Inlägg publicerade under kategorin Furmark, Anneli
Furmark, Anneli: Gå med mig till hörnet ***
Furmarks grafiska romaner är oftast bra. Så är även denna.
Kvinna och man är gifta, kvinnan möter kärleken i en annan gift människa.
Mannen är förstående ett tag, men vill sen skiljas. Kvinnans kärlek vill inte skilja sig. Blir hon ensam eller?
En historia vi läst om så många gånger förut, det är bara det att här är det två kvinnor som förälskar sig i varann. Men det är samma slags kärlek. All kärlek är sin kärlek.
Furmark normaliserar något som tidigare varit lite sensationellt. Men här är det bara som vanligt. Äntligen.
Furmark, Anneli: En sol bland döda klot ***
Jag gillade verkligen Furmarks löst sammansatta grafiska romantriolgi med
Så jag så verkligen fram emot hennes nya. Och den var också bra på sitt sätt, Cora Sandels Alberte skildrades mellan nutidens kvinnor. Men det kändes kanske lite obearbetad. Borde hon ha koncentrerat sig på Alberte? Kanske.
Läst 2017
Furmark, Anneli: Den röda vintern ****
De tre i Furmarks "löst sammansatta trilogi".
Se del 1 här
Se del 2 här
Ok, det här känns nära en norrlänning. Snöflingor stora som små, men hela tiden snö. Och en sekt är en sekt är en sekt, vare sig den håller sig inom kyrkan (där den hör hemma?) eller inom politiken (vilket ju är en annan sak såklart).
Om någon velat ge ut den här boken då, på 70-talet, hade det nog varit omöjligt, och till och med idag kan jag känna ett stråk av beundran över modet hos Furmark.
Jag gillade även den här boken men det den lämnar kvar är mest en förstärkning i min övertygelse att fundamentalism är något av det värsta jag vet.
Läst 2015
Furmark, Anneli: Jordens medelpunkt ****
De två i Furmarks "löst sammansatta trilogi".
Se del 1 här
Se del 3 här
Jag gillar verkligen Axel och hans kommentarer. Så himla smarta och coola och riktigt tonårsaktiga. Eftersom jag själv till viss del är kvar i den där tonårstiden uppskattar jag det verkligen.
Den isländska myten om fjället som bara sväljer folk in i dimman är så handgripligt skildrat att jag bara flämtar till. Och här tar landskapet plats i högre grad än de andra två böckerna. Jag gillar det.
Och så i allt, skildringen av den rara mamman, den ansvarslöse nye mannen och den vilsne tonåringen. Den rara mamman blir aldrig sig lik, men kanske att naturens kraft och omutbarhet ändå kan läka Axel. Ja, det vill jag.
Läst 2015
Furmark, Anneli: Fiskarna i havet ****
Del två här
Del tre här
Del ett i, som det heter, en löst sammansatt trilogi som handlar om människor i Skandinavien, och deras förhållande till landskapet. Prententiösa ord kan man tycka. Men, det stämmer! Jag har läst alla tre, känner faktiskt den kalla havsvinden i del ett, det mystiska ödsliga landskapet i del två, och både den norrländska och politiska kylan på 70-talet i del tre.
Fiskarna i havet är konst, den känns välbekant. Visst har jag läst och sett det här förut? Lite politiskt korrekt sådär, lite lesbiskt, lite feminism, lite livssökande och så geniet, hon som går längst och har ambitioner.
Och så hon som bara vill bli lycklig, och tänker jobba för det. De ömsinta porträtten av gamlingarna på hemmet gör mig varm.
Ja jag gillade verkligen.
Läst 2015
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se