Inlägg publicerade under kategorin Stefánsson, Jón Kalman

Av violen - 1 januari 2018 14:45



Kalman Stefánsson, Jon: Sommarljus *** Länge trodde jag att jag lånat ännu en isländsk deckare, så jag väntade och väntade på mordet som aldrig kom. Tänkte hmm, ovanligt bra skriven deckare men ingen polis och inget lik. Så jag började läsa baksidestexten vilket jag nästan aldrig gör och insåg att det här är inte alls någon deckare utan en skönlitterär isländsk roman. 
Och den är välskriven med ett stort antal personer som lever i den här byn utan kyrka och kyrkogård men med Lagret där det har lust att spöka och med en Astronom som håller föredrag men framförallt finns här kvinnor som väcker våldsamma begär en bit in i boken och sen slutar de liksom aldrig. Antingen är det författarens våta dröm eller så går det till såhär på Island......???
Det är som det står på baksidan "här kommer helt säkert att berättas om lidelser som knyter samman dagarna och nätterna...." Och det stämmer precis. 
Personerna dyker upp och sen försvinner de, det är otrohet och hämnd (vissa scener skulle göra sig på filmduken kan jag säga) mystiska elfel och slutligen en som reser bort och inte dit men kommer hem igen. Sen är boken slut men samhället har levandegjorts och några har ändå funnit varann........
Jag tror faktiskt inte jag läst nånting liknande från dessa breddgrader, gillar du lite annorlunda böcker är det här nånting för dig kanske.

Av violen - 28 april 2015 15:15

Stefánsson, Jon Kalman: Fiskarna har inga fötter *****


Stefánsson håller skickligt balansen i denna mäktiga bok, den första efter pojken. Men jag funderar lite bekymrat vad han ska skriva om i nästa bok, här står ju allt!


Här finns historien om fisket, männen, tankarna, exploateringen, de gamla, barndomen, ungdomen och, cirkeln som sluts, närmandet till sin egen ålderdom.


 "Ari masserar sig över bröstet, som för att lugna hjärtat, det lilla djuret*..."sid 19

Redan i början slås det fast hur pissigt allt är:

"Åren går, livets mening är oklar, förståelsen dunkel, vi blir feta, nerverna blir förstörda och går av, ständigt hemsöks vi av ett slags vantrivsel, av otillfredsställd längtan". sid 20 Javisst, så är det när den moderna människan ska dö. Tiden till det existentiella har ju inte funnits.


Här finns musiken (ständigt dessa Beatles, som jag själv fick ett yrvaket uppvaknande av när de dängde i med introt till "A hard days night".) och magin att komma över den före så många andra. Ibland tycker jag att de böcker som försöker skildra popmusikens makt har svårt för att lyckas. Men texten flyter lika lätt genom de avsnitten som alla de andra.


Och här finns kvinnorna i allra högsta grad. Jag upprepar: Och här finns kvinnorna i allra högsta grad

Tänk, en bok helt utan stavfel (vilken lättnad) med en förmåga att synliggöra alla personerna på ett sätt så det bara går att läsa rakt av, du hänger med! Varje sida ger nånting nytt för den hjärna som längtar efter substans i kölvattnet av alla stereotypa deckare. Och en av få upprepningar är Titos vrånga hjärta.


Slutet är oväntat, ett avsnitt för en genusforskare att läsa. Eller varför inte gymnasieklasser, vars skarpa hjärnor behöver välskrivna texter om kärleken, våldet och förståelsen för kvinnorna?        


 

* Müllers hjärtdjur har numera sin plats i litteraturen. Och litteraturen har plats i författarna, jag förnimmer röster från många andra litterära giganter, så väl dolda att jag bara märker vissa. Kanske därför boken känns så otroligt nära.


Läst 2015

Av violen - 19 juni 2013 15:30

   Stefánsson, Jón Kalman: Människohjärtat ****


Återigen lysande. Men ändå, meningarna glöder inte riktigt lika mycket som tidigare. Livet börjar bli mer komplicerat för pojken, det handlar inte bara om liv och död och snö och iskallt vatten. Det handlar mycket om Kärleken. Och om tankar om det som varit.

Och antingen finns det osynliga stråk mellan författare eller så har Stefánsson betraktat Sara Lidmans gravsten:


Lev!

Sista ordet från hans mamma. Sista utropet. Lev, bilda dig, låt dig inte kvävas av

slit och släp, låt dig inte förminskas av grämelse. Han tänker leva, bilda sig. sid 258


Lev, så mycket du kan, lev! sid 389


Och det är ett starkt ord, som genomsyrar den sista boken. Den är mer praktisk än de två första, som rörde sig på ett mer filosofiskt plan. Där var så mycket bortskalat, tankarna vibrerade över tomma vita vidder.

I den här boken har pojken gått från sitt eget universum till människornas. De samlas i civilisationen som innehåller den moderna människans laster och frihetstörst och fördomar. Naturen har inget sådant, den bara är och kan inte blidkas med lögner och svek. Nej, det gäller att Leva, att bilda sig bort från naturen som är slit och släp och grämelse. Allt förseglat med en kyss!


Läst 2013

Av violen - 25 december 2011 20:45

Stefánsson, Jón Kalman: Änglarnas sorg ****


Himmel och helvete var den första delen i Stefánssons trilogi. Den var helt otroligt bra, en berättelse om litteratur och iskallt hav. Änglarnas sorg är den andra fristående delen. Och den är annorlunda än Himmel och helvete, samtidigt som den är likadan. Den är lika magisk på det sätt den är skriven, och handlar om vredgade isländska element. Och om drömmarna som hela tiden lever på Island, och i Stefánssons penna. Redan i början av boken får vi veta vad den egentligen innehåller:


Natten är mörk och tystlåten om vintern. Vi hör fiskar som suckar nere vid havsbottnen, och de som ger sig upp i bergen eller upp på höglandet kan lyssna på stjärnornas sång. sid 20

Människan dör om du du tar brödet ifrån henne, men utan drömmar förtvinar hon. sid 20f

Den som är länge vaken duger inte till dagsverken, men den som inte följer sina drömmar slarvar bort hjärtat. sid 20


Nattens, och dagens köld är hård i denna bok, där mannen med posten och pojken ger sig ut på sin vandring från kust till berg.

Han kastar en blick åt sidan där havet flåsar i snöfallet och de drunknade traskar på havsbottnen jämns med de två männen och suger saltet från läpparna. sid 139


Och sen på slutet...en cliffhanger som gör att man förvånat bläddrar till, finns det inget mer?


Kylan, mörkret, snön, vinden, armodet, eländet. Och mitt i allt upplever pojken mötet med ännu en man, fast sorgen efter Bárdur knappt lagt sig. I Himmel och helvete mötte han Litteraturen och havet, här möter han Manligheten och berget, modet, erfarenheten.

Och i de trånga, insnöade, kalla hus dit de eftersom hittar, finns det påfallande ofta litteratur:


Hon tar inte de bruna ögonen från pojkens ansikte: välj det, säger hon lite hest, som är ... annorlunda, som ...där orden inte sitter stilla på sidorna utan lyfter och ger oss vingar, till och med om man inte har någon luft att flyga i. sid 153


Men det väsentliga är ändå naturen som de hela tiden kämpar emot.


Givetvis närmar sig natten och givetvis närmar sig döden, den osynliga varelse som ständigt är i farten, stjäl ädelstenar, samlar in skräp, inte rynkar på näsan åt någon, och som skickar tröttheten, kylan, hopplösheten och uppgivenheten i förväg, fyra elaka hundar som känner lukten av allt levande inne i blindvädret. sid 183


I den här boken finns liksom nånting för alla, tankar om litteratur, den isländska naturens obönhörlighet som låter folk försvinna i dess ödslighet, beskrivningen av strapatsen, mäns svett och styrka och envishet, tysthet, pojkens rädsla och tankar som sakta gör att han mognar, en rädsla och en respekt för döden, de dödas vägvisande och hesa skratt.

Det här är männens värld och kvinnorna är inte män. Men nånstans finns respekt, lika stark som om kvinnan i kistan varit levande och jämställd.


En komplex bok där orden inte sitter stilla på sidorna utan lyfter (se ovan). Det här är Islands folks kulturarv, nedskrivet i destillerad form, och snön har tagit sig in mellan handsken och jackan och ger en rysningar av visshet.



Läst 2011





Av violen - 19 augusti 2010 17:00

Stefánsson, Jón Kalman: Himmel och helvete*****

  

Vi bör ägna oss åt dem som är viktiga för oss och som står för det goda.

sid 205

  

Nästan i slutet av boken står raderna ovan. Det är bara några av de viktiga ord i nygamla meningar som står i Stefánssons roman Himmel och helvete. Och det är bara en rad av alla dessa skimrande rader som finns i denna bok, på nästan varje sida finns något jag skulle vilja citera. Jag läser varje ord, varje mening, varje sida och känner: det här är stor litteratur!

Även om jag skulle spoila hej vilt och talade om allt och hur det slutar osv så skulle du ändå bara älska boken när du läser den, så otroligt genomtänkt är språket, fullt av enkla ord i nya meningar..........


Titeln kan jag dock inte förstå när jag läst boken. Varför inte ta nånting lika (skenbart) enkelt som Livet och döden t.ex För det handlar den här boken i allra högsta grad om. Livet i litteraturen och döden i litteraturen. För det är litteraturens kraft som genomsyrar boken. Även om historiens karga vingslag flytande lätt beskriver "för mer än hundra år sen. Och i dag. " som det står på baksidestexten, så är det ändå Litteraturen som är beröringspunkten i berättelsen.


Hur var det att älska Orden då, på Island för länge sen?


Att läsa dikter av en blind poet, lånade ur en blind läsares bokhylla, för den tiden lika välfylld som dagens bokbloggares bevisar på sina bloggars bilder att deras är?


Att veta att naturen måste få kräva sina offer, då, för på den tiden kom ingen undan, särskilt inte den som älskade Orden. Den var bara på fel plats hela tiden eftersom  ingen annan plats fanns.

Att sörja, att vilja välja döden men sen finna livet i en krets där alla är ett i Orden. Ah, underbart!


Måste bara citera ett fåtal av de ställen som jag markerade:


Natten kommer

och den kastar

över alltsammans,

åtföljd av tystnad,

sin skymningskappa

  

läser Bárdu i Det förlorade paradiset, han vickar boken så att skenet från fotogenlampan ska nå fram, ett ljussken som lyckas lysa upp en bra diktrad har sannerligen fyllt sitt syfte. Läpparna rör sig, han läser raderna om och om igen, och för var gång blir världen lite större inom honom, den utvidgas. sid 34


Livet har dessutom den fördelen framför döden att du vet ungefär vad du har framför dig, döden är däremot den stora ovissheten och det finns få saker som går lika illa åt människan som ovissheten, den är det allra värsta. sid 81

  

Jag befinner mig i en roman! Den tanken slår ner i honom och kommer honom till undsättning, räddar honom, någonstans har han läst om allt detta: en divan, en fåtölj, såna här koppar, detta som kallas kex eller kakor [...] sid190

  

Poesin är som havet, och havet är mörkt och djupt, men även blått och underbart vackert, där simmar många fiskar och där lever alla slags varelser och alla har inte gott in sinnet. sid 195

  

[...] kanske helvetet är en boksamling och man är blind, mumlade han. [...] sid 199

  

Vi bör ägna oss åt dem som är viktiga för oss och som står för det goda. sid 205

 

 

 

Läst 2010

  


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards