Inlägg publicerade under kategorin Läsutmaningen – Med Afrika i Fokus

Av violen - 2 mars 2011 14:18

   Atta, Sefi: Allt gott ska komma dig till del ****


Ännu en riktigt bra afrikansk kvinnlig författare. Början på den här boken var dock riktigt trög men efter ungdomsåren tog den fart. Den är skriven på ett.....vad ska jag säga, okomplicerat sätt, liksom bara rätt upp och ned. Ska jag anmärka på nånting är det kanske att den är lite väl fragmentarisk, men den skildrar väl Lagos de år den handlar om. Huvudpersonen, Enitan, är en stark kvinna, men inte överstark eller våldsamt heroisk, hon är inte ens en bländande skönhet. Men hon är välutbildad och känner mycket för sitt land, även för sina föräldrar som kanske inte varit världens bästa. Med rättvisepatos och engagemang väljer hon sin väg och känner till slut:

 

Allt gott ska komma mig till del sid 402

 

En bok som utan sentementalitet beskriver kvinnornas situation i Nigeria. Ännu en bok kan jag tillägga. Att läsa kvinnliga afrikanska författare är att läsa feministisk litteratur, det har jag upptäckt. Så jag fortsätter läsa afrikanskt!


Läst 2011

Av violen - 15 november 2010 09:45

  Djebar, Assia: Sultanbrudens skugga ****


Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Berättelsen om Isma och Hajila vindlar över sidorna med ett behärskat, vackert språk som ändå vibrerar under ytan när det avslöjar "förtryckets och befrielsens historia"(som det står på baksidan av boken).

På baksidan står också citerat när Hajila går ut och tar av sig slöjan.....

' Att gå ut naken! tänker du. Det är som att återvända till barndomen. Å, Meckas svarta sten!' Det är som om du håller på att kvävas. Det måste vara upphetsningen."

 

Jag hade verkligen önskat att Hajila fått stanna kvar i den känslan, att hon fått vara fri från slöjan. Boken avslöjar en annan verklighet där alla, även hennes mor, står på slöjans sida. Även Isma gör det på ett sätt, hon låter slöjan fånga Hajila för att själv bli fri. Kanske är det det största problemet, med ett systerskap skulle inte slöjans makt (männens makt) kunna fortsätta.


Läst 2010

 


Av violen - 15 september 2010 16:00

Gappah, Petina: Sorgesång för Easterly***

 

2009 fick Gappah Guardian First Book Award med motiveringen:

Novellernas vackra enkelhet, som förklär den krassa politiska verklighet som utforskas i dem.


Jag kunde nog inte ha sagt det bättre själv. Novellerna i den här boken matchar inte varken språk eller innehållsmässigt de flesta afrikanska böcker jag läst det senaste året. De är faktiskt enkelt skrivna, och det kändes märkligt att Gappah fått en sådan uppmärksamhet. De har ju varit publicerade tidigare i olika sammanhang och om de ska läsas hastigt en och en kan de ju fylla sitt syfte väl rent stilistiskt.

Och det är sant att den politiska verkligheten hela tiden finns i bakgrunden. Och Sjukdomen har fått röda läppar för nånting måste förklädnaden benämnas. Så trots allt berörde de och kommer att finnas i bakhuvudet när jag läser mer från Zimbabwe. Och kanske mer av Gappah framöver.


Läst 2010


Enbokcirkelföralla


Bonus: ny novell av Gappah


----------------------------------------------------------------------------------------------















om Sverige: Hans hustru samlade oss omkring sig i en liten krets av utländska kvinnor vars makar hade gift sig med dem i exil. Några kom så långt bortifrån som Jamaica, England, Sverige, några från Ghana, Swaziland, Sydafrika. Vi pratade engelska utan att känna att vi behövde be om ursäkt för det och drack vin och såg på film i premiärpalatset. sid 25


Av violen - 5 augusti 2010 19:16

Guma, Alex la: I dimman då sommaren dör ****


Beukes vände på fläcken och gick tillbaka. Hjärtat slog litet  hårdare. Människor som inte var vita reagerade alltid så - även om de inte begått något brott. Det fanns hundratals brott man kunde ha begått utan att veta om det. Hjärtklappning hade blivit en folksjukdom. sid 79

 

De här hjärtslagen, liknande det Hjärtdjur som Herta Müller skriver om, förföljer en genom allt förtryck, hur det än skildras. I den här boken är det Rädslan och Modet som går hand i hand. Skildringen av  kampen mot apartheid är som ett slag, ett hårt hjärtslag i magtrakten. Jag blir berörd av den här boken. Jag vet att kampen gett resultat, såhär 30 år efter det att boken skrevs är förhållandena annorlunda, just där boken utspelar sig.

Men kampen är inte slut, den pågår överallt och hela tiden, mot regimer, mot religioner, mot kvinnoförtryck, mot mobbning, mot rasism. Den här boken påminner en om hur det känns. Vi behöver påminnas, om smärtan och styrkan i kampen.


Bibliophilas läsutmaning



Läst 2010

Av violen - 8 juni 2010 14:00

Dangarembga, Tsitsi: Rotlös****

 

Baksidan:
Tsitsi Dangarembga har skrivit en märklig bok. Den tar upp afrikanens och kanske främst den afrikanska kvinnans dilemma. De är fångade mellan två världar - den västerländska, till vilken utbildning tycks vara den enda biljetten, och den traditionella världen där familjen och släkten betyder allt.

Citat boken:

Stilla och omärkligt, och i oregelbundna ryck, började någonting i mitt inre att ta form, att ifrågasätta och vägra att låta sig indoktrineras, och det var det som ledde till att jag idag kan skriva ner den här berättelsen. sid 265


Det här är en oerhört stark roman. Gång på gång lägger jag märken vid meningar och uttryck som jag vill kommentera, skriva av, lägga på minnet. Men till slut blir det för många märken. Dessutom har någon läst boken före mig och gjort diskreta blytertsstreck vid passager som jag också vill skriva av och delge andra i min tur. Så jag får ge upp att citera mer än bara en liten bråkdel och säger istället: Läs boken!


I Nordström Ridaeus bok 100 vägar till Afrika (Motala grafiska 1995) skriver hon apropå de två världar som baksidan berör (se ovan):

[...] men romanen färdas längre och diskuterar frigörelsens dilemma i ett vidare perspektiv. s141

och

Rotlös är en roman med feministiskt perspektiv. En central fråga i boken är hur man ska undvika de vanliga kvinnofällorna och uppnå frigörelse utan att svika sitt ursprung och förlora sina rötter. s141

 

Och det är just det som gör att den här boken, med ursprung i det koloniala afrika, skriven för mer än 20 år sen, kan kännas så aktuell än idag


Som Tambu, huvudpersonen i boken,  säger apropå Nyashas, Tambus kusin, konflikt med sin far:

Men vad jag inte tyckte om var att alla konflikterna hade sin rot i att hon var kvinna. Det kvinnliga som motsats till och underlägset det manliga. sid 151

 

Författarens sätt att använda sig av kvinnorna i boken är lysande. Tambus tankar och Nyashas försök till frigörelse, mödrarnas liv och till slut hur vägarna delas, det känns så universiellt kvinnligt och patriarkalt och sorgligt! Och ärligt för här finns det inget systerskap att tala om, precis som verkligheten ser ut fortfarande. Den som vill vinna sin frihet måste våga avstå.


Det här boken är märklig därför att den inte alls är märklig utan bara sann. Den heter i original Nervous conditions vilket säger mycket mer än översättningen Rotlös som ju skulle ha kunnat stå för  vilken afrikansk kolonialskildrande bok som helst. Den här boken är nånting mycket större än det. Än en gång: Läs!


Tyvärr finns inga fler böcker av författaren översatta.



Bibliophilas afrikautmaning


Läst 2010

 




 


 

 

Av violen - 11 maj 2010 17:30

Aidoo, Ama Ata: Förändringar****


En mycket mycket bra bok var det här! Med ett mycket mycket bra efterord! Så intressant att läsa.

Tack Lyran och Bibliophia!


OBS! tänker du läsa den vänta med fortsättningen! En hel del avslöjas nämligen.

Och eftersom boken hade ett driv och faktiskt var riktigt spännande så vill jag att du ska få njuta av den själv först!


Förändringar är en berättelse om kärlek, kvinnors villkor och gamla levnadssätt som bryts mot nya. Baksidestext.


Jag är övertygad om att vår kontinents kraft att göra revolution står och faller med kvinnofrågan säger Aidoo s 312.


[...] berömda uttalande som doktor Kwegyir Aggrey en gång gjorde: "Om man utbildar en man utbildar man en individ. Om man utbildar en kvinna utbildar man en nation." Aidoo s 344

 

Fina ord som upphöjer kvinnan, men Aidoo pekar med sin roman på hur de patriarkala mönstren fortfarande styr Afrika. Även om hon säger om Förändringar att:

Den inte är avsedd att utgöra något inlägg i någon nu pågående debatt. Förordet.

så måste jag säga att den skulle platsa som diskussion om och huruvida jämlikhet kan vara rätt till arbete men inte till frihet för sig själv och sin kropp?

För den här boken landar väldigt mycket i hur pass mycket det nya kan stå emot det gamla. Häpnadsväckande lite verkar det i den här boken. Men allt är ju relativt iofs.

Tre kvinnor som fått sin rätt att arbeta och bidra till sig själv och samhället möts i den här boken.

Den självständiga hustrun som är en blandning av muminmamman och sufragetten, men som trots det måste böja sig för sin man i vissa frågor. För vem vet vad han gör på kvällarna egentligen eftersom han alltid behöver bilen?

Den lurade hustrun, lurad på sin utbildning och sitt intellektuella liv. Men som arbetar, som en kompensation, och gör det bra. Som säger ja, ja, ja, ja när mannen i sin rätt tar sig en till hustru. Samtidigt öppnar hon ögonen på de äldre kvinnorna

De äldre kvinnorna kände sig illa till mods. så till den grad att det uppstod ett samförstånd som aldrig tidigare funnits mellan dem. Det var ett manssamhälle. Man överlevde bara om man förstod sig på hur en kvinna skulle vara. Men det som chockade de äldre kvinnorna var hur lite som uppenbarligen hade ändrats för döttrarna - trots all utbildning!  s 201

Och sist, den äktenskapligt våldtagna (ett ord som inte ens finns i språket, men som hon ändå inser har hänt) hustrun som skiljer sig och möter Kärleken! Och blir den andra hustrun med allt vad det innebär.

Men som till slut inser att systerskapet är det enda som betyder nånting i denna värld av härskande män.


Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den här boken. För den är så komplex och skulle kunna analyseras utifrån många aspekter.

Romanens tema är stagnation och förändring. Och jag känner igen så mycket i boken! Visst, på 60-talet var förändring lika självklart som stagnationen sen kommit att bli.

Diskrimineringen av kvinnor, påpekar hon, (Aidoo, min anm) börjar med den åtskillnad som görs redan vid födelsen mellan "en flicka [och] en människa", där den senare kategorin avser barnet av manskön. sid 308


Och det är alltid där man hamnar till slut när man uppriktigt undersöker kulturella mönster mellan man och kvinna. Inte förrän alla är människor kan fördomar och inskränkningar försvinna.



Läst 2010


Lyrans afrikautmaning

Bibliophias afrikautmaning



Transplantation:


För Sissie är den småborgerliga själen pseudointellektuell, ett symtom på en slocknad fantasi. Den skapar till exempel den sortens förstockade naivitet som avslöjas när Kunle tolkar en hjärttransplantation mellen en vit och en svart människa som en markering av att det inte längre finns nån rasism. sid 318





Av violen - 24 april 2010 19:45

Adichie, Chimamanda Ngozi: En halv gul sol ****

  

En helt enkelt otroligt bra bok var det här. Den var omfångsrik, 675 sidor i pocket, men ändå alldeles lagom lång!

 De fem huvudpersonerna, de välbeställda tvillingarna Olanna och Kainene, den vite Raichard och den intellektuelle Odenigbo samt tjänstepojken Ugwu upplever alla kriget på olika sätt men från samma sida.

Igbofolket har jag läst om tidigare här: Achebe, Chinua: Allt går sönder men i den här boken lär man sig ytterligare om Nigeria, Biafrakriget som kom sig av Igbofolkets försök till självständighet. Jag har knappt vetat var Biafra legat förut och inte haft en aning om vad som egentligen pågick under kriget. Nu vet jag om man säger så.

Men jag vet inte bara det utan jag vet att Adichie är en lysande författare. Inte bara för att språket flyter lätt och rinnande, att personerna går omkring på sidorna och att det litteräras roll på nåt sätt överskuggar och lägger tillrätta, utan för att boken är så angelägen och en sådan antikrigsskildring. Jag har läst en hel del böcker om afrika senaste tiden och sakta börjar denna kontinent bli verklig för mig. Ännu mer verklig genom den här boken.

De intellektuella samlas hos Odenigbo och drar sina vanemässiga skämt om de vita:

"Min farbror slogs i Burma, och när han kom hem hade han en pockande fråga: Varför hade ingen berättat för honom att den vite mannen inte var odödlig?" Alla skrattade. s86

På något sätt skildras de svartas liv vid universitetet som om de vore vita, de är ogbi och tillhör gräddan, akademikerna. De har börjat tänka intellektuellt.

 Hit kommer Olanna som är så otroligt vacker i motsats till sin tvilling Kainene. Trots att de gått på universitet utomlands har de ändå kvar fötterna i folket, och släkten.

" Jag bekymrar mig för mitt gudbarn i den där magen, inte för dig", sa Olanna. Hon drog upp Arizes blus och lade ansiktet mot den runda magen, mot den utspända huden, i den varliga ritual som hon förrättat ända sedan Arize blev gravid; om hon gjorde det tillräckligt ofta, sa Arize, så skulle barnet suga i sig hennes anletsdrag och se ut precis som hon.

"Jag bryr mig inte om utsidan" sa Arize."Men hon måste se ut som du på insidan. Hon måste vara lika intelligent som du och tycka om böcker." s208

Men sedan visar det sig att Olanna som vill ha rättvisa och demokrati inte kan skratta åt skämtet som säger att ledaren som dödats sägs ha bräkt som en get innan han dödades.

"Det är inte roligt", sa Olanna.

"Ah, syster min, visst är den rolig!, sa Arize. Du har läst så många böcker att du har glömt hur man skrattar." s210

Här tycker jag att man kan ana den spricka som säkert fanns mellan intellektuella och de som bodde i byarna. De bildade både beundrades och i samma stund föraktades de för att de förnekade sina primitiva känslor. Men, vem hade rätt till slut? Känner inte alla primitivt under tillräckligt stor press?

 

Det finns mycket mer att citera i boken men det är ingen mening. Man måste läsa den för att förstå. Alla får sin beskärda del av lidande under det krig som kommer. De skulle ha kunnat slippa undan, Olanna och Kainene, de skulle ha kunnat följa med sina föräldrar till London, men de väljer att stanna kvar.

Adichie väljer att inte fokusera vid det Biafra som vi känner, det som är svältens och de uppsvullna magarnas, (kwashiorkor), land. Här finns hela tiden så många andra konflikter: mellan vit och svart, de gamla tänkesätten och de nya, mellan generationer och mellan män och kvinnor, mellan systrar och mellan älskande. Och mellan folkslag och gränsdragningar som skett utan hänsyn.

Handlingen är inte kronologisk vilket gör att boken på nåt sätt blir lättare att läsa, ett tag är det gåtan Baby som måste få en lösning, och vem har skrivit boken: Världen var tyst när vi dog? Och titeln, En halv gul sol som förklaras och aha, då förstår man. Den titeln är en numera död symbol. (?)

 

Det här är en hård bok skriven med lätt penna, med insikt om att vill du bli läst måste du skriva läsvänligt. Och Adichie har blivit läst, hon fick Orange Prize for Fiction 2007.

Och många, många har berömt boken. Så även jag.

 

 

Och så: Det svenska!


Hans handslag var lika fast som blicken i hans gröna ögon. "Jag har just läst er utmärkta artikel om Biafranska pojkbrigaden."

"Det är mig ett nöje att få träffa er, greve von Rosen", sa X. Och det var faktiskt ett nöje. Ändå sedan han för första gången läste om den här svenske aristokraten som bombade nigerianska mål med sitt eget lilla plan hade han velat träffa honom. s489

Av violen - 11 mars 2010 14:45

 Kourouma, Ahmadou: Allah gör som han vill ***


Den här boken var inte läst på en eftermiddag om man säger så. Jag tyckte den var jobbig och inte alls särskilt bra i början eftersom den är skriven på ett mycket ovanligt sätt. Men sen blev den bättre och bättre.

Massor av ord och uttryck förklaras inom parantes, jag undrar hur stor procent av boken dessa paranteser utgör egentligen? Ibland samma ord flera gånger. Det skulle kunna var oerhört störande men det passade verkligen in i boken som ju skrivs av ett barn, som pratar dålig franska. Ett barn som den hårda vägen lärt sig ordens betydelse. Efter ett tag blir boken ännu rysligare pga det allta kallare konstaterandet i paranteserna. 

 Översättaren har också en kommentar med i boken, som skrevs på franska, där hon förklarar att författaren i Frankrike både fått kritik för att han skriver "dålig" franska men där han även prisats som banbrytande och nyskapande. Stilen är ju också ett sätt att få med både inhemska ord och ord som importerats från franskan och även slanguttryck. Ganska genialt i sin enkelhet.


Det är Birahima, en barnsoldat som skriver och förklarar (paranteserna) med hjälp av  fyra ordböcker: Larousse och Petit Robert, Förteckning över lexikala särdrag i franskan i det svarta Afrika och Harrap´s ordbok. Var, när och hur han fått tillgång till dessa böcker är höljt i dunkel ändå till sista sidan, men då faller liksom allt på plats. Med hjälp av en yttre resa till en moster gör Birahima en annan resa in i läsarens huvud, där han fyller det med fakta om ett tillstånd och en plats i världen som åtminstone jag aldrig tidigare utforskat. Här kan man tala om att läsaren ovarsamt förs in i det Mörkrets hjärta (intertextuellt med hjälp av de människodödskallar som pryder pålar) som stamkrig och barnsoldaters liv utgör. Och det är ändå bara 15-20 år sen. Man häpnar. Och våndas. Och önskar att man inte läst boken.

Men nu är det gjort och jag ångrar mig inte. 

 

 Tänker du läsa boken är ett tips att kolla in landet Elfenbenskusten på kartan där det numera ofta kallas Côte d'Ivoire. Det blir lättare att hänga med då. 

 

 

  Och helt utanför ämnet undrar jag om det inte skulle vara en utmärkt idé att förklara ord och uttryck för barn och ungdomar på detta sätt, det var faktiskt vissa ord som jag tänkte, ja just ja, det är ju rätta betydelsen av det ordet. Och några ord var helt nya! Ett sätt att få in ordförståelse utan fotnoter som ändå ingen läser.....Bara en reflektion.

 

 

 

 

 


 


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards