Carrol, Lewis: Alice i underlandet ****

Det finns en del klassiska böcker som jag faktiskt inte läst. Som ex.vis den här, Alice i underlandet. Och jag måste verkligen rekommendera den väldigt mycket. Den är helt enkelt galet absurd, och dessutom riktigt rolig. Jag skrattade flera gånger om, och siktar nu in mig på att se en av filmerna.

Har du inte läst den så gör det. Du kommer verkligen att gilla den!

Läst 2019

  Gide, André: Pastoralsymfonien ****

En bok från 1947, med bokfickan kvar och nötta pärmar. Bilden ovan har ingen likhet med förlagans vackra anonyma utseende.

Inuti en präst som hjälper en blind flicka, helt uppfylld av sin egen förträfflighet. För det är ju det den här boken handlar om, det är ingen skrift för att visa på hur man ska förfara mot en av dessa mina minsta. 

Och det är därför en slags satir, inte alls dåligt skriven.

Med metoo glasögon känns den verkligen aktuell. Det är otroligt hur en man kan rättfärdiga sina handlingar, här dessutom utifrån Bibeln. Jag ryser och tänker på Knutby och andra platser. 

En intressant sida av saken, att få så väl utrett hur tankarna går hos förövaren. 

Något att citera från i kommande meto avhandlingar kanske. 

Läst 2018

Hugo, Victor: Samhällets olycksbarn **(*) Att läsa Les misérables i förkortad klassikerversion, innehållande t.o.m illustrationer, är inte att rekommendera! Nu läste jag den på det sättet eftersom den ingår i min kurslitteratur, men det är, skulle jag kunna tänka mig, som att dricka nescafé: man känner smaken men inte aromen! Den var ändock intressant eftersom Hugo använder den meldodramatiska romanens knep för att skriva ett glödande försvarstal för att en människa ska få en andra chans att börja ett nytt liv, i detta fall en galärslav.

  Sundström, Gun Britt: Maken ****

Jag har läst den efter alla år, Maken. 

Det är just det där med äktenskapliga rättigheter som jag inte står ut med. Att Gustav över huvud taget skulle ha någon rätt till mig - juridisk, moralisk, de facto eller sedvanerätt - det är det som ger mig eksem. sid 184

Ja tänk vad Martina tror på jämställdheten. Precis som många gjorde där på 70-talet. Många kvinnor kanske jag ska tillägga. Kanske även män. Människor helt enkelt.

Men vad hände egentligen? Jo, precis det Sundström beskriver, på ett väldigt utdraget sätt, i Maken. Fast det kan sammanfattas med citatet ovan. De äktenskapliga rättigheterna som en man har gentemot sin fru. Och de skyldigheter hon har. Ex. vis hustruplikten som tydligen dröjde sig kvar under lång tid. 

Eftersom Martina inte visade sig lika intresserad av just denna hustruplikt som Gustav var av att utnyttja den, hade han tydligen rätt att ha det med andra. Och Martina tror att det går att leva på det fria viset, även för henne. Utan hustruplikt, ingen trohetsplikt.

Jag avslöjar inte hur det går, men boken visar det dilemma den fria kärleken hade i sin linda. Och de skillnader mellan kvinnor och män som är lika tydliga idag. Om inte ännu tydligare, tyvärr. 

Jag rekommenderar den här boken för de människor som funderar över det här med jämställdheten, liksom jag själv ofta gör, och tänker vad sjutton var det som hände egentligen? 

..................................................
...................................

En liten utvikning: Alla dessa bibelcitat, Gustavs teologiska tankar osv. Varför är det med? Var det så accepterat 1976? Känns inte så. Var det, som så mycket annat vid den tiden, en dold kritik mot de gamla kristna värderingarna? 

Läst 2017

Shelley, Mary: Frankenstein***

Den här boken läser jag för andra gången, nu i Bokcirkelonline.

Förra gången läste jag den under Littvet studierna och jag såg tydligen även filmen i samband med det. Min funderingar då finns att läsa längst ner för den som vill. OBS att filmen hade ett annat slut och var även i andra stycken väldigt olik boken, så jag har dragit många annorlunda slutsatser där.

Jag tyckte att Frankenstein var jobbig att läsa, alla naturskildringar osv. Det jag minns mest från förra gången var tiden hos familjen, men jag mindes det som att han blev accepterad av dem (?) vilket ju inte alls var fallet. Jag hade också stor sympati för monstret vad jag kan minnas men nu kände jag det inte direkt så. Allt var så flummigt och overkligt att det förtog det filosofiska resonemang som trots allt finns.

Här kan man utläsa att människan inte ska leka Gud, Shelley är klart inspirerad av skapelseberättelsen. Och jag tror att många känner sig som att de skapats som ett monster, utan att vara det. Alla som mobbas och utnyttjas på något sätt kan säkert känna samma tankar som monstret, de vill vara en del av gemenskapen, de har inget ont gjort men ändå väcker de avsky och det kan leda till hat och förstörelse.

Jag vet inte hur väl Shelley tänkte igenom den här boken, dvs om hon hade några tankar kring att monstret kände välvilja inför människorna och sen förvandlades till det han sedan var resten av boken pga att de stötte bort honom? Eller var det bara ett grepp för han skulle få undervisning i språket och sen kunna få till en skräckhistoria där han kunde förmedla sina tankar längre fram? Annars hade han ju inte varit mer än ett djur i människogestalt?

I vart fall tyckte jag inte riktigt om boken när jag läste den nu. Vad jag kan förstå finns det en nyare översättning och kanske det skulle ha hjälpt och nej, jag blev inte rädd men tycker att som 1800-tals skildring är den fortfarande betydande. Och skulle jag analysera den utifrån det tankesättet skulle det krävas helt andra utgångspunkter än bara skräckgenren.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

När jag läste boken tidigare, 2001 eller när det var tänkte jag så här: 

När jag läste boken var mina tankar:

• Är detta verkligen en skräckhistoria? Inga vidare detaljer ges om hur monstret skapas, ska människorna ha haft en sådan fantasi att det kunnat föreställa sig F rotande bland lik och kadaver, utan att några detaljer anges? Och när monstret dödar offren likaså. Kan några märken på en hals försätta folk i stämning av fasa?  Och dessutom fick jag en sådan sympati för monstret i början att det var svårt att skaka av sig den känslan senare.
• De fina och djupt romantiska naturskildringarna har säkert någon uppgift, vilken? Ska de invagga läsaren i en slags ro, så att monstrets uppdykande ska bli desto mer oväntat, ett berättartekniskt grepp? Eller var det Mary Shellys kvinnliga sida som kom fram i detta? Eller var det bara tidsandan som krävde ett visst mått av sådant i allt som skrevs?
• Att en kvinna kunde skriva detta i början på 1800 talet verkar märkligt. Men mest troligt hade hon blivit inspirerad av sina författarkollegor, sin man och Byron. Var hon på något sätt tvungen att, precis som ofta dagens kvinnor i manliga sammanhang, vara dubbelt så bra ( i detta fall, dubbelt så hemsk) för att komma i fråga. Hon skulle ju alltså mäta sig med dessa män i spökhistorietävlingen. Även om den kom av sig kunde man ju aldrig veta om den skulle komma igång igen, och därför gällde det att se till att vara värst!
• Monologerna i boken, monstrets till Frankenstein, och Frankensteins till kaptenen, syftar till att låta båda komma till tals. Ett slags försvarstal, där monstret vinner, även det sista talet på båten.
• Det är fascinerande att läsa om hur monstret, som en historisk Terminator 2, försöker lära sig språket ( så viktigt för kommunikationen) och sedan även känslorna, först alla dessa goda känslor som världen behövt mer av i alla tider, och sen dessa onda, som alltid har funnits i övermått.
  Och sedan denna vädjan om att åtminstone få uppleva kärlek, och även att få en historia framåt genom att få barn, eftersom ingen historia finns bakåt, en önskan som moderna tiders adoptivbarn också ofta vittnar om.

När jag såg filmen var mina tankar:

• längtan efter evig kärlek, evigt umgänge, människan är inte utbytbar, den är en individ (arv från renässansen?)
• nyfikenheten, experimentlustan, tron på sig själv (inga begränsningar i tanken om vad som var möjligt att göra)
• cynismen: ingenting var heligt, den döda kroppen kunde man handskas med hur som helst, tom den älskades kropp kunde man hantera hur som helst ( högg huvudet av sin hustru)
• empirismen tydlig
• sublima - överskrider - hur långt hade F kunnat nå om han fått fortsätta?
• gränsöverskridande: fick detta ske egentligen?
• spegelbild av inre själsligt djup - lika som nu - leva för evigt - utbyte av organ - förebild för transplantation - uttryck i filmen - om du kunde få ett nytt hjärta - skulle du inte ta det då? Fråga i sydafrika av Christian Barnard?
• Vad menade producenten med filmen:
• Det han ville ha fram var, enligt mitt sätt att se det, att varken Frankenstein eller hans monster var några monster, vilket jag alltid haft en svag känsla av. De var på något sätt båda offer för den tidsanda som rådde. Några måste offra sig för vetenskapen, F offrade sin själ och m fick aldrig någon själ, även om han kunde gråta över ”sin fars” döda kropp. På något sätt var m mer mänsklig än sin skapare, på slutet lät han sig uppslukas av det kalla vattnet, kämpande in idet sista för att hålla facklan brinnande, så att han kunde överlämna sin skapares döda kropp till eldens förgängelse, för att förenas med sin hustrus tillika eldfängda kropp. Han valde att låta sig offras för att skona världen från sin makabra ondska. (Kristus gestalt - eller människan skapat sin egen Kristus?)