Radge, Anne B: Eremitkräftorna **** Hon har gjort det igen, Anne B Radge! Hennes bok Berlinerpoplarna var ju bara så bra, jag har tänkt på den flera gånger sen jag läste den. Och när jag nu läste uppföljaren kände jag igen varenda karaktär direkt. Hon skriver så bra, texten bara flyter fram även om det är fullödiga beskrivningar av allt möjligt från svinskötsel till matlagning. Det enda jag kan tycka är lite väl skruvat är bögparet som gråter hela tiden, känns aningen konstruerat. Fast Erlend kanske är en otroligt känsligt person iofs. Det måste ju komma en tredje bok med den cliff-hanger som Radge kryddat slutet med.

Radge, Anne B: Vila på gröna ängar **** Efter att ha läst ut boken får den den fyra, men början var lite väl mycket Erlend och för lite Neshov för att den skulle hålla samma standard som de andra två böckerna. Senare delen var dock lika bra som alltid. Är det verkligen slut nu. Ja, tyvärr. Radge har lyckats förmedla en känsla av hur bondesamhällets barnbarn möter den nya tiden fullt ut och smärtsamt måste acceptera att med sorg se sina förfäders livsverk överlämnas till en ny era. Vem som drar vinstlotten är svårt att veta i början av böckerna, men i med att personerna förändas är det också en utvecklingsroman för några av de inblandade, en resa som familjen gör, på gott och ont och inte utan en stor vånda och smärta. Precis som många med dem tvingats göra.

Radge, Anne B: Berlinerpopplarna **** Tur att jag inte läste vad som stod på omslaget till den här boken innan jag lånade den: påminner mycket om stämningen i den svenska filmen Änglagård....vilket jag inte alls tyckte att den gjorde, tack och lov. Jag gillade verkligen Anne B Radge sätt att skildra sina karaktärer. Så länge sen jag träffat på fyra personer som jag lärt känna så väl på så få sidor. Ett tips är att läsa bok vid juletid, då uppskattar man den nog ännu mer. Jag var rädd för att slutet skulle sänka boken men det gjorde det inte. Tvärtom får den faktiskt mest intressanta personen komma till tals först då. Epilogen kunde jag dock ha varit utan, men ändå, kanske att det där avslöjas vem som var den stora boven??? Jag tänker forftfarande efter flera dagar på personerna....Titeln kan verka missvisande men den innehåller en stark symbolism, både över Kriget som aldrig lämnar de norska tankarna och över historien som sådan....och då måste ju epilogen vara med om jag tänker efter........blev du nyfiken? helt rätt, läs boken!

Läst 2007