Inlägg publicerade under kategorin Författare G

Av violen - 24 mars 2019 05:15

Grytten, Frode: Rum i havet, rum i staden ***


Frode Gryttens novellsamling Rum vid havet, rum i staden är uppbyggd på så vis att alla noveller har utgått från olika målningar av Edward Hopper. Att skriva utifrån tavlor är ett ovanligt grepp, (det finns även i boken Lydia Cassatt läser morgontidningen av Harriet Scott Chessman, vilken rekommenderas) men väldigt givande då målningarna ofta skildras uttömmande och man lägger märke till detaljer.  

Det här är dessutom en slags föregångare till novellix då alla noveller är styckevis samlade i en box. Praktiskt.


Novellerna börjar som regel med första scenen i målningen och sen svävar de ut i miljön utanför. De lämnar tyvärr inte så mycket intryck, det är svårt att på rak arm beskriva någon utom att det är en man och en kvinna och varje novell innehåller någon form av erotisk scen. 

 

Här finns en artikel om Gryttens texter.


  • Grytten har även gett ut en bok med berättelser som utgår från fotografier.
  • Den helande skuggan : Noveller Lars Ardelius
  • OLJA OCH ORD 45 novelletter inspirerad av 45 målningar av Per Sonerud

Jag tar gärna emot fler tips på liknande böcker. 



  

Av violen - 11 juni 2011 13:15


 Gallant, Mavis: Från det femtonde distriktet ****


Redan från allra första början föll jag för Gallants stil. Den påminner om ett sätt att skriva som jag ofta läste förut men numera är det sällsynt. (Anita Brookner dyker upp i minnet.) Skriver inte kvinnliga författare så här numera eller missar jag dem bara för alla omskrivna deckarböcker och chiklit liknande dito som jag "luras" (nåja vi lever i ett fritt land....) att läsa? Jag är verkligen glad att jag lånade den här boken.

Nånstans läste jag att varje novell är som en hel roman och texten är så tät och full att det faktiskt nästan känns som jag har läst mycket längre när novellen är slut. Och att jag framförallt har lärt känna ett liv.

Därför skriver jag om några noveller direkt eftersom jag efter ett tag kände det som att jag glömt meningen med Carmela. För alla kvinnor har en slags extra mening, det förstår jag.


Carmela, i De fyra årstiderna, är ung och rädd, rädd för rummet där hon sover och rädd för havet som är nära, och måste göra det hon gör, ta en tjänst. Sen måste hon sluta sin tjänst. Hon fastnar inte i minnet i någon högre utsträckning, men hennes öde är att svälta, arbeta och att leva i ett främlingskap i krigets skugga.


Netta, Den muslimska hustrun, har också ett öde och lever som Carmela även hon i kriget, inte i skuggan utan mitt i, efter ett tag när hennes man är borta.


Åh, tänkte Netta, jag är den enda som känner till allt det här. Ingen kommer någonsin att förstå hur mycket jag vet om sanningen, sanningen, sanningen, och hon lutade huvudet i händerna med armbågarna och lät de första tårarna sedan kriget slutade rinna nerför handlederna. sid 101



Molly i Respiten som förstår så mycket så tidigt:


Hon visste bättre än så, nu när hon var fjorton år gammal: det fanns ingen frihet utom den att sluta älska. Hon skulle fortsätta att älska sina bröder även när de hade slutat bry sig om henne: det var kvinnlig trohet. Men det skulle inte hindra henne från att slåss mot dem, bit för bit, om pengar, egendom, lämningar från det förflutna: kvinnlig osäkerhet. Hon skulle förfölja dem och tjata på dem om Alecs grav, om att Barbara blivit gammal och om var de alla en gång skulle bli begravda: kvinnligt ordningssinne. sid 163 

 Vilken sammanfattning av kvinnors förutsättningar!


Novellerna som följde blev en genomfartssträcka, även om de alla var för sig tillförde ett liv, tills det glimmade till igen i den sista, Irina.


Så här i efterhand kände jag att jag kunde ha haft en slags spaning om det gemensamma i novellerna, och det skulle naturligtvis ha varit kriget, som vanligt i dessa böcker om tiden före, under och efter. Det visar sig här både fullt uttalat, se Netta ovan, eller bara mer subtilt som förbjudna SS-märken i en pojkes hemliga ficka, (Irina) eller som när det kombineras med det svenska:


De som bott i den /lägenheten, min anm/ hade flyttat och ingen visste vart - kanske till Sverige. När de hade gett sig iväg, vilket de hade gjort klockan fem en vintermorgon 1943, hade ytterdörren förseglats med en stämpel från regeringen som avbildade en svastika och en örn. De försvunna hyresgästerna hade antagligen dött, kanske i Sverige [...] sid 168



(Atlas förlag)

Läst 2011

Av violen - 15 september 2010 16:00

Gappah, Petina: Sorgesång för Easterly***

 

2009 fick Gappah Guardian First Book Award med motiveringen:

Novellernas vackra enkelhet, som förklär den krassa politiska verklighet som utforskas i dem.


Jag kunde nog inte ha sagt det bättre själv. Novellerna i den här boken matchar inte varken språk eller innehållsmässigt de flesta afrikanska böcker jag läst det senaste året. De är faktiskt enkelt skrivna, och det kändes märkligt att Gappah fått en sådan uppmärksamhet. De har ju varit publicerade tidigare i olika sammanhang och om de ska läsas hastigt en och en kan de ju fylla sitt syfte väl rent stilistiskt.

Och det är sant att den politiska verkligheten hela tiden finns i bakgrunden. Och Sjukdomen har fått röda läppar för nånting måste förklädnaden benämnas. Så trots allt berörde de och kommer att finnas i bakhuvudet när jag läser mer från Zimbabwe. Och kanske mer av Gappah framöver.


Läst 2010


Enbokcirkelföralla


Bonus: ny novell av Gappah


----------------------------------------------------------------------------------------------















om Sverige: Hans hustru samlade oss omkring sig i en liten krets av utländska kvinnor vars makar hade gift sig med dem i exil. Några kom så långt bortifrån som Jamaica, England, Sverige, några från Ghana, Swaziland, Sydafrika. Vi pratade engelska utan att känna att vi behövde be om ursäkt för det och drack vin och såg på film i premiärpalatset. sid 25


Av violen - 5 augusti 2010 19:16

Guma, Alex la: I dimman då sommaren dör ****


Beukes vände på fläcken och gick tillbaka. Hjärtat slog litet  hårdare. Människor som inte var vita reagerade alltid så - även om de inte begått något brott. Det fanns hundratals brott man kunde ha begått utan att veta om det. Hjärtklappning hade blivit en folksjukdom. sid 79

 

De här hjärtslagen, liknande det Hjärtdjur som Herta Müller skriver om, förföljer en genom allt förtryck, hur det än skildras. I den här boken är det Rädslan och Modet som går hand i hand. Skildringen av  kampen mot apartheid är som ett slag, ett hårt hjärtslag i magtrakten. Jag blir berörd av den här boken. Jag vet att kampen gett resultat, såhär 30 år efter det att boken skrevs är förhållandena annorlunda, just där boken utspelar sig.

Men kampen är inte slut, den pågår överallt och hela tiden, mot regimer, mot religioner, mot kvinnoförtryck, mot mobbning, mot rasism. Den här boken påminner en om hur det känns. Vi behöver påminnas, om smärtan och styrkan i kampen.


Bibliophilas läsutmaning



Läst 2010

Av violen - 13 september 2009 22:00

 Gao, Xingjian : En ensam människas bibel ****

Det här var en mäktig bok som spänner över en mäktig epok och det på ett mäktigt antal sidor. Jag har den inbunden och den var följaktligen tung och svår att hålla i, så det tog tid att läsa den.

Boken (som verkar kunna betecknas som självbiografisk?) är skriven i dåtid och nutid, dvs då är han och nu är du. Jag gillade det greppet då det gick lätt, särskilt i början, att hålla isär de båda tiderna, tiden under förtrycket och tiden i frihet.

Han och du möts i slutet av boken när det står:

Att han fortsatte att skriva berodde på att han hade behov av det och att det bara var under den förutsättningen som han kunde skriva fritt. Han betraktade inte skrivandet som ett yrke, som kunde försörja honom. Han använde inte heller pennan som ett vapen, att tjäna honom i kampen för det ena eller det andra. Han såg inte skrivandet som en livsuppgift........
...........han kan inte låta bli att tala, även när han är ensam måste han alltid tala med sig själv; rösten i hans inre bekräftar att han lever............ Han sitter mitt emot dig och ni ser på varann. Plötsligt gapskrattar han i spegeln, som är vänd mot dig.

När man läser En ensam människas bibel är det verkligen en man som skriver. Och kulturrevolutionen innebar tydligen ingen revolution för kvinnans sak i Kina. Det är inte människor i den gemensamma kampen han ser i sina kvinnliga medsystrar, även om de är klädda i samma uniformer. Nej det är unga flickor med spirande bröst och tända kroppar som han ser. Och författaren är i alla fall uppriktig när han, också i slutet av boken erkänner:

Du är ingen riktig genleman och du behöver inte spela oskyldig. Det enda du trängtar efter är att bespruta hela världen med din åtrå, att klibba ner hela världen.  (s.420)

Och alla kvinnor i den kanske man kan tillägga. Det är mycke tröttsamt med alla dessa erotiska utsvävningar, kanske skriver författaren så för att verkligen krossa alla tabun, sexualiteten under kulturrevolutionen var tydligen komplicerad läste jag nånstans, antecknade tyvärr inte var. Jag hoppas det, så att han inte bara är en av alla dessa manliga författare som strör vackra unga tända flickor ikring sig bland boksidorna.

Men när "du" beslutar sig för att skriva ner sina tankar, när Marguerite uppmanar honom till det skriver han:

....Lögner och skitsnack kan du lämna därhän. Men du bör skriva ner dina erfarenheter och lämna efter dig spår av ditt liv, på samma sätt som du ejakulerar din sädesvätska. Nog finner du väl tillfredsställelse i att befläcka den här världen? Ingenting kunde vara rättvisare än att på det sättet hämnas på den värld som har förtryckt dig. (s.147)

Detta står ju i början av boken och det var först när det återkom i slutet som jag började ge det nån slags betydelse. Är alla dessa beskrivningar av erövringar en beskrivning av hat mot Kina eller hat mot sig själv eller hat mot kvinnan? Han beskriver ju på ett ställe hur han t.o.m känner åtrå för sin egen mor i mycket unga år. Eller så är det bara ett sätt att flörta med (den manliga) läsaren? Eftersom det upptar en så stor del av boken måste man ju fundera......

I vart fall innehåller ju boken så mycket mer, insprängt mellan sidorna om just revolutionen finns massor av text om litteratur. Och att det är litteraturen som är det väsentliga.
Även en beskrivning om bokens titel:

Det är för din egen skull som du skriver den här boken, en bok om flykten, din egen bibel. Du är din egen Herre och din egen apostel. Du offrar inte dig själv för andra och kräver inte att andra ska offra sig för dig. Ingenting kan väl vara rättvisare? Lycka är något som alla människor åstundar, hur skulle den kunna tillhöra dig ensam? Det finns sannerligen inte mycket lycka här i världen. (s.207)
Och
Nu kommer vi in på politik! Låt oss återgå till att diskutera litteratur! (s.301)

Det finns även en berättelse om en sten, (kapitel XX) där han försöker beskriva hur man kan bli så styrd av partiet att man förlorar sitt eget språk.......Det är ett avsnitt som jag inte riktigt förstår varför det finns med för det ger inga svar egentligen. Det är som när han beskriver hur han fotograferar en svart höna: Ur hönans stirrande blick kunde du utläsa en oändligt djup mening. (s364).. Ursäkta mig men den meningen tyckte jag verkligen inte om, hur man kan få en djup mening ur en hönas stirrande blick skulle jag vilja att han utvecklat lite mer........intressant iofs.

Så boken är komplex och blir därmed intressant på ett plan som jag inte tror var meningen, dvs kulturrevolutionen var ju som den var och förhållandet och kopplingen till judeutrotningen genom Marguerite är snarast en bisak, fast det hänvisas till det i alla beskrivningar. Och hur han spelade flera roller, ledare för rödgardister, offer och slutligen passiv. Baksidestexten skriver också De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val?

Men är det här en bekännelseskrift, ett sätt att med litteraturens hjälp övertyga oss om att De människor vilkas liv föröddes i ett cyniskt politiskt maktspel kanske inte hade något val? Liksom förtrycket inte har det och vi får stå ut med massmord, judeutrotningen och övergrepp eftersom det är oundvikligt? I så fall blir jag lite bedrövad, för även om det står:
Han hade lovat sig själv att aldrig återvända till Kina så länge Mao tjänade som dess ledare, kejsare och Gud. Senare kom han underfund med att en människas ande inte kan kuvas av någon annan människa, om hon inte själv går med på det. (s.403)

så känns det lite krystat, eller kanske högmodigt? Dvs författarens ande är inte kuvad, men han var ju själv en del av spelet? Kanske därför han överhuvudtaget överlevde. Se där, lite motsägelsefullt.

Lustigt nog var boken en trea ändå tills jag började skriva ner det här. Och många har ansett den tråkig har jag sett.
Nu har den plötsligt blivit en fyra och jag ser bottnar i den som gör att jag nästan skulle vilja läsa om den.....! Men så många böcker så lite tid..........

Jag får nöja mig med att läsa Gao Xingjians tal och kanske några fler av hans böcker så småningom....


Tack igen Lyran för ett jätteintressant författarskap!!!!!!

Av violen - 13 september 2009 21:18

Garcia Márquez, Gabriel: Översten får inga brev

Jag blev inte klok på den här boken, som jag vid googlande fann visserligen vara läst men ingen hade någon mer uttömande kommentar om den. Dessutom är det tydligen den bok författaren skattar högst vid sidan av Hundra år av ensamhet. På Randers bibliotek hittar jag nämligen den här beskrivningen:

Beskrivelse:
”Hon uttalade orden, ett för ett, med beräknad tydlighet.
– Gör dig av med tuppen och det genast. Översten hade förutsatt detta ögonblick. Han väntade på det alltsedan den kvällen då de sköt hans son och han bestämde sig för att behålla tuppen. Han hade haft tid att tänka.”

I denna korta roman kämpar översten som en sentida Don Quijote för att bevara sin värdighet och frihet i en värld av egoism och korruption. García Márquez beskriver förnedringen, skammen och fattigdomskänslan så att det kryper under skinnet.
Utåt sett händer inte mycket i den lilla byn, men under den sömniga ytan sjuder dramatiken.
Och varje fredag samma dystra besked; ingen skriver till översten.

Många av García Márquez böcker räknas till våra moderna klassiker, men bland dem som författaren själv sätter högst vid sidan av Hundra år av ensamhet finns kortromanen eller den långa novellen Översten får inga brev, 1961. ( Randers bibliotek)

Jag gillar inte direkt magisk realism som Garcia Márquez ju är känd för. Eftersom jag faktiskt inte läst något mer av honom vet jag inte hur den brukar visa sig i hans böcker. Och jag kan inte hitta nånting sånt i den här boken heller direkt . Däremot tror jag att det finns mycket symbolik som jag tyvärr inte förstår.
Boken handlar om mannen och hustrun och tuppen och breven som inte kommer. Men den starkaste scenen anser jag är när översten är med om razzian med ett hemligt brev i fickan.

Översten hörde bakom ryggen det torra klirrandet, kallt och skarpt, av ett gevär som laddades och insåg att han obönhörligt hade hamnat i en polisrazzia med det hemliga brevet i fickan. Han gjorde helt om utan att lyfta händerna. Och då såg han, för första gången i livet den man som hade skjutit hans son. Han stod exakt mitt framför översten med gevärspipan riktad mot hans buk. En liten man, indianliknande, med garvad hud som utandades en barnslig lukt. Översten bet ihop tänderna och förde varsamt, med fingertopparna, undan gevärspipan.
- Jag vill komma förbi, sa han.
Han mötte ett par små och runda fladdermusögon. I en blink kände han sig slukad av dessa ögon, tuggad, smält och omedelbart uppstött.
- Var så god, översten
. (sid 76f)

Han klarar sig alltså undan sin sons mördare, som beskrivs på ett inte så hedervärt sätt. Den här scenen tyckte jag var essensen i boken, vad symboliserar tuppen, var symboliserar överstens tarmar, vad symboliserar breven, vad symboliserar hustruns sjukdom? Det vet jag inte, men den här boken är en enda lång, lågmäld sorg efter en son som aldrig kommer tillbaka mer.
Sista meningen förstår jag inte riktigt heller, den används tydligen för att beteckna Garcia Márquezsom skitstor, men annars vet jag inte.........

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards