Alla inlägg under april 2010

Av violen - 28 april 2010 13:19

Läses i Lyrans jordenruntutmaning

Tänker du läsa den, avvakta med att läsa det här.

 

Shute, Nevil: Fem svarta höns**


Det är hårt att slakta en helig ko men nu har jag gjort det. Efter en omläsning av min ungdsomfavoritförfattare (På stranden särskilt) Nevil Shutes bok Fem svarta höns måste jag bara hålla med världenslitteratur i det mesta av det som skrivs där om denna bok. Jag kunde nog inte sagt det bättre själv......

Men här kommer mina reflektioner:

För det första titeln Fem svarta höns. När boken kom ut 1950 hette den The Legacy (testamentet) och tv serie och film heter A town like Alice, vilket boken också heter numera. Båda de senare titlarna är bättre än Fem svarta höns som bara anspelar på en kort men iofs livsavgörande episod i första delen, de säger mer om boken kan jag tycka. Men, det är just första delen, med kvinnorna som går och går i krigets skugga, som är den fascinerande berättelsen. Så på så sätt är den svenska titeln rätt. Det är ju också verklighetsanknytning bakom just första delen. Kanske därför den är så mycket bättre.

Men sen kommer andra delen, Australien. Och den skulle kunna vara föremål för studier hur människor såg på Australien och framförallt dess urinvånare i början på 50talet. För man måste ha i minnet att boken skrevs då, för snart 60 år sen, annars blir man ju bara ursinnig pga den rasism som hela tiden finns med i berättelsen.Ok, jag skummade sista 100 sidorna men hade läst nog innan.

Och Jean, vilken kvinna! Helt orealistiskt underbar och dessutom en affärskvinna av rang som i stort sett skapar A town like Alice. Mest troligt för att själv stå ut med att leva med den man hon älskar men ändå.

Språket var helt ok första delen men sen. Å, du store! De orden utropades minst 30 gånger (sen slutade jag räkna) i den senare delen. Upprepningar är ett bevis på dåligt ordförråd enligt mig. Och det smärtar mig att Shute har det i den här boken.....(den heliga kon igen) men så är fallet.

Lustigt nog hade världenslitteratur fastnat för samma parti som jag.....

- Joe, sa hon en gång, vad ska jag göra om en inföding kommer in i glassbaren och vill ha något att dricka. En infödd ringare? Ska jag servera honom på samma ställe eller måste jag ha en särskild avdelning?

Han kliade sig i huvudet.  [...] jag tror inte man server dem på en glassbar med en vit flicka bakom disken.

Hon sa i bestämd ton: - Då ska jag har en bar till för dem med en svart flicka i. De är så många Joe - vi kan inte stänga dem ute. [...]

- Å, du store, sa han. Du kommer att sätta i gång tungorna i Willstown. Hon nickade. - Jag vet. s.248

Ok, man måste komma ihåg att det här är länge sen, just efter kriget och det går inte att jämföra med nutid, men jag håller med världenslitteratur, det närmar sig apartheid. Även n-ordet används vid flera tillfällen. (vilket börjat komma tillbaka i böcker och på bloggar och recensioner osv. har jag märkt, undrar varför men det är en annan diskussion.)

Men inget av det här la jag märke till när jag läste boken för 40 år sen. Då minns jag mest romantiken i den. För den är romantisk och det var verkligen också tv serien som jag minns ännu bättre.

Jag tror att Shute ändå var radikal på sitt sätt, jag menar Jean sa bestämt att infödingarna ska också ha sitt och bara det var säkert en markering. Men på samma villkor, nej det var för tidigt för det verkar det som. Så som jag skrev inledningsvis, den här boken kan vara en pusselbit om man forskar om just Australiens urinvånare, hur de skildras i litteraturen vid den här tiden.

 

Men tyvärr är helhetsbilden av den här boken dyster. Den känns gammalmodig och lite märklig kort sagt.

Någon omläsning av Shutes  På stranden är inte aktuell i nuläget, det räcker med att jag läste den ca 10 ggr som ung! Och jag nöjer mig med en helig ko åt gången. Möjligtvis om den kommer i nån utmaning, förslagsvis dystopi dito.  

Av violen - 26 april 2010 16:30

Kvinnan 1949-1963.


Den här delen av Blonde gör mig beklämd. Mycket beklämd. Här förvandlas en människa, en kvinna, till en produkt, en klump av kött och blod och yta.

Det är så svårt att hålla isär Marilyn/Norma och Marilyn/Oates. Vem är vem och vad händer egentligen? Jag tänker flera gånger, så här känner en prostituerad sig, så här har kvinnor i alla tider känt sig. Så här är filmbranchen nu och då.

Eller är det en lögn? Var allt detta offrande av kroppen bara ett sätt att få bli sedd att få göra karriär? Som Oates skildrar det så känner man långt in i själen sanningen bakom sexsymbolen kvinnan. Ett stycke kött att utnyttja. Jag vämjs.

Lyssnade på Bokcirklarna och kunde inte riktigt känna att de kände likadant. Att påstå att Marilyn och de två männens känslor hade med kärlek att göra, nej det kan inte stämma. Och alla andra män.......nej det här avsnittet var gräsligt och naket. Här kan ingen tro att huvudpersonen gillade sitt liv. Eller kanske, just under filmningen att det glänste till? Såvida inte det ulämnandet också var ett sätt att bli utnyttjad, av filmindustrin, av männen, av livet.

Sen framgick det, till min stora sorg, att skrivarföreläsningarna som Marilyn/Norma bevistade var helt uppdiktade och Oates kanske menade (enligt panelen) att om det varit sant kanske Marilyn/Norma kunnat skriva sig ur krisen på nåt sätt, vilket knappast hade varit möjligt och dessutom var omöjligt då det tydligen var helt dokumenterat fiktion. Något som annars är svårt att bevisa i denna bok. Jag tyckte det var synd för jag hade unnat denna olyckliga utnyttjade person att nånstans få känna sig bekräftad.

Hur ska det bli framöver tro? Kan det bli ännu värre? Ja, det tror jag säkert.  


Av violen - 25 april 2010 15:00

Kan innehålla avslöjanden, vill du läsa boken, avvakta!

 

 

Salomonsson, Anita: Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk ***


I början var den här boken som hämtad ur Höga Visan, en riktig kärlekshistoria. En sån som det var väldigt länge sen jag läste.

Men allt eftersom förvandlades den och blev nånting annat. En blandning mellan Therese Raquine, Vävarnas barn och nån av alla dessa historiska romaner om Västerbottens inlands nybyggarträlande som funnits i stora mängder sista årtiondena. Den här är dock lite annorlunda då den bygger på ett dokumentärt mål som inträffade för flera hundra år sen. Så dokument mm har studerats av författaren. Det gör naturligtvis boken mer spännande och intressant. Författaren har gjort ett starkt kvinnoporträtt (med en kvinna som är duktig och flitig och så vacker så vacker) och skriver även med stor klarsyn om människans natur som t.ex när kyrkoherden befinner sig på husförhör:

[...] med en nyfödda i tullan bredvid sig. Mättad och torr fick han verkligen hoppas, ty barnskrik var något som han skydde. Även det tjollerprat deras föräldrar använde för att tysta dem. Inom honom grät och våndades ett annat barn, ett barn till vilket inga händer funnits, inga skyndsamma steg. s126

 

Brottet som båda döms för är tudelat, både hor och mord vilket framgår redan i början av boken.

Att Margareta är kvinna och som sådan mer skyldig har hon nog förstått men att han (charmören), som hon kände för på ett sätt som var Lika som kärlek, och som var så uppenbart att även omgivningen upptäckt det, att han kunde förneka henne, det hade hon aldrig kunnat tro. Dessutom var det ju han som begick mordet, inte hon.

 

Skammen verkade inte plåga honom, tänkte hon. Mycket hos honom hade under veckorna i häktesstugan överraskat henne. Även skrämt. Obetydligheter för det mesta men ändå värda att beakta. Hans sätt att trotsigt och notoriskt förneka allt, förtrogenhet såväl som könsligt umgänge till exempel. Något som väckt hennes beundran till en början men som sedan väckt henne till eftertanke. En tanke lika ful som oavvislig. Att hade han inte därmed svikit henne? Svikit själva kärleken? Och Nils, varför hade han drämt till Nils med åran? s 173 

 

Han verkar nästan inte ha någon del i det hela, medan hon rannsakar sig själv när hon sitter i häktet.

Att hur, började hon tänka, hur kunde jag vara så otänkt? Kyrkoherde Gilljams ord och förmaningar kom åter till henne. Inte endast mot Nils Nilsson hade hon försyndat sig, utan också mot Gud Den Allsmäktige och EvaGreta, dottern. Den oskyldiga. Även så Pehr Eriksson, ett bättre förstånd borde hon ha haft, kvinna som hon var! s 182

 

Slutet: nej, det stämde inte, historien höll inte riktigt ihop och botgöringen stod inte i proportion till dådet. Nånstans försvann det insiktsfulla och jag skulle ha velat veta om slutet tillhörde den tredjedel av boken som var sann.......eller om Salomonsson helt plötsligt bara ville blir klar med alltihop.

Avund, skvaller, skam, skuld och förlåtelse. Se där, nötskalet!


Av violen - 25 april 2010 14:45

Roslund & Hellström: Tre sekunder***

 

Det är med stor tvekan den här boken får godkänt dvs tre stjärnor. Jag har lyssnat på den som ljudbok under väldigt lång och fragmentarisk tid och därför vet jag inte om själva inhämtandet av boken gett den full rättvisa.

Det berättartekniska greppet var väldigt bra, den var ju så spännande i början. Och så återgången i slutet och aha så gick det till...... Men sen, jag vet inte. Det som gjorde mig mest arg var nog alvedonet och det intressantaste var tulpanförvaringen. Jag har ju inte läst de förra böckerna och kunde inte uppbåda något intresse pga tidigare bekantskap med Gräns och vad han gett order om och hans ångest över det. Däremot kan jag känna att det ligger nog nånting i själva historien. Vilket gjorde mig väldigt beklämd. Deckare är ju vår tids sätt att ta pulsen på samhället så det har de lyckats med.

Men någon nygammal Roslund & Hellström blir det inte, dvs jag kommer inte att läsa ikapp de första böckerna. Möjligtvis om det kommer någon ny, lika hyllad bok av paret.

Av violen - 24 april 2010 19:45

Adichie, Chimamanda Ngozi: En halv gul sol ****

  

En helt enkelt otroligt bra bok var det här. Den var omfångsrik, 675 sidor i pocket, men ändå alldeles lagom lång!

 De fem huvudpersonerna, de välbeställda tvillingarna Olanna och Kainene, den vite Raichard och den intellektuelle Odenigbo samt tjänstepojken Ugwu upplever alla kriget på olika sätt men från samma sida.

Igbofolket har jag läst om tidigare här: Achebe, Chinua: Allt går sönder men i den här boken lär man sig ytterligare om Nigeria, Biafrakriget som kom sig av Igbofolkets försök till självständighet. Jag har knappt vetat var Biafra legat förut och inte haft en aning om vad som egentligen pågick under kriget. Nu vet jag om man säger så.

Men jag vet inte bara det utan jag vet att Adichie är en lysande författare. Inte bara för att språket flyter lätt och rinnande, att personerna går omkring på sidorna och att det litteräras roll på nåt sätt överskuggar och lägger tillrätta, utan för att boken är så angelägen och en sådan antikrigsskildring. Jag har läst en hel del böcker om afrika senaste tiden och sakta börjar denna kontinent bli verklig för mig. Ännu mer verklig genom den här boken.

De intellektuella samlas hos Odenigbo och drar sina vanemässiga skämt om de vita:

"Min farbror slogs i Burma, och när han kom hem hade han en pockande fråga: Varför hade ingen berättat för honom att den vite mannen inte var odödlig?" Alla skrattade. s86

På något sätt skildras de svartas liv vid universitetet som om de vore vita, de är ogbi och tillhör gräddan, akademikerna. De har börjat tänka intellektuellt.

 Hit kommer Olanna som är så otroligt vacker i motsats till sin tvilling Kainene. Trots att de gått på universitet utomlands har de ändå kvar fötterna i folket, och släkten.

" Jag bekymrar mig för mitt gudbarn i den där magen, inte för dig", sa Olanna. Hon drog upp Arizes blus och lade ansiktet mot den runda magen, mot den utspända huden, i den varliga ritual som hon förrättat ända sedan Arize blev gravid; om hon gjorde det tillräckligt ofta, sa Arize, så skulle barnet suga i sig hennes anletsdrag och se ut precis som hon.

"Jag bryr mig inte om utsidan" sa Arize."Men hon måste se ut som du på insidan. Hon måste vara lika intelligent som du och tycka om böcker." s208

Men sedan visar det sig att Olanna som vill ha rättvisa och demokrati inte kan skratta åt skämtet som säger att ledaren som dödats sägs ha bräkt som en get innan han dödades.

"Det är inte roligt", sa Olanna.

"Ah, syster min, visst är den rolig!, sa Arize. Du har läst så många böcker att du har glömt hur man skrattar." s210

Här tycker jag att man kan ana den spricka som säkert fanns mellan intellektuella och de som bodde i byarna. De bildade både beundrades och i samma stund föraktades de för att de förnekade sina primitiva känslor. Men, vem hade rätt till slut? Känner inte alla primitivt under tillräckligt stor press?

 

Det finns mycket mer att citera i boken men det är ingen mening. Man måste läsa den för att förstå. Alla får sin beskärda del av lidande under det krig som kommer. De skulle ha kunnat slippa undan, Olanna och Kainene, de skulle ha kunnat följa med sina föräldrar till London, men de väljer att stanna kvar.

Adichie väljer att inte fokusera vid det Biafra som vi känner, det som är svältens och de uppsvullna magarnas, (kwashiorkor), land. Här finns hela tiden så många andra konflikter: mellan vit och svart, de gamla tänkesätten och de nya, mellan generationer och mellan män och kvinnor, mellan systrar och mellan älskande. Och mellan folkslag och gränsdragningar som skett utan hänsyn.

Handlingen är inte kronologisk vilket gör att boken på nåt sätt blir lättare att läsa, ett tag är det gåtan Baby som måste få en lösning, och vem har skrivit boken: Världen var tyst när vi dog? Och titeln, En halv gul sol som förklaras och aha, då förstår man. Den titeln är en numera död symbol. (?)

 

Det här är en hård bok skriven med lätt penna, med insikt om att vill du bli läst måste du skriva läsvänligt. Och Adichie har blivit läst, hon fick Orange Prize for Fiction 2007.

Och många, många har berömt boken. Så även jag.

 

 

Och så: Det svenska!


Hans handslag var lika fast som blicken i hans gröna ögon. "Jag har just läst er utmärkta artikel om Biafranska pojkbrigaden."

"Det är mig ett nöje att få träffa er, greve von Rosen", sa X. Och det var faktiskt ett nöje. Ändå sedan han för första gången läste om den här svenske aristokraten som bombade nigerianska mål med sitt eget lilla plan hade han velat träffa honom. s489

Av violen - 23 april 2010 21:15

 Har just läst ut Adichie, Chimamanda Ngozi: En halv gul sol. En bok som fått mycket beröm och jag måste säga att jag håller med!

Reflektionen kommer.......

Av violen - 19 april 2010 21:00

 Så har jag läst ytterligare en del sidor i Blonde. Och lyssnat på Bokcirkeln.

Boken tappar verkligen inte varken i innehåll eller stil. Den lyfter snarare ännu ett snäpp.

Här skildras två saker mer utförligt än andra, sexualitet och Marilyns, eller Norma Jeans eller den person som ska förställa denna persons, menstruationer. Plötsligt blir denna flicka som inte ens vill kyssa med öppen mun, ingen ömsesidig hångling där inte, av med sin oskuld till sin unge make. Och sen blir det filmbranschens oundvikliga våldtäkt.

Madonna, som Oates vill att vi verkligen ska förstå att Norma Jean är, förvandlas till hora utan att ha något alls själv med det att göra. Egentligen vill hon inte alls bli fotograferad på något utvikningsflickaktigt sätt, fast bilderna tydligen talar ett annat språk, men så blir hon det och så blir det filmen och äkta mannen är historia och vägen upp och nerför börjar. Vad vill Oates säga med det egentligen? Att här skriver hon en bok om en som heter som Marilyn Monroe men som kanske inte alls är som hon? Utan om en ung flicka som haft det taskigt och som dessutom har våldsamma menstruationer, vars problem inte handlar om att bli med barn utan om att stå ut med att hon inte blivit det, dvs blir sjuk varje månad. Samt vill bli det som många andra vill, berömd. Till varje pris, vilket hon är beredd att betala.......


Bokcirkeln uppehöll sig i stort sett hela tiden vid den sexuella biten, med lite avbrott för den metaforförvandling som Guilleu skickligt upptäckt i de två avsnitten. Det var mycket intressant att lyssna på eftersom jag läst kapitlen.


Jag känner ännu mer än i förra läsningen att här gäller det att skilja på Oates och Marilyn själv. Jag googlar lite om Monroe och tittar på bilder osv för att även lära känna den genuina Norma Jean. Jag tänker inte bli lurad utan bara njuta av ett bra fiktivt personporträtt!

Av violen - 18 april 2010 17:00

Hagerfors, Lennart: Komma hem**  (Gcz)


Hagerfors första roman Längta hem tyckte jag riktigt bra om. Den kändes genomarbetad och bjöd på en del känslor och okänslor. Nästan snudd på äventyrsroman eller reseskildring....

Men fortsättningen, den här Komma hem, känns konstruerad, jag får hela tiden en känsla av distans, av att den skrivs för att den ska skrivas inte för att den vill skrivas. Jag läste ut den enbart för att jag någonstans hoppades på att få ett svar på var tron tar vägen för dessa missionärsbarn, varför de så ofta förlorar den när de växer upp. Men, nej. Jag fick inget svar. Kanske dessa Hagerfors ord kan förklara hur han ser på åtminstone föräldrarnas kallelse när han väl växt upp:


I min värld var missionsarbetet en
kärv livsstil som var i utdöende.
s.95


 Han delar inte deras tro eller kallelse och han får inget hem att kalla sitt eget. Ändå är hans skildring av dem varm om än med en kritisk underton av hur hans fars kallelse får hans mor att ge upp sitt eget liv. (Något som drabbat många kvinnor gifta med män med Visioner.)

Och hans skildring av sitt litterära liv är stundom intressant, så jag ångrar inte att jag läste ut boken även om jag inte fick något riktigt svar, kanske för att det inte finns något.

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se