Sigurdadottir, Yrsa: Avgrunden

Ja, jag har läst Sigurdadottir med behållning under lång tid. Men nu tror jag att det är tack och adjö till hennes deckare. 

Visst, angeläget ämne och lite spänning men allt för mycket gick på tomgång. Det var som att läsa en ganska hastigt skriven text. Nu blir det inte många deckarförfattare kvar att läsa. Tur att det faktiskt kommer nån ny nu och då, Anton Marklund t.ex Ser fram emot hans nästa. Och Griffiths såklart. Men jag är inte säker på att Bussi blir översatt igen, synd i så fall.

Sigurdadottir, Yrsa: Straffet

Faktiskt har allt jag läst av Sigurdadottir, här, varit väldigt bra. Och då är jag ändå verkligen kräsen på hur en bra deckare ska vara. Så fort jag läst en vill jag att nästa ska komma.

Den här var inget undantag. Jag lyssnade på den, och det gick riktigt bra. Jag tycker nämligen att deckare är så bra att höra upplästa, missar jag litegrann så är det ingen fara. Jag funderar sällan på vem mördaren är.

En nackdel, om jag ska nämna någon, med Straffet är att det handlar om barn. Jag har blivit mer och mer illa berörd när det är barn med. 

Sigurdadottir, Yrsa: Arvet

Så spännande den här deckaren är. Jag bara var tvungen att läsa ut den på stört. Redan tidigt finns en ledtråd som sen bleknar bort för att återkomma på slutet. 

Sigurdadottir är riktigt smart, alla hennes tidigare deckare (se nedan) är väl uttänkta

I och med Arvet börjar hon på nya karaktärer, en barnpsykolog är med och löser fall. Ett väldigt märkligt fall med intressanta (radio)inslag. Morden är ovanligt otäcka men även de annorlunda.Sigurdadottir frossar inte i blod och våld direkt, men beskrivningarna är tydliga. Mycket rör sig i de inblandades huvuden. Fast mördaren tiger still tills allt är uppenbart. 

Jag kände faktiskt med offren och barnen, barnen. Så tragiskt. Ovanligt att jag blir så påverkad av en deckare.

Det finns några deckarförfattare jag alltid läser, Sigurdadottir fortsätter självklart att vara en sådan. 

Sigurdadottir, Yrsa: Aska**** Det kan inte hjälpas men den här författarens böcker sticker ut. Jag kan inte riktigt säga varför den här boken var så bra, men det var den. Ok, historien var ju lite väl mycket men det gör liksom ingenting. För nutid och dåtid vävs samman på ett riktigt väl genomtänkt sätt. Och så får man ju lära sig en hel del om vulkanutbrott och botox och anorexi osv. Precis som en modern deckare ska vara. Eller precis som en modern deckare ofta är. Mordet är liksom inte prio ett.

Sigurdadottir, Yrsa: Det tredje tecknet **** En riktigt bra deckare från Island. Den var riktigt spännande men tappade lite i slutet. Historien var lite väl fantastisk men jag tror faktiskt att det skulle kunna hända då intresset för gamla tiders trolldom ju faktiskt finns. Det blodiga, som brukar komma i slutet kommer i början som omväxling och allt blir förklarat på bokens sista sidor.Historia och nutid vävs samman på ett intressant sätt och Sigurdadottir kan sitt ämne. Nästa bok i serien hamnar på läsa listan, den har just kommit ut för övrigt....Den som gräver en grav.........

Sigurdardottir, Yrsa :Den som gräver en grav **** Bok nr 2 av Sigurdardottir, Yrsa. Och den här var nog snäppet bättre än den förra faktiskt. Den borde ha fått 3,5 stjärna om den här får fyra men jag har ju tänkt gå bort från 0,5 så då får jag göra det här och nu. Början var något av det vidrigaste jag läst på länge, jag mådde illa länge efteråt faktiskt.......men nu skriver Sigurdardottir både lättsamt och humoristiskt och framförallt är historien lite annorlunda. Den förra, Det tredje tecknet, var ju väldigt underligt tyckte jag men helt klart bra ändå........en ny islänning att spana efter alltså....

  Sigurdadottir, Yrsa: Ödemark ***

Det här var bra. Här är Sigurdadottir verkligen i sitt esse. Grönland, is och snö och kyla och fylla och mystiska förfäders grepp om nutiden. Och såklart mord!

Det kan inte hjälpas, jag grips av miljön, allt som händer, det moderna mot den gamla tiden. Personerna gick faktiskt att särskilja och jag anade en del efter ett tag vilket fick mig att känna mig smart då jag aldrig brukar lista ut själva mördaren.

Många ord och meningar är det. Ibland för många (eftersom jag läser vartenda ord) men det är spännande, det är exotiskt, det är genomtänkt, det är intressant. Den här deckaren känns intelligent på nåt sätt. Även om jag inte gillar eller tror på vidskepelse har jag inga problem med att andra berättar om det.

Jag fortsätter läsa Sigurdadottir.

Tack Modernista för rec ex!

Läst 2013

  Sigurdardottir, Yrsa: Eldnatt ***

Jag har läst Sigurdadottirs tre böcker som tidigare kommit ut på svenska, Det tredje tecknet, Den som gräver en grav och Aska. Tyckte bra om dem alla tre. Hon sticker ut minns jag att jag tänkte direkt efter första boken.  

Det här är den omfångsrikaste av de fyra böckerna, men gick otroligt lätt att läsa. Kanske för att ämnet var intressant och väldigt ovanligt, handikappade barn, brinnande vårdhem, sorg och elände. Och över alltihopa lägger börsbubblans platta fall sordin på stämningen.

Jag gillar Sigurdadottirs kopplingar till verkligheten, Facebook t.ex Det märks att hon har använt det själv, och jag tror att det framöver kommer mycket mer om brott kopplade till eller lösta med Facebook. Men om det används ska det verkligen stämma, det gör det. Däremot behöver man inte koppla på gestaltningsnyfikenheten då allt förklaras in absurdum. Ingens beteende görs enbart med kroppen utan att man får veta vad det verkligen betyder. Ibland kan det faktiskt vara befriande, som här.

Kort sagt en bra deckare, småspännande med trådar hit och dit som knyts ihop på slutet. Det handlar om makt, utlämnande, förtvivlan och sorg. Den berörde mig faktiskt.

En del var lite långsökt men men, någonstans i den isländska kulturen finns overkliga syner, lukter, vinddrag. Sigurdadottir har valt att ha det med i sina böcker. Och, kanske att det fungerar...

Tack Modernista för recensions/reflektions exemplar.

Läst 2012