Inlägg publicerade under kategorin Adoption i böcker

Av violen - 8 september 2020 12:45

Lundberg, Patrik: Fjärilsvägen ***

 


Jag har inte lyssnat på Lundbergs sommarprat. Jag säger det direkt så vet ni. För jag tror att jag skulle ha uppskattat den här boken mer om jag gjort det nämligen.

 

Jag upplever den sann och inte överdriven. Men lite väl statisk. Meningarna radas upp och variationen består i vilket skede Patrik själv befinner sig. 

 

Men det här är ju berättelsen om de deltidsarbetande kvinnorna som nu når pensionsåldern. För att leva gott som kvinna på 2000-talet, efter pensionen, ska du ha en partner som med sin höga pension kan kompensera din fattigdom. Har du inte det är det kört ekonomiskt. För vare sig du har barn som gift eller ensamstående är det du som tar ansvaret för dem. För vem ska annars göra det? Så tänker jag.

 

Just i Lundbergs bok finns även en annan aspekt, Birgitta har två barn som är adopterade. Det ställer ytterligare krav på föräldraskapet. Lundberg snuddar vid det när Birgitta ropar: "Jag vill skriva en bok om hur det är att adoptera"

 

Om jag lyssnar på sommarpratet kanske allt klarnar. Om jag nu gör det.

Av violen - 10 januari 2020 16:30

Dahlin, Doris: Ogjort ***

 

Det norrländska/västerbottniska var en stor del av denna boks behållning. Historien var iofs inte ointressant men ack så rörig. Att spänna bågen så högt som Dahlin gör här kräver mer än vad hon kan prestera. Tyvärr.

 

För Dahlin säger något och det skulle helt klart ha räckt med Elinas berättelse och Elinas röst. Hennes upptäckt av vad som förändrades runt henne.

 

Alla böcker ska tydligen innehålla mord eller nåt annat spänningsmoment nu för tiden. Det behövdes inte här, Elinas röst skulle, som sagt, kunna ha fyllt igen alla hål.

 

 


 

 

Av violen - 13 augusti 2019 12:00

Gunnarsson, Hans: Rum för resande***

 

Nej men det här var verkligen ingen rolig bok alls. Den var verkligen dyster i överkant. Gunnarsson försöker bygga upp ett slags relationsdramatisk verklighet som ska förklara varför det blev som det blev. Men jag känner inget direkt engagemang i personerna och det slutar så sorgligt att jag inte vill tro att det är sant. Visst, så är det när det mörka i tillvaron tar över, men ändå. 

 

Trots allt kan jag tycka att Gunnarsson vågar borra djupt och inte väjer för att ibland är livet inte bättre än såhär. Det är det inte alla som vågar.

Av violen - 1 mars 2019 19:45

Trotzig AstridIbland undrar jag om jag minns rätt *** En helt klart annorlunda skriven bok. Korta stycken bildar avslutade sidor. Greppet är helt klart intressant, nästan skrivet som man tänker. Tyvärr var historien tunnare än den behövt vara, fast vad är det egentligen för fel på vardagen? Varje människa är ju summan av sina erfarenheter, framförallt de sociala. Men att minnet ska spela någon större roll i den här boken förstår jag liksom inte.....

 

Läst 2001

Av violen - 15 oktober 2018 11:00

   Jung: hudfärg: honung ****

 

Jag har läst flera böcker av adopterade från sydkorea. Alla har varit mer eller mindre kritiska och negativa, vilket jag har full respekt för.

Men jag kan inte påminna mig att jag tidigare stött på någon som verkligen tagit reda på de historiskt  kulturella förhållanden som gjort att denna stora omfattning av adoptioner kunnat och kan hända. De flesta har koncentrerat sig på att barnhemmen inte lämnar ut uppgifter, vilket Jung kanske kommer att belysa i del 2 där han ska söka sina rötter.

Dessutom är hela förfarandet märkligt i nutid. Men som sagt, problemen finns inom landet och absolut inte hos adoptivföräldrarna.


Det Jung tar upp på några få sidor är framförallt en företeelse som kallas "Hoju" som tydligen var i bruk till 2008. Googla gärna och läs om det. Kvinnans ställning är en avgörande faktor, och jag tror många adopterade skulle kunna ha en mer förstående attityd mot sina biologiska mödrar om det talats mer om detta. 


Det är just de tre sidorna 122-124 som verkligen gör boken intressant. Att Jung dessutom är hänsynslöst ärlig om än pragmatisk gör resten av boken riktigt kul.

Jag gillar också teckningarna som är distinkta men med en stor frihet.


Tyvärr är inte del två inköpt på mitt bibliotek. Än.


Läst 2018

Av violen - 12 augusti 2017 13:30

  Ólafsdóttir, Audur Ava: Den sista kvinnan ***

 


Kanske var det författarens namn, eller nationalitet eller omslaget som fick mig att tro att det här var en mycket mer seriös roman än det visade sig vara. Förstå mig rätt här, jag är nämligen ingen vän av feelgoodgenren. Och trodde inte heller att Ólafsdóttir var det. 

Sådana här meningar talar väl för det:

När mina klienter klagar över att livet inte är så som de hade förväntat sig säger jag till dem: Livet består av lidande och besvikelser, förlika dig med det. Det är normalt att få sina törnar och trassla till det för sig. [...] Folk vägrar inse att världen är full med krossat glas och att djupt lidande skärper våra sinnen och ger livet värde. sid 61

 


Jag såg fram emot att möta dessa sargade, lidande människor och få veta hur i hela friden deras sinnen blivit så skärpta. Men, det hände inte alls. Istället delger den i nedervåningen hyrande spökförfattaren bitar ur sitt mobbade liv pga ett funktionshinder. Det var inte kul att läsa om förstås. Så det serverades sporadiskt och i förbifarten.


I övrigt händer saker för huvudpersonen, dåliga iofs, men sen blir det bättre. Som det ska vara i feelgood, eler?


Slutet är lite väl öppet, blir det en del två med den, som vanligt, ursnygga och hjälparbetande kvinnan Maria som alla män vill ha? Utom hennes egen av uppenbara skäl. 


Det som är svårt med feelgoodliknande böcker är att de, likt deckare, inte riktigt går att analysera och ha åsikter om handlingen, då spoilar man. Det känns som att jag skrivit för mycket redan.


Som omväxling läser jag gärna Ólafsdóttir. Om jag ville skriva fanns det tom en del tips som jag inte avslöjar här såklart.


Läst 2017

Av violen - 6 september 2016 14:30

   Wool-Rim Sjöblom, Lisa: Palimpsets ***

 


Vi (de adopterade, min anm) förtjänar att att (sic!) få tillgång till våra egna berättelser och att tala med våra egna röster,

Oavsett hur vi låter och vad vi har att säga. s150

 


Det här boken är en tung läsning, inte bara pga typsnittet som säkert ska göra den personlig, utan även bilderna som med sin gråskala och bekymrade ansikten gör en nedstämd för att inte tala om innehållet som gör en både upprörd och ledsen. Så pass att jag fick pausa flera gånger. 


Slutorden, som jag citerat längst upp, fick mig ändå att bli lite lugnare. För där finns en sanning som jag personligen kan dela, inte fullt ut men nästan. Ingen vet hur det är att vara adopterad, bara den adopterade själv.


Nu verkar det finnas en otrolig korruption i Korea vad gäller adoptioner. Det har kommit flera böcker om det senaste åren med personliga vinklingar just därifrån. 

Hon är arg

Gul utanpå

Astrid Trotzig var nog den första som skrev om detta, bl.a i Blod är tjockare än vatten som Wool-Rim Sjöblom även nämner (Fotnot s 35). Sen har hon skrivit mer, som Hitta hem (red), där andras berättelse också kommer till tals. med flera böcker. 

Boken är skakande och påminner en om Sverige på 30,40 och 50 talet då de flesta adoptioner skedde inom vårt land. Och ofta hemlighölls och mörkades. Dessutom var det många barn i stora barnkullar som togs omhand av släktingar utan barn. Allt med omgivningens goda minne men hemligt för barnet.Med sorg, smärta och vansinnesutbrott när barnet råkar hitta adoptionspappren. (Helt förståeligt).Nu sker nästan aldrig inhemska adoptioner. Kanske blir det en liknande utveckling i alla adoptionsländer. Adoptioner från utlandet har ju drastiskt minskat. Men kommer att leva kvar för lång tid i de adopterades barn och barnbarn. Tack och lov.

 

Wool-Rim Sjöblom är brutalt ärlig, lämnar ut sig i alla dokument och möten. Bakom varje adoption finns olika förutsättningar, att få återvända till sin ursprungsfamilj är inte alla förunnat. Och många är inte heller så intresserade, även om det alltid finns med både den adopterade och den som adopterat. 

 

Jag kan avslutningsvis  inte låta bli att känna för Wool-Rim Sjöbloms adoptivföräldrar, som en gång upptog henne som sitt eget barn. Och vad jag förstår inte brutit med henne. Och ja, adopterade har rätt till sin egen röst, sina egna känslor, sina egna upplevelser. Och de har även rätt till sina adoptivföräldrar. Rätt och möjlighet. 

 

En stark men aningen svårtillgänglig bok om man inte har någon erfarenhet av adoption från Sydkorea. Vilket dessutom bör betonas, dels för att lögnerna, korruptionen och systemet pågått under så lång tid och pågår fortfarande. 

Här rör det sig om stora pengar säkert, stora brott. Och en utveckling som stått stilla, där mammor inte stöttats i att ta hand om sina barn, som sker i många andra länder. 

 

Läst 2016


Av violen - 30 april 2016 10:45

 Langvald, Maja Lee. Hon är arg ****

En bok med det svåraste av ämnen, skriven på ett närgånget, ilsket, så uppriktigt sätt. Langvald ger svar på svar om i stort sett allt som drabbar/drabbat henne såsom varande adopterad till Danmark från Korea. Och här ges ingen nåd, för någon. Alla är skurkar, själv kommer hon heller inte undan. Man befinner sig i en domstol där förmildrande omständigheter kunde stå som spön i backen, men inte gör det.


Hon bryter ner sin ilska till den innersta delen, känslan av ilska ändå in i märgen får en att rysa och jubla samtidigt. Och hon skildrar sin vänner med en öppenhet och låter dem ge ett slags mot eller medbild.


Adoptionerna från Sydkorea har länge debatterats av de adopterade. Och innehållet i den här boken kan nog till vissa delar stämma in på alla från utlandet adopterade. Men det finns en sanning i just dessa adoptioner som river och drar i den som läser. Särskilt om man har en egen erfarenhet av ämnet. Langvald är en författare som lyckas förmedla sin ilska om ett land som förråder dessa sina minsta, både mödrar och barn.En intressant och välskriven och sorglig bok.



Intervju med författaren
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/718853?programid=767


Läst 2016

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards