Zweigbergk, Helena von: Mitt liv som dront ***

Det slår mig när jag läser Zweigbergks bok, att jag faktiskt inte läst något av henne förut. Så jag kan inte hänvisa till någon igenkänning av det slaget. För den här boken är verkligen ordspäckad. Den är inte direkt sparsmakad mao. Vilket är synd för Zweigbergk har en hel del att säga. Och det drunkar i ordflödet. .

Men eftersom författaren faktiskt har lyckats frigöra sig, med hjälp då av ett tjejgäng som alltid funnits, vilket ytterst få har förmånen att ha, så är hon bara att gratulera. Och att hon låter oss läsare få tal del av den resan är intressant. Så många som känner och har det som hon skriver om. Där finns mångas igenkänning tror jag.

Om jag ska sammanfatta boken är det för många meningar som lindar in allvaret. De få exempel som nämns liksom försvinner. Och kanske den här boken skulle ha dröjt några år till, när författaren hunnit landa i sin nya frihet och förstått att självutlämnande inte är lika med att bli förstådd. 

Zweigberk Helena von: Det Gud inte såg **** En bra bok, ämnet är intressant: en fängelsepräst besöker en morddömd kvinna och upp rullas ett ovanligt scenario i litteraturen, syskonrelationer. Värd att läsa bara för det. Att den sedan är välskriven är bara ett plus. Men förordet borde även stå på slutet, så här bör/får/kan inte en präst bära sig åt!

Läst 2003

Zweigberk, Helena von: Tusen skärvor tillit ** Nja, inte var det här någon höjdarbok direkt. Varför läste jag ut den då? jo därför att jag tror att von Zweigberk lyckats med att skriva en samtidsroman. Det är lite såhär många förhållanden fungerar idag. Och jag måste säga att jag tycker att föräldrautbildning skulle vara obligatorisk för alla, inte bara för adoptivföräldrar. Nån skulle ju verkligen ha talat om för pappan i det här sammanhanget att han är viktig för sitt barn och barnets mamma, hela tiden!!!!

Läst 2006

Zweigberk, Helena von: Kärleken skär djupa sår ** Oj vilken besvikelse den här boken var! Jag hade sett fram emot den så mycket att jag blev uppriktigt glad när den fanns inne på biblioteket. Och jag började läsa direkt. Men den var inte alls som författarens första bok Det Gud inte såg. Den här boken var ett enda långt prat och texten hakade oavbrutet upp sig, kanske för att meningarna innehöll massor med kommatecken som jag ofta tyckte var onödiga. Kriminalhistorien var helt enkelt platt, kanske skulle den ha uteslutits och Zweigberk kunde har fokuserat enbart på kärlekshistorien, det kunde kanske ha blivit bättre. Nej, den här boken är bara att glömma och hoppas på nästa istället.

läst 2004