O´Farrell, Maggie: jag är jag är jag är ett hjärtslag från döden ***

Det här var ju ett nytt sätt att utforma en biografi. Att utgå från en del av ens liv, i detta fall sjukdom och näradöden upplevelser. Det blir personligt men lite tjatigt. Fast för den skull inte tråkigt. O´farrell gör helt klart nedslag i genren på ett nytt sätt. Intressant stil och intressant liv. 

   O´Farrell, Maggie: Sommaren utan regn ***

De sista sidorna i Sommaren utan regn förvandlade den plötsligt till en medioker trea. Så synd! Men, vill jag understryka, det beror på att jag har så svårt för feelgood. Och plötsligt blev den här boken feelgood.

Eller som Ellen Mattson skriver i SvD:

[...]bitarna faller på plats. Att de ska falla på plats är inbyggt i genren, för det här är en klassisk knyta-ihop-alla-trådarna-i-slutet- roman där man kommer till klarhet, fattar beslut och slutligen formulerar den sanning man alltid försökt dölja.

Alltså är inte heller en: klassisk knyta-ihop-alla-trådarna-i-slutet-roman min stil. Men formuleringen var inte dum.

Jag stod verkligen ut med Aoifes utspel, underliga stavning av sitt namn och hennes egendomliga akilleshäl, jag tänkte ok bokstavskombinationer kom senare, 1976 är länge sen. Dessutom med syskonens karaktärer och torkans minimala närvaro. Pappans försvinnande och mammans katolska uppfostran som formade familjens liv. Alla ljud som redovisades, blad som vändes, porslin som stöter emot, bilar som gnisslar.

Men när sen förklaringarna landar i säcken som knyts ihop med ett glatt joddlande (?) (fick jag vibbar till Sound of Music eller?) känns det så overkligt. Tyvärr.

Läst 2014