Dencik, Daniel: Väntar i snön ***

Väldigt intressant bok, lite pratig och en del äventyrsskildringar, något som ofta händer i böcker nu. Historien räcker liksom inte till utan det måste vara något som gör sig bra i bild, om nu boken skulle bli filmad alltså. Det brukar störa mig lite men här kändes det faktiskt rätt, dvs det flöt ihop bra med den riktiga problematiken.

Plötsligt får nämligen  mannen inte träffa sina barn. 

Förloppet beskrivs och det är si och så med trovärdigheten för myndigheterna. Till slut vet man själv varken ut eller in. Men pappans smärta känns tydligt. 

Vad vet man när boken är slut? Varken ut eller in som sagt. 

Messud, Claire: Den brinnande flickan ****

Hela tiden längtar jag efter att få läsa en riktig roman. Välskriven, innehållsrik, engagerande.

Messud har skrivit den. 

Att citera läsvärt innehåll ur böcker är sällan aktuellt nu för tiden, men nu vill jag göra det. För här finns tankegångar om viktiga saker. Som mentalsjukhus. Och vad samhället numera gör med "galningarna".

"Det var här de hade de riktiga dårarna", sa Cassie

"Jag undrar hur galen man var tvungen att vara. Och på vilket sätt."

"Och ifall det fanns tillräckligt många galningar för att fylla alla de här rummen" - det låg omkring femton små celler längs den ödsliga korridoren - "vart tog de då vägen?"

Jag hade ingen aning. Alla kunde inte ha dött på tjugo år - men även om de hade dött hade världen inte blivit mindre galen för det. Så den utdöende generationen galningar ersattes hela tiden av nya, en ständig omsättning av dårar lika konstant som tidvattnet. Såvida det inte var individerna som byttes ut, utan själva samhället: man ändrade lagarna och stängde mentalsjukhusen och helt plötsligt var galningarna inte galna längre. När samhället förändrades kanske man bestämde att de aldrig hade varit galna, att allt bara var ett klassificeringsmisstag.

Hur skulle det vara att sitta inspärrad i en sådan där cell i veckor eller månader eller rentav år, bara för att upptäcka att man egentligen aldrig varit en dåre och att man lika gärna - om världen bara hade varit lite annorlunda - kunde ha varit hemma i sitt sovrum?

Det skulle innebära att man inte kunde vara säker på någonting. Bättre att tänka att mentalt friska människor var friska och att galna var galna, då kunde man placera de två sorterna på varsin sida av en mur och hålla dem åtskilda, nätt och behändigt. Var hamnade dårarna annars? Vart hade de tagit vägen? Fanns de mitt ibland oss? Var de vi? sid 61f.

För i djupet är det den psykiska ohälsan som Messud beskriver med sin bok. Ett tecken på att problemställningen kommit upp över ytan?

Likheter med Ferrante må vara ursäktade. Det här är nästan bättre.

Nielsen, Anne-Sofie: Jag blev en varg ****

En gång för länge sen såg jag en TV serie där en man skulle förgripa sig på en nedsövd kvinna. Hon förvandlades till en varg för en kort sekund. Den scenen glömmer jag inte.

På nättidningen Opulens finns denna novell av Nielsen. Jag har länge väntat på den här vargskildringen. Skriv mer sånt. Skriv hur kvinnor har rätt att bejaka sina djuriska instinkter för att skydda sig själva ( du får önska att du var en varg om någon misshandlar, våldtar, trakasserar dig, du får vara mycket värre än kvinnan i novellen, varsågod. För en varg behöver bara vara för att bli lämnad i fred).

Toumas Larsson, Kerstin: Hjärntvättarresan ***

En alltigenom sorglig bok. Övergrepp, missbrukande av bibelord, lydnad som får ödesdigra följder. Allt under sommarspråkresan från finska till svenska som många tornedalska barn upplevde under första delen av 1900-talet. 

Att inte kunna språket förminskade och bidrog till den känsla av underlägsenhet som gjorde resan för huvudpersonen till något fruktansvärt. Att bara placera en ung flicka, ett barn hos en ensamstående man visar att synen på dessa barn inte var bra. Men en del kom såklart även till bra familjer. Elvi är ett hopkok av de kvinnor författaren intervjuat.

En intressant bok om ett okänt ämne. Men som sagt, så sorglig. Inte ens vissa försök att lätta upp texten (se nedan) lyckas förta ilskan när man läser.

Till Emils gård
Det här är ett utdrag ur boken "Hjärntvättarresan". Det handlar om när flickan Elvi anländer till bonden Emils gård:

"Ja, som du ser så är korna där i hagen. Dom heter Gullviva, Stjärna, Bolla, Docka och Hägga. Hägga doftar så gott därför har hon fått det namnet, ja, om man nu kan säga att en ko luktar gott."

Emil tar några steg närmare, gör en djup inandning och säger:

"Du doftar också gott. Du borde haft ett vackrare namn t. ex. Rose, Rosa eller Lilja. Dom där finska namnen låter så konstigt."

Efter en liten paus fortsätter Emil:

"Grisarna och hönsen har inga namn. Ger ni dom namn i er by?"

Samtidigt som Elvi skakar på huvudet säger hon:

"Ei, nää."

"Ger ni korna namn?"

"Joo."

"Och vad kan dom heta hos er då?"

Elvi nämner namnen på korna de har hemma:

"Hillankukka, Mansikka, Ruusu..."

"Och vad betyder de?"

"Ruusu ä ros. Hilla ä pär. Kukka - plomma, Pärplomma. Mansikka ja inde veda."

"Ja, Bärblomma måste jag säga är ett konstigt namn."

Elvi vet ju att hilla är ett bär som växer på myren, så glatt svarar hon:

"Hilla pär på muren."

Det går upp ett ljus för Emil. Han småler när han säger:

"Ja, ja nu förstår jag du tänker på hjortron. Att heta Hjortronblomma är ju en helt annan sak än att heta Bärblomma. Ja, du Elvi ska vi gå in i huset så får du se hur jag bor."

Hämtat från NSD här

Raattamaa Visén, Pia Mariana:

Där rinner en älv genom Saivomuotka by ****

En finstämd berättelse som spänner över generationer. Men det är hemmasonen Erik som det till slut handlar om. 

Med kärleksfull blick skildrar Raattamaa Visén det hårda livet vid älven i norr. Familjen med de många barnen har ett strävsamt men på något sätt ändå meningsfullt liv. 

Jag känner en sådan sympati för familjen, och även för maken som inte säger så mycket men tänker desto mer. Aldrig har jag läst en finare bröllopsnattskildring och den omtanke Israel visar Maija tar sig även senare uttryck.

"Israel skäms när han ser på henne, så mycket tyngd han ger henne, en sådan tung kärlek att bära. Hon är över fyrtio nu. Det är åttonde gången hon är tung med ett barn. Det måste bli det sista, tänker han. Det får bli det sista. Måtte barnet få leva ändå, och han minns lill-kistan han fick snickra." sid 89 

"Att få vara far och ha pojkarna med sig i skogen, tänker Israel igen och något rör sig i honom." sid 88

Men det är såklart även svårigheter och pengabrist. Död och sjukdom. Åderlåtning av barnaskaran där flera måste flytta. Och det handlar inte så mycket mer om de som flyttar, de försvinner liksom bort. Kvar blir några som håller ihop, tar hand om modern, gården. 

Språket är lugnt, eftertänksamt. Bilderna kommer i ens huvud när man läser.

Det här är en lisa för själen och visar en bild av det karga livet som sällan visats. Dessutom är det en slags årens oddyssè från 1895 till 2015. Ett historiskt dokument. Som trots allt visar att det blev bättre. Med tiden.

Vigan, Delphine de: Lojal ****

Vigans böcker är ofta bra och trevliga att läsa.Lite avkopplande och välskrivna.  Men ibland händer det att det glimtar till av samhällsengagemang, och då stiger mitt intresse ytterligare.

Här har hon åstadkommit en riktigt bra, intressant och givande samtidsskildring. Ja, jag fick insikter i hur missbruk kan uppstå och utövas. Och hur det skulle kunna upptäckas och stävjas. Har jag inte fått det förut kanske vän av ordning, som vet hur mycket jag läser, säger. Ja, men här är det så unga människor som utövar missbruk, att jag blir beklämd. 

Jag blir berörd och det är så det ska vara.

Jag hade tur och vann denna box från Kulturkollo.

Efter att ha läst kan jag bara säga en sak; nobelpristagarna levererar.

Alla novellerna var välskrivna och läsvärda. 

Morrison

Müller

Steinbeck

Ishiguro

Johannas topplista