Jag har aldrig ägt någon knytblus så jag löser det på annat sätt.

Veckans topplista hos Johannas deckarhörna

Vecka 3:  Vinterkänsla (t ex omslag eller i bokens handling)

Den vita snön och den blå tonen

är den gemensamma nämnaren

för de här böckernas omslag, som

mycket väl

speglar min norrländska vinter.

  Yanagihara, Hanya: Ett litet liv ****

Den här boken är omfångsrik och tog sin tid att läsa. Men den har ett flyt som är  häpnadsväckande. Den är som sagt lång men ibland upplevde jag att det var struket i den ändå. Författaren är väldigt skicklig i att låta berättesen bölja fram och tillbaka utan att vågen bryts.

Det här är ett grabbgäng från college som håller ihop och lever sitt liv i NY idag. Det är New York i nutid och det avslöjar verkligen de stämningar som finns bland människor i staden. Eller de stämningar författaren vill återge. 

Författaren trodde jag först var en man men kände efter ett tag att jag måste googla och se vem det var, något jag vanligtvis brukar vänta med tills jag läst klart. Det påverkade helt klart min läsning när jag läste om författaren. Hennes åsikter färgade av sig markant i boken.

Yanagihara har dock hittat ett unikt uttryckssätt, vilket skulle kunna göra denna bok till någon form av klassiker, i sin skildring av New York idag.( Eftersom många homosexuella kände sig svikna av både samhälle och anhöriga vid tiden för aids, tar det sig nu yttryck i att livet levs utan sin familj. En ny sorts familj skapas med, som i boken, vänner från studietiden. Och tiden för sin död väljer man själv, eftersom barn väljs bort finns det inga blodsband att ta hänsyn till heller. [ min egen reflektion] ) 

Karaktärerna har lite olika roller och Jude sticker ut mest som en slags andra klassens medborgare som tack vare ett strålande intellekt får en chans. Willems empati är personligt betingad och de andra två minns jag knappt.

Jag kände väldigt mycket äckel och avsky när jag läste berättelsen om Jude, eftersom den var så ocensurerad. Dessutom kunde jag inte känna riktig sympati för någon i boken. Faktiskt. Människosynen var svart helt enkelt.

Orkar du så läs boken men bered dig på bitvis mycket jobbig läsning.

Läst 2017

Jag spoilar om ytterligare reflektioner längre ner med dold text som kommer fram om du markerar den. Vill du inte veta, gör det inte.

 X

Jag reagerade väldigt starkt på Willem och Judes förhållande. Vad det gällde den sexuella delen är Willem pinsamt okunnig och egoistisk. Jag ser de tillfällena som rena övergrepp. Ja, jag anser att Willems godhet inte kan uppväga vad han utsätter Jude för. Willem har ju dessutom förhållanden med andra hela tiden så det skulle ha kunnat vara ett platoniskt kärleksförhållande enbart. Om Willem nu ville vara en så god person. 

Beskrivningarna av Judes uppväxt är vidriga, men jag tycker ändå att det har en poäng, så här fruktansvärt är pedofili. Man vill spy. 

 X

En riktigt god och fridfull jul önskar jag Er alla bokvänner!

Må tomten komma med hårda klappar till Er alla!

Boktugg

har ett verkligt bra nyhetsbrev.

Har du inte beställt det är mitt tips att du gör det.

  Cross, Mason: Ett långt spår av blod

Det var det värsta vilken hemsk bok! Cross, vem är du som kan tänka ut så äckligt våldsamma sätt att ta död på folk?
Jag borde ha blivit misstänksam när Lee Child berömmer boken på omslaget. Försökte en gång läsa honom men gav upp, av samma skäl som jag kommer att ge upp den här boken. Så mycket blod (titeln varnar ju) som rinner i den här boken står jag bara inte ut med. 

Tack Modernista, men nej tack. Här går min gräns. Med råge.

Men så läste jag på en blogg att den här deckaren var riktigt bra. Och eftersom början, trots sin våldsamhet, väckt min nyfikenhet fortsatte jag läsa. Och läsa. Och läsa.

Ett långt spår av blod visade sig ha flera förtjänster. För det första är mördaren känd från början. Vilket jag uppskattar. Sen var den bitvis väldigt spännande. Kändes skrämmande aktuell. Och det gick bra att hänga med hela tiden. Slutet gör sig bäst på bio om man säger så. 

Men annars, mycket bättre än jag trodde.

Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå aldrig gett mer än *** oavsett.

Tack Modernista

Tiden är inte än av Elin Boardy.

  Lessing, Doris: Till rum nitton ****

Lessing är sorgligt eftersatt i min litteraturläsning. Men ska jag döma efter den här novellen måste det bli ändring på det.

Den här historien,Till rum nitton, dyker upp i olika skepnader lite nu och då. 

Essbaum: Hausfrau

Wolf: Ett eget rum (läst men inte dokumenterad)

Boardy: Allt som återstår

Perkins Gilman: Den gula tapeten 

 Eller som det beskrivs här

Mycket fängslande berättelse om en kvinna som känner sig fången i sitt äktenskap och i sin roll som kvinna. Förtrycket av detta fångenskap leder sedan till att hon blir galen.

(Jag är faktiskt intresserad av fler tips på liknande böcker. Den utmattning och depression som breder ut sig hos kvinnor idag känns faktiskt igen även i dessa böcker, eller hur? Resultatet blir ju dessutom helt förödande.)

Nåväl, Susan i Lessings novell gör ju verkligen försök att rädda sig själv, men när Mors rum också invaderas (av brist på respekt) måste hon söka sig vidare. Slutet är verkligen inte bra.

Helt klart bäst av novellerna som alla var intressanta. 

ÄR  HÄR     HÄR    HÄR