kort sagt väldigt lite och när jag läst ett tag till kände jag ett visst obehag. Är författaren ironisk eller vad? Att skildra sitt land och sina landsmän så.....nedlåtande och spydigt på nåt sätt.......nä det kändes inte bra. Är det därför den får pris undrar jag, för att den spär på en massa fördomar om indier, vare sig de lever i sitt eget land eller har emigrerat....eller är det för att mamman råkar heta Anita Desai? Är författaren uppvuxen i sån miljö att Indiens själ gått förlorad för henne, är hennes kast för hög? (Kast nämns knappt i boken, jag kan inte erinra mig det men jag kan ha fel). Jag förstår inte......

Men sen fångas jag in i historien som böljar fram och tillbaka mellan tider och länder och personer, och plötsligt hänger jag med och vet vilka allihop är..........Det är som att jag ser dem på bild samtidigt som de nämns, flera sinnen kan registrera dem. En ovanlig, angenäm känsla.
Här finns hänvisningar till verk av kända författare, Brott och straff, Svindlande höjder och Agatha Christie, påfallande få inhemska titlar. Och när den ena halvan i kärleksparet (Sai) väntar på sin älskade som lämnat henne i vredesmod, vänder hon sig inte till indiska tankar om kärleken utan läser slutet på just Svindlande höjder två gånger om. ...."kraften i skrivandet gav henne en vild djurisk känsla i magen....". Västvärldens största kärleksroman som den kallas kan inte skänka henne Gyan tillbaka, lika lite som Heathcliff får sin Catherine åter. Jag är ju svag för sådana intertexter måste jag erkänna, så där började boken verkligen växa i mina läsögon.

Trots att boken var intressant förmedlade den en diffus olustkänsla hos mig. Jag var tvungen börja leta efter ironin och fann den tack och lov också.
Desai var fjorton år när hon lämnade Indien och den syn hon förmedlar visar inte på någon större form av framgång för dess invånare. Utblottade åker de iväg, utblottade återvänder de hem.
Möjligtvis om man kan se den som en filosofisk roman, då faller ju det mesta på plats. Revolutionen drabbar alla men mest de lägst stående, ofta med död och lemlästning. Men de rika klarar sig, även om förlusten av hunden är lika svår för domaren, som förlusten av marken för systrarna, som förlusten av kärleken för Sai, som förlusten av synen för den misshandlade alkoholisten. Däri ligger kanske rättvisan; att förlusten är lika stor för alla även om den skenbart ter sig så olika. Och den stora vinsten visar sig bestå inte i guldet utan i den fysiska kroppen av en älskad sons hemkomst.

Och däri ligger kanske också bokens relevans, den handlar inte om Indien utan om mänskligheten. Och då förtjänar den verkligen sitt pris.

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards