Inlägg publicerade under kategorin Författare O

Av violen - 29 september 2010 10:45

Oksanen, Sofi: Utrensning *****

  


Jag mår illa efter att ha sträckläst denna imponerande roman. Stalins kossor var rörig fast den grep tag men den här boken gick under huden och var dessutom helt klar i sitt genomförande. Den är väl värd sina pris!

Dessutom är den komplex och genreöverskridande med sitt innehåll av historisk roman (Estlands historia), samtidproblemsroman (trafficking), relationsroman (systrarnas relation), kärleksroman, hembygdsroman, andravärldskrigsroman (vad kallar man det?), feministisk roman. Och har även drag av thriller, spänningen stregras. (Eller varför inte deckare? Mordet finns ju där, även om det inte är mord utan överlevnad). Suveränt! Här skulle det gå att göra en uttömande genreanalys.


I sin första version var den en pjäs och det går att känna, Oksanen skapar rum i romanen där människorna går ut och in i dörrarna, Estland, Vladivostok där människorna i romanen lever. Och rum i rummen, där övergreppen sker, alltid mot kvinnorna. Samma slags herrar både nu och då och samma slags våld, mot kvinnors svaghet, sexualitet, beroende. Skräcken ekar över sidorna och scenen. Den lyckliga horan (som jag personligen inte anser existerar vilket härmed bevisas) är här bara ett smutsigt stycke kött, ett horkött. Sanningen skildras med brutal uppriktighet.....inga omskrivningar. Illa, jag mår illa! 

Historien är ytterst fascinerande, meningarna glöder. Här två exemepl från vardera huvudperson:


Mormor såg på henne, hon såg rakt på henne för första gången, och Zara kände hur mormors blick trängde ur hennes ögon rakt in i henne, in i munnen och i halsen, hon kände hur halsen snördes samman och hur mormors blick rann ner genom halsen mot hjärtat, och det stramade kring hjärtat och blicken rann vidare mot magen och det vände sig i magen och den fortsatte ner i benen som började skaka och från benen till fotsulorna, det stack i dem och det blev hett och mormor log. I det leendet föddes deras första gemensamma lek, som grodde ord för ord och började blomma disigt och gulnande så som döda språk blommar, raspa ljuvt som nålen på en grammofon och låta som ljuden låter under vatten. Tyst och viskande växte ett nytt språk upp mellan dem.

sid 51


De som kom från lägren klagade aldrig på något, de var aldrig av annan åsikt och de gnällde inte. Det var outhärdligt. Aliide kände en stark lust att slita loss deras rynkor vid ögonen och fårorna i deras kinder, rulla ihop dem till ett nystan och kasta det tillbaka på tåget som gick bortom Narva.

sid 228






Jonna Fries skriver i tidningen Kulturen


Utrensning är en brutal berättelse, där den förintande skammen och viljan att överleva går sida vid sida. Resultatet är lika fasansfullt som det är välkomponerat.

 

Jag håller med.

 
Av violen - 17 augusti 2010 13:30

Oates, Joyce Carol: Dödgrävarens dotter****

 

En bok som vibrerar!


Ännu en riktigt bra Oates. Tyvärr påminner den lite väl mycket om Blonde för att jag ska få någon form av aha upplevelse över stilen, men den bygger tydligen på lite släktbiografiskt material då den har kopplingar till Oates farmors levnadsöde. Och i och med det känns den mycket intressant.


Helt utanför innehållet och stilen osv. funderade jag på detta med att det sällan eller läs aldrig är illustrationer i böcker nu för tiden. Möjligtvis en karta i början eller slutet. Men här har Oates låtit föra in bilder på hakkorset, svastikan. Att göra boken mer svårtrycket i och med det måste innebära att det har stor betydelse för Oates. Men varför? För att undervisa dagens människor om dess utseende och betydelse eller för att visa på Josephs tilltagande paranoia? för de senare bilderna kunde ju vara vilka streck som helst nästan.........en fråga jag skulle vilja ställa till Oates.


-------------------------------------------------------


Nu har jag läst hela boken och vet svaret på frågan jag ställde ovan, den här boken handlar ytterst om förintelsen, och hur den sträcker sig in i USA, följer med de svarta stråk av historia som Oates säkert har inuti sig själv, arvet från hennes farmor. Hur dess skugga trots allt vilar över dess efterkommande fortfarande och framgent......


Oates låter oss inte glömma och Oates gör helt rätt. Samtidigt väver hon  en vibrerande väv där varje sida förmedlar nånting nytt och där en otrolig historia växer fram, skriven som bara en stor författare kan skriva den. Ta t.ex bytet av namnet, jag ryste när sanningen om Hazel Jones till slut uppdagades. På bara några få sidor förmedlar Oates en känsla, mer dramatisk än i den bästa deckare. Och sen lämnar hon den bara. Mästerligt! I andra romaner skulle det ha känts sökt men här, helt naturligt. Hur bär hon sig åt?


Den påminner som sagt om Blonde, men där Norma Jean är svag är Rebecca stark.

Alla dessa män som påverkar Rebecca, från Hitler till fadern till bröderna till make 1 och mannen i Panamahatten, sonen, fram till make 2 och inte att förglömma, svärfadern. De lyckas inte knäcka henne.

Och till slut är det ändå blodsbanden, de judiska rötterna som förlöser henne (Jag vill i alla fall tro att hon blir det, förlöst till slut. Jag unnar henne det!).


Ett mästerverk av Oates. Igen!





Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se