Alla inlägg under maj 2012

Av violen - 31 maj 2012 11:30

Lästa böcker maj


Stenberg, Birgitta: Alla vilda ***

Nilsson, Ola: Kärleken gömmer minnet ***

Tikkanen, Märta: Män kan inte våldtas ***

Barnes, Julian: Känslan av ett slut *****

Li, Yiyun: Be för mig i tusen år ***

 Utvik, Magnus: Med Stalin som Gud ***

Herngren, Moa: Jag skulle aldrig ljuga för dig ***

Strindberg, August: Hemsöborna ***

Lundberg, Ulla-Lena: Ingens Anna ***

Camus, Albert: Myten om Sisyfos **

Holt, Anne & Holt, Evan: Flimmer ***

 

  


Bäst var utan tvekan Känslan av ett slut. Den fick ju fem stjärnor och det ger jag nästan aldrig

Mindre bra: Det var inte den bästa av månader märker jag. Konstigt, många böcker ligger på gränsen uppåt tror jag. Flimmer och Myten om Sisyfos var trots allt minst bra av alla.


Av violen - 30 maj 2012 22:26


Maj fick visst ingen månadsläsningstabell

men här kommer i alla fall junis!


Månadsläsning juni 2012

 
 
Nobelpristagarutmaningen hos Theresan
 3. maj till aug Mario Vargas Llosa Tant Julia och författaren 

_______________________________________________

Nordisk utmaning hos Therese på Dantes bibliotek
En utmaning som sedemera övertagits av Västmanländskan!

Juni: Island Norðdahl, Eiríkur Örn - Gift för nybörjare

Bokcirkelonline 
Ny bok röstas fram varje månad
06 mysterier En studie i rött
____________________________________

Kvartalsutmaningar ---


Strindbergutmaning hos Ord och inga visor



_____________________________________________________

Klassikersommautmaning hos Lyran

 August Strindberg: Hemsöborna
Thomas Mann: Döden i Venedig
Victoria Benedictsson: Den bergtagna

______


- min egen kvartalsutmaning


Kvartal 2:

Deckare: Belinda Bauer: Skuggsida

Ungdom: Cirkeln

Olästa svenska kvinnliga författare: Stenberg, Birgitta: Alla vilda +

Wennstam, Katarina: Smuts

Europa - Australien - Nordamerika:(Europa)

Asien - Sydamerika--Afrika: (Afrika) Ugglemasken Brigitte Gacha

Olästa rec.ex: Med Stalin som Gud

Fackbok: Ingrid Elam: Jag en fiktion

Litterär pristagare:

------------------------------------------------------------------------------

 
 

Av violen - 30 maj 2012 12:30

Åsa Larsson

Jag har ständigt läst Åsa Larsson. Och förvånats över hur olika hennes deckare är. Till offer åt Molok väntar, men jag är säker på att den också är lite eljest som vi norrlänningar säger.

Och nu har jag fått svar. I senaste Vi Läser 3/2012 säger Åsa Larsson själv såhär:


Jag brukar tänka mig dem /böckerna min anm/ som min skrivarskola, eftersom jag givit mig själv en uppgift inför varje bok, berättar Åsa. sid 24


Och kortfattat menar hon: Solstorm skulle vara en bladvändare, Det blod som spillts skulle låta språket blomma.

(Och kan man gissa sig till att Svart stig skulle innehålla magisk realism? Och till dess din vrede upphör norrbottnisk historia?)

Och i Till offer åt Molok säger hon att hon har med det hon avskyr i deckare. Så det blir spännande att spana efter det.  


Eftersom jag läst de fyra första kan jag bara säga att det är just det här som gör henne till en så mångfacetterad författare. Hon kommer att bli en utmärkt skönlitterär författare vilken annan genre hon än tar sig an. Får jag gissa blir det nog historiska romaner. Och det behövs flera sådana om norra Sverige så skriv på Åsa!




   Larsson, Åsa : Till dess din vrede upphör *** Svart stig, förra boken av denna författare, var en svag trea. Den här bokens trea var starkare. Boken var spännande och lite andra världskriget avslöjande dessutom. Larsson har också återvänt helt och fullt till Kiruna och greppet var lite annorlunda med den döda närvarande i luften s.a.s Hon borde väl iofs kunnat ha sin mördade kompis med sig på flygturerna men så var inte fallet, varför vet jag inte. Men jag vet att jag gärna ville återvända till boken hela tiden och så ska en bra deckare vara.


   Larsson, Åsa : Svart stig *** Jag säger det direkt, den tredje stjärnan får Åsa Larsson enbart för att hon vågat gå ett steg längre med den här nya deckaren. Jag tänker då på att hon tagit in magisk realism, eller kanske för att nämna det med sitt rätta namn, svensk synskhet, i boken. Detta tar dock fokuset från själva deckarhistorien och mordet framförallt. Larsson gapar över en hel del måste jag säga, och att Kiruna är även denna gång är med i boken är väl lite snällt sagt. Även om Larsson själv säger att stämma blod och vara synsk är vanligt i Kiruna.......(?) Jag trodde att det skulle vara mer om fjällvärlden eftersom Abisko var själva mordplatsen men det var mest Uganda och nån herrgård söderöver....Den mest intressanta personen är den synska flickan Ester som inte har nåt med mordet att göra egentligen, vilket jag kan säga utan att avslöja för mycket. Det vansinniga slutet är som vanligt bara to much och jag tror helt klart att Larsson känner till kyrkans värld mycket bättre än affärsvärlden (för att jämföra med hennes andra böcker). Flera gånger tänkte jag sluta läsa men eftersom stilen skiftade och var till viss del nyskapande fortsatte jag.........Om mordet varit bortkopplat och det varit en vanlig roman skulle jag ha gillat den mer. Snart är ju deckare bara dåligt skrivna fiktioner, inte ens nån spänning finns kvar.....Nej, för många personligheter och för mycket händelser var det i denna deckare. Ingen blev riktigt skildrar på djupet.......och magisk realism har jag aldrig gillat, inte heller i denna bok........ Men det var modigt att våga göra det.




   Larsson Åsa : Det blod som spillts*** Åsa Larssons andra bok om Kirunajuristen som återvänder. Den här gången är det en präst som blir mördad och boken är lika mycket en känga till manssamhället som till kyrkan. Den var bra men Solstorm var ändå strået vassare tyckte jag. Slutet var som vanligt (?) våldsamt men om man bortser från själva mordet så är det en intressant norrlandsskildring, skriven med stor insikt i bl.a djurs beteende. Och med ett vackert språk!


   Larsson, Åsa: Solstorm*** Gör författaren upp med sin frikyrkliga bakgrund i den här boken? Det tänkte jag hela tiden, det var suveränt skildrat, om än med en viss slagsida åt schablonen: präst=sexdåre. I övrigt rappt skrivet, kunde varit ännu en journalist men Larsson är jurist. Boken höll inte riktigt, slutet var aningen överdrivet, en kontrast till det övriga som verkligen kändes äkta. Och det gamla vanliga: man är otrevlig men kvinnan faller (?) och mannen ändrar sig och blir så snäll så snäll (!). Fortsättning på kärlekshistorien kommer nog i nästa bok.....

Av violen - 30 maj 2012 11:30

   Stenberg, Birgitta: Alla vilda ***


Min roll var avgjord, jag ansåg mig placerad på detta klot för att betrakta allt som hände och använda det. Utan att engagera mig, utan att ingripa och vända utveckligen åt andra håll och möjligheter. sid 87 pocketuppl



Och det stämmer, precis så skriver Stenberg. När jag läste det jag citerat kände jag sanningshalten i det.

Stenberg skriver på ett annat sätt än många andra. Språket har en klarhet, och då menar jag klart som vatten i ett glas, som gör att man känner sig...vederkvickt!

 Trots att innehållet, som visserligen är intressant men dock dekadent, inte tilltalar mig sådär enormt, hade jag stor behållning av boken. Jag har dock känsla av att jag börjat i fel ände med att läsa henne...

Vid en sökning på google häpnar jag, så många böcker hon skrivit! Är det frispråkighet+kvinna som gjort att de inte är särskilt kända? Undrar jag.


Läst 2012

Av violen - 27 maj 2012 16:00

   Nilsson, Ola: Kärleken gömmer minnet ***     


Tredje boken i Nilssons trilogi om byn i norrlands inland. Nu är det allvar, nu ryker det ur sophögarna och likbålen. Det var så här det blev, livet. Det blev inte bättre än så här. Allt för konsten, fyllan, skrivkrampen. Inget är vackert, allt är vackert. Längtan bort från byn kanske bara var en längtan från sig själv, trots allt.


Det är dystert, inga årsringar räknas på stolta stubbar men däremot grusringarna i snart fyllda diken. Det är den där sidan av norrlands inland, avigsidan som visade sig vara rätan för många, många. När tiden fått gå.

Snabba besök för att stilla den hunger man inte förstår sig på, att se ett hus, en plats, en gammal människa.


Slutet på historien ska det här vara. Men gick det att skriva slutet? Det känns som att Nilsson mest vill ha det överstökat, orden flyter visserligen på men det känns som att en nerv saknas.

Trots det, min egen uppväxt i inlandets by är det som förenar mig med boken.


Läst 2012                      


De böcker jag läst av Ola Nilsson finns här







Av violen - 26 maj 2012 20:15

   Tikkanen, Märta: Män kan inte våldtas ***


En klassiker eller hur? Jag läste faktiskt precis den avbildade upplagan från Trevi. Köpt på loppis för länge sen och äntligen läst.

 Men jag blev lite besviken. Visserligen innehöll den en hel del som jag nog skulle kunna citera om jag gjorde en analys av våldtäkt skildrad i böcker, men ändå. Den kändes liksom...gammaldags.

Samtidigt kändes den otroligt modern för hur mycket har egentligen hänt sen den skrevs?

Slutet var också märkligt, som ett slags streck över alltihop? Nej, det var inte vad jag förväntat mig.

Jag tror nämligen att våldtäkt handlar om makt och inte så mycket annat.


Läst 2012


Av violen - 23 maj 2012 15:30

   Barnes, Julian: Känslan av ett slut *****


Är den här boken bra för att den är bra eller för att det här är den sorts böcker som jag tycker är bra? Jag gillar nämligen en bra historia, berättad på ett skenbart lättsamt sätt. Den här innehöll dessutom filosofiska resonemang som jag faktiskt har svårt att hitta i böcker nuförtiden. Antingen läser jag fel böcker eller så saknas den biten.


Nåväl, Barnes fick ju Bookerpriset 2011 och det borgar ju för kvalité. För första gången på ett längre tag vill jag citera:


Det fanns förstås litterära verka av annat slag - teoretiska, självbespeglande, gråtmilt självbiografiska - men de var stendöda. Den riktiga litteraturen handlade om en psykologisk, emotionell och social verklighet som den framstod genom huvudpersonernas handlingar och tankar. Romanen handlade om en karaktär som danades och utvecklades. [...] Och den ende - med undantag av Robson - vars liv dittills kunde erbjuda något av avlägset intresse för en romanförfattare var Adrian.  sid 24


Jag blev såklart intresserad redan från början av de orden, boken är spännande och gåtan är Adrian.


Nåväl, Adrian läser Camus som jag nyss läst, Myten om Sisyfos. Och blev tydligen inspirerad. (Vilket jag tänkte på när jag läste Camus, hm den här boken av Camus som jag inte förstår så mycket av kanske träffar någon grubblande person med full kraft och det kändes inte bra.) Inspirerad att känna kraften i sitt eget val, att begår självmord eller inte, ja det nästan upphöjda i handlingen.

Precis som Tony tänker om Adrian:

[...] men Adrian tog också hand om sitt liv, tog befälet över det, höll det i sina händer - och släppte det. sid 115 


Jag avundas inte Adrian hans död, men jag avundas honom klarheten i hans liv. sid 136


Självmordet som innefattar modet, som gör en evig. Utan förståelse för att det inte handlar om mod utan om förtvivlan och ingen utväg. Ingen medkänsla med de som blir kvar.


När jag fortsätter läsa inser jag att det här är verkligen Memento Mori, det här är en uppgörelse med livet, en uppgörelse med ansvaret, förlåtelsen och oron.


För precis som varje politisk och historisk förändring förr eller senare leder till besvikelse, så gör den mogna åldern det. Och livet. Ibland tror jag att meningen med livet är att försona oss med med dess slutliga förlust genom att slita ner oss, genom att bevisa, hur lång tid det nu än tar, att livet inte är så gott som folk påstår.


Flera skribenter har sagt att de vill läsa om boken direkt, därför att det fanns så mycket under ytan som författaren skriver om, eftersom han är medveten om att ett liv är så mycket mer än bara en huvudperson. Det är en konsekvens av de handlingar man gör för att hämnas, manipulera, leva ut sina besvikelser på andra. men vi som läsare vet ju inte! Förrän efteråt. Och då börjar vi fundera, aha det var det, det var så. Eller hur var det?

Och det gör den här boken så suveränt bra, jag som undviker baksidestexter och ofta läser recensionerna efteråt, tyckte ju att det här var toppen! Och långa stycken är ju filosofiska djupdykningar.


Skulle jag skriva mer om Känslan av ett slut blev jag tvungen att citera många fler och längre stycken. Jag avslutar här, lämnar tillbaka boken på biblioteket och väntar på pocketupplagan. Konstigt nog vill även jag läsa om!



Läst 2012








Av violen - 23 maj 2012 11:30

   Li, Yiyun: Be för mig i tusen år ***


Den här boken visade sig innehålla noveller. Inget fel med det men jag blev lite snopen när första novellen plötsligt slutade. Och det visade sig bli likadant med alla de andra. Och kanske är det Lis syfte, för novellerna i sig är enkelt skrivna och insprängt finns det gamla och det nya Kina. Men det är liksom inte intressant, utan det är personerna jag vill åt. Vad händer efter sista punkt? Gång på gång. Det står för mycket och samtidigt för lite. Det som jag faktiskt ogillar med noveller.

Li har även skrivit en roman, De hemlösa och jag är ganska säker på att den ger mer att läsa. Djupare personporträtt om inte annat. Mer Kina kanske. Så det kan bli den senare.



Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards