Har just börjat läsa Blonde för att kunna hänga med i SR:s bokcirkel. som började idag.

En del av svårigheterna med boken är ju att den inte är sann men ändå sann, dvs rätta namn osv. Men så mycket är påhittat att man hela tiden måste tänka: ingen biografi, ingen biografi. Det kräver nog disciplin att inte tänka att det är Norma Jeans liv det handlar om, det är bara skuggan av det livet. Om ens det.

Jag gillade verkligen de 123 första sidorna, hon skriver mästerligt Oates. Och jag hade även lagt märke till några egendomliga metaforer som de tog upp i programmet. Så jag kände mig lite delaktig i diskussionen. Dock tyckte jag att cirkeln var på tok för kort! Jag vet inte vad jag förväntat mig men en timme ville jag nog ha i alla fall.....:-)

På chatten senare rekommenderade Mannheimer som första bok av Oates bl.a Det var vi som var Mulvaneys. Lite kul eftersom det var den första bok jag läste av Oates och jag föll för den direkt och efter det har jag läst en del av henne. Dock är hon lite ojämn tycker jag.

Men Blonde har ju fått strålande recensioner och jag börjar redan tro att det är befogat. Så jag ser fram emot att fortsätta läsa och lyssna!

 Shaffer, Mary Ann: Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap ***

En kombination av Brev från en bokhandel, Mordbyn, Damernas detektivbyrås författares andra bokserie om filosofiska söndagsklubben, nån chicklitroman och Ut att stjäla hästar, så känns den här boken. Den har ju fått mycket bra kritik och i början kändes det helt ok med det eftersom jag efter ett tag upptäckte att den inte var riktigt vad den gav sig ut för att vara. Det fanns allvar i det glättiga tilltalet.

Boken handlar om andra världskriget och ockupationen av Kanalöarna, platser inte många hört talas om förut.

Boken har sina förtjänser men helt klart också många brister. Kanalöarna är anonyma och därför är kartan i början bra, men varför står det underjordiskt sjukhus? Missade jag nånting? Och visst, persongalleriet ska vara exotiskt och excentrisk och bara så käckt men vem är vem? I början brydde jag mig inte och sen är jag började bry mig var det försent att upprätta nån slags personförteckning så jag lärde mig att Juliet (och Elizabeth) var betydande och sen fick resten vara.

Trovärdigheten naggas i kanten eftersom det är så nära inpå kriget, jag har svårt att tro att folk ett år efter freden kunnat bearbeta sina händelser på ett sådant sätt att handlingen var möjlig. Författaren verkar ha fått en del inspiration från Livet är underbart, dvs att kriget och dess följder kan vara riktigt festligt ibland. Not, tror jag. Däremot tror jag att de goda människorna inte överlevde, så den gränsen överträdde författaren inte.

Slutet är i princip en katastrof, författaren verkar helt ha tappat greppet och plötsligt introduceras en ny berättare och det bara lyser av Harlequin slut. Och de där "upphittade texterna" i slutet var ju helt onödiga i sammanhanget, tillförde ingenting utom fler sidor.

Slutsats: själva historien var helt klart motiverad i och med att den satte tyskarnas ockupation av kanalöarna på kartan. Och visst, litteraturen spelade en viss roll och var väl en del av behållningen. Men att blanda varm komik med isande allvar på det här sättet ger liksom ilningar av förvirring i ens hjärna.  Lite mer förståelse får jag när jag förstår att författaren är amerikanska, den är som en amerikansk film men de allvarliga inslagen är för allvarliga trots att de ändå inte riktigt berör. Det känns som att Shaffer inte riktigt fått bestämma själv över boken. För hon hade helt klart goda intentioner, det förstår jag av efterordet.

Vad kallas den här genren? Feel good med noir touch?

Trean är tyvärr med tvekan. Jag är lite besviken.

Jag läste den i Bokcirkel för alla

Konsten att leva innerligt av Ann Lagerström och Ted Harris*** (Dokb)

En intressant bok med en hel del guldkorn

[...]vill du finna meningen med livet måste du göra det själv utifrån dina egna förutsättningar, känslor och behov.....s.28

Det är helt sant för nånstans är vi alla unika samtidigt som vi är lika.

Den här lättlästa boken om filosofi kan man läsa helt enkelt bara för att känna efter om filosofin är något för en själv. Eller passar den mig inte? vill jag ha svaret utan att söka det själv kanske religion passar bättre. Men lugn, att läsa den här boken är inte farligt, bara intressant!

Men som vanligt är det kanske så att de som läser den här boken har redan funnit ett svar medan de som inte läser den inte vill ha något svar.

 Jag läste den i Bokcirkel för alla där jag också svarat på dessa frågor:

Frågor som du kan besvara om du vill

1.) Visste du vem Soren Kirkegaard var innan du läste boken?

Javisst men jag har inte läst något av honom. Jag har länge haft en önskan att läsa filosofi men har liksom aldrig kommit till skott. Men nu fick jag tag på den här boken och har läst den med stor behållning.

2) Har du någonsin funderat över livets mål och mening? varför? Alltid och hela tiden. Kanske för att jag varit mycket sjuk, kanske för att jag läst mycket böcker. Men jag brukar säga att alla har sin egen smärta och det är väl kanske en filosofisk tankegång eller?

 Livets mål är inte att undvika smärtan utan att mogna som människa. Och att tillsammans med andra mogna människor dela på smärtorna.

3) I boken får vi möta (på ett förenklat sätt) Soren Kirkegaards tre stadier och nio steg. Vilket av dessa nio steg känner du är enklast att använda för dig, eller att du vill använda. är det så att man kan ta ett steg bara eller måste man ta alla nio?

Jag har konstigt nog försökt leva efter i alla fall innerlighetsprincipen. Känner igen mig i väldigt mycket i boken faktiskt. Och har alltid kunnat känna empati för andra människor. Men jag har en stor invändning mot det synsättet och det är att om du ensam tillämpar det kan du fara väldigt illa. Ibland måste man inse att om du hela tiden förstår andra människor kan du bli utnyttjad. Därför måste man hitta en balans och verkligen gå in för och inse att den människa som betyder mest för dig är du själv. Inte så att du blir en uppblåst självisk person utan att du skyddar dig själv mot en omgivning som dränerar dig på empati och förståelse.

Jag brukar tänka att det är stor skillnad på anfall och försvar och då går det genast bättre att skjuta empatin åt sidan om det behövs.

4) Är det här är en bok som du kan tänka dig att använda som handbok för att kanske få en annan syn och inriktning på ditt liv. Eller om du rek den för någon du tycker behöver den här hjälpen?

Jag känner som sagt igen mycket i den sen tidigare men jag tyckte väldigt mycket om den, funderar på att inhandla den i pocket faktiskt, det ex jag har nu har jag lånat på bibblan. Fanns ju även en del boktips om jag vill söka vidare. Kanske att jag skulle kunna ge den vidare men jag tror inte att det går att få någon att bli mer empatisk osv genom att läsa den här boken. Men jag skulle gärna diskutera den med nån som redan läst den av fri vilja.

5) vad tyckte du om boken?

Som sagt, den var bra och det kan t.o.m tänkas att jag köper den eller så lånar jag nåt mer av Ted Harris och/eller Kirkegaard.

Holmberg, Bo R: Knivsliparen***

Jag köper dem alltid direkt, Bo R Holmbergs böcker i Morell serien. Och nu har jag läst den sjunde boken. Och den fick inte mer än tre stjärnor. Frågan är då varför? Jag vet inte riktigt men någonstans saknade den här boken den magiska känsla som de andra böckerna haft.

Även om jag själv minns gårdfarihandlare som gick efter vägen, senare kom de med bil, och även om jag som vanligt känner igen en del ortsnamn så är det här mer som en vanlig deckare för mig. Och som sådan var den helt klart fullt godkänd. Lite dialektala ord, ömmest, gullavackere piggade ju upp och det tidsmässiga perspektivet var också intressant så jag kommer absolut att hänga på låset även när nästa titel i serien kommer. Men det blev som sagt tre. "Bara"!

Teller, Janne: Intet ***

Jag tänker ju läsa ungdomsböcker nu och då, kan vara intressant. Fick tips på den här boken och läste den med stigande vämjelse. Den här boken borde ha nån slags vuxenvarningsflagg på sig, dvs läs den inte utan en vuxen att prata med efteråt. Att läsa den i klassen måste ju vara en jättebra idé, för nånstans måsta man ändå inse att ungdomar i en känslig ålder kan bli väldigt påverkade av den här boken. Den var också jättespännande ett tag.

Ungdomarna fick liksom ingen identitet tyckte jag och vissa fick ju offra så mycket mer än andra, det var liksom ingen logik. Det blev ju så otroliga konsekvenser för en del, bara för att en Pippiliknande person (som inte går till skolan) sitter i ett träd och lurar i dem att inget har nån mening. "Kvinnan föder över en öppen grav" typ. Det ska inte ungdomar lära sig tycker jag. Ingenstans kände jag heller att vuxenvärlden tog sitt ansvar, när allt uppdagades lämnades de till att klara sig själva och ingen fick känna att något ansvar utkrävdes, vilket skulle ha gjorts både av dem själva men främst av deras föräldrar. Jag kan känna lite Bjästavibbar här tyvärr.

De trodde på och levde ut att ingenting är heligt. De blev lurade. För livet har betydelse och det borde någon vuxen ha talat om för dem. Gång på gång.

Jag fortsätter läsa ungdomsböcker eftersom jag själv är så pass "mogen" att dessa inte fanns när jag växte upp. Jag gick från Keene till Solsjenitsyn på en gång där i 9:an.

Fick tips på en blogg om Otroso, tydligen en bok i samma genre. Och jag tar emot flera tips! Kom med dem bara!

Toer, Pramoedya Ananta: Människornas jord ****

Det gick inte att ge den här boken mindre än en fyra, även om jag stundtals upplevde den oerhört mastig. Författarens citat börjar boken:

Denna smala stig har redan

trampats många gånger,

men denna gång görs färden

för att bana väg.

                        P.A.T

Indonesiens historia, ett blankt blad på min karta. Men nu, tack vare Lyrans utmaning, börjar jag sakta närma mig ett land och ett nytt författarskap :Pramoedya Ananta Toer, författaren som i fjorton års tid satt som politisk fånge på ön Buru. Han hade länge planerat en svit romaner som skulle skildra Indonesiens väg från kolonialt förtryck under holländarna till självständighet på 1940-talet. (ur wikipedia)

Den här boken, Människornas jord, är den första delen av fyra i den sk Burukvartetten. Sen kommer Barn av alla folk och Fotspår. Den fjärde delen verkar inte vara översatt ännu. Det är omfattande böcker med vidunderligt vackra omslag.

Det berättas en historia på dessa sidor med en stor del dialog, det moderna möter traditionen, som när modern berättar för Minke/Gus om kännetecknen på den javanske riddaren: hus, kvinna, häst, fågel och keris. (en speciell dolk), och vad de symboliserar. Essensen av den visdom som fötts ur århundraden av erfarenhet, som måste föras vidare av de infödda själva. (sid 323 ff).

Och vad boken verkligen handlar om:

Ja, detta var ingenting annat än ett fall
där den vita rasen slukade de infödda [...]
Kanske var det detta som
kallades en kolonial fråga [...]

 - att sluka ett erövrat infött folk. (sid 345)

Jag fascinerades!

Potensgivarna av Brunk Holmqvist, Karin ***

Det här måste ju vara en roman i feelgood genren, eller? Inte riktigt det jag brukar läsa men jag lånade den för att jag var lite nyfiken och för att jag ville ha lite variation till deckare och nobelpristagare och läsutmaningar överlag. Och den var som sagt inte direkt i min smak men trots det ganska.......trevlig. Jag gillade den varma tonen i boken, och välvilja är ju trots något vi borde anamma mer. Den flödade där i slutet nämligen. Spåkligt sett är den ju knappt en trea men men.....född på landet som jag är så finns det ju nostalgi och det vägde lite tungt här.......

Ja, jag tyckte om den, kan tänkas jag klämmer en till Brunk Holmqvist framöver. Men bara kanske....

mars 2010

Oe, Kenzaburo: Mardrömmen**** (Lyrans jordenrunt, nobelpristagare)

Wägner, Elin: Pennskaftet**** (Skrivande svenska kvinnor)

Alakoski, Susanna: Håpas du trifs bra i fengelset ***
Kourouma, Ahmadou: Allah gör som han vill *** (Bibliophilas afrika  )
Grebe, Camilla & Träff, Åsa: någon sorts frid*** (deckare, bokcirkelföralla)
Najjar, Alexandre: Krigets skola*** (Lyrans jordenrunt)
Skytte, Göran: På väg*** (biografi Lz)
Lundgren, Andrea; I tunga vintrars mage*** (debutant)
O´Brien, Maureen: Döden inpå livet***(deckare, läsutmaning lillaO)
Sten, Viveca: I den innersta kretsen*** (deckare, läsutmaning lillaO)

Ajvide Lindkvist, John : Pappersväggar** (bokcirkelonline, skräck)

 11 böcker i mars

7 svenska
4 utländska
6 kvinnor
5 män

1  **                                         

8 ***                                        

2 **** 

1 Bibliophilas afrika                                     

1 Biografi 
1 Bokcirkel för alla                                      

1 Bokcirkelonline
 Bookerpristagare 
Bokusutmaning
3 Deckare 

1 Debutant                                     

 Fackbok 
2 LillaOs deckarutmaning                              

2 Lyrans jordenrunt                                     

1 Nobelpristagare 
Nordiska rådets pris

1 Skrivande svenska kvinnor

1 Skräck

 Ungdomsbok

Sammanfattning:

Bäst: De två fyrorna, Oe och Wägner. Det känns att det är böcker med klassisk kvalité, de tar upp svåra men intressanta dilemman och kan läsas från olika utgångspunkter.

Sämst: Jag borde kanske säga Pappersväggar eftersom den fick en tvåa men ingen var så dålig att jag ångrat att jag läst den. alla tillförde mig nånting.