Inlägg publicerade under kategorin Petterson, Per

Av violen - 29 januari 2010 15:11

Petterson, Per: Jag förbannar tidens flod ****


Ingen, jag säger ingen, som älskar böcker och är 50-talist kan undgå att bara.........bli hänryckt av den här boken. Även om jag inte är uppväxt i Norge eller ens i en stad så kan jag bara känna igen tidsandan.

Visserligen var jag tvungen att hoppa alla beskrivningar av vägar och gator och hus och gamla ölcaféer i grannländerna som inte säger mig ett dugg, men de som är uppväxta där måste ju bara vältra sig i minnen. Och alla hänvisningar till böcker och dikter och bokens titel, ah, det är som Petterson står med pekfingret och bara viftar in oss bokälskare och säger, kom och läs den här boken och älska den för även om du inte vet nåt om vägar och gator och hus och gamla ölcaféer i grannländer så känner du till Triumfbågen och har bergis läst Samhällets Olycksbarn i nån litterturkurs och Maos dikter kanske är obekanta med en poetisk titel går ju bara inte att motstå! Och du tillhör den lilla del av befolkningen som vet precis hur det känns att när du packar jobbarväskan, som Arvid, lägga

.....ner den bok som jag för tillfället läste. s185.

Och inte nog med det, vi har alla sorger och bedrövelser i bagaget för vi har levt ett långt liv redan även om vi har mycket kvar, och vem har inte velat misshandla en anonym taxi och bara låta tidens förbannade flod välla ut genom tårkanalerna vid tanken på de som är borta för alltid?

Och det är så snyggt skrivet, korta meningar långa meningar ettordmeningar.  

Är du 50-talist och älskar böcker, läs, (du älskar!).

Om inte, läs ändå!


Läst 2010


Av violen - 6 december 2009 11:30

 

 

 

Petterson, Per: Ut och stjäla hästar ***


De sista böckerna i Jorden runt på åtta böcker utmaningen innehöll en bok som jag inte läst, nämligen Ut och stjäla hästar, en bok som jag däremot hört nämnas otaliga gånger. Och oftast i väldigt positiva ordalag. När jag började läsa undrade jag länge varför och inte förrän i andra delen insåg jag anledningen till att den varit så uppmärksammad i Norge. Andra världskriget nämns ofta i norska böcker, men bara som hastigast (jfr t.ex Berlinerpopplarna), här är en hel bok vars andemening jag i alla fall uppfattade som att jaget visar upp sig själv som ett krigets offer. Det jag kan känna är ett undertryckt hat mot den hjälte som offrade sin familj i krigets skugga. Egentligen tycker jag att titeln på hans nya bok "Jag förbannar tidens flod" mycket väl skulle ha platsat på den här boken, men jag kan ha fel. Petterson har dock lyckats med titeln som man inte glömmer, precis som man bör göra med password som man inte kan skriva ner.

Petterson försöker få en att tro att striden står mellan Lars och Trond. Han låter Trond läsa Dickens för att kunna citera " Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv eller om denna roll kommer att spelas av någon annan, får dessa sidor utvisa." Jag tycker att det känns som att det är kring dessa rader författaren spunnit sin historia. Vem är mer hjälte än en norskmotståndsman? (Och Petterson skriver också att hans far ibland gick omkring på gatorna som en helt vanlig man. Som fantomen då kanske?) Och har denna far tagit ifrån Tronds hans roll och gett den till Lars? Det får vi inte veta men så enkelt är det nog inte.

Hans far, hans förebild, hans hjälte lär honom att man kan bestämma när det ska göra ont, då var det i fysisk bemärkelse när fadern drar upp brännäslor med händerna, men fadern gjorde samma sak när det gällde sitt eget liv i stort. Han lämnade sin familj för en annan, mer intressant, mer spännande, mer levande familj. Och han behövde inte stå till svars för det. Inte ens ekonomiskt kompenserades de, pengarna tog han själv till sitt nya liv. Han bestämde helt enkelt att det inte gjorde ont att svika, och så kunde han göra det.


För ingen kan falla så tungt som en hjälte och Tronds far faller, han väljer livet med den andra kvinnan precis som vissa soldater gjort i alla krig och offrar sin familj, sin kvinna, sina barn. Trond säger också på slutet att..

..."- Nej, jag fryser inte, sa jag, och hörde att min röst hade en otålig irriterad ton. Den har jag fått kritik för senare i livet, i synnerhet av kvinnor, och det är kvinnor jag använt den emot. Jag erkänner det."

Hans syn på kvinnor är cynisk, som sin fars syn på hans mor. Och det gör hans liv komplicerat. Han sviker också sina döttrar, försvinner som hans far gjorde men slutet ger en öppning, hans dotter är modigare än han själv var och söker upp honom. Kanske han finner frid trots allt.

Min slutsats blir: Alla motståndsmän var inte hjältar. Kanske Norge behövde höra det. Jag hade heller inte läst något om boken vilket gjorde att jag inte alls visste hur den var, kanske att jag därför sökte efter dess storhet med mer kritisk blick än jag skulle ha gjort om jag vetat att den utspelade sig under andra världskriget och med motståndsmänniskor.
Och jag kommer nog att läsa Pettersons nästa bok också, även om den här bara fick tre stjärnor. Han skriver trots allt medryckande och vävde ihop historien väl även om han skulle ha kunnat göra så mycket mer av materialet. Boken kändes omodern på ett sätt, som att läsa en mycket äldre författare. Och man måste komma ihåg att det är en pojke på tio år som ser skeendet, men det är trots allt den äldre mannen som berättar. Nån insikt måste ju ändå livet ha gett honom.


Läst 2009

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards