Inlägg publicerade under kategorin Författare A

Av violen - 14 januari 2019 22:00

   Aljochina, Maria: Riot days ***

 

Aljochina beskriver Pussy Riot på detta sätt:

"Vi inspirerades av Riot Girrrl rörelsen. (se * min anm). Vi kallade oss för Pussy Riot för att det första ordet frammanar en sexistisk attityd gentemot kvinnor: mjuka, passiva varelser. Och vår "riot"  (se ** min anm) är ett svar på den attityden. Vi protesterade mot ojämlikhet mellan könen. Vi ville skapa bilden av en anti-fascistisk superhjälte, så vi behövde bära masker." sid 112 

 

 


Dagbok från fängelset kunde den här boken ha kallats. Och det var såklart intressant att läsa om Aljochinas år som fängslad och vad som hände och hur hon stod pall och lyckades ordna sitt eget "enmansriot" därinne och åstadkomma förändringar för både sig själv och andra. Men hon var också illa omtyckt hos vissa fångar, och allt skildras på ett intensivt sätt som jag inte tror jag läst förut.


Jag såg naturligtvis bilderna på TV från kyrkan och bilderna från rättegången. Och boken börjar också där, med kyrkan och förberedelserna och tiden på flykt efteråt. Och sedan rättegångnen och straffen.Tre anklagade blev två fällda men Aljochina riktar inga anklagande ord till den som lämnade gruppen. Aljochina framstår fast i sin övertygelse och att hon tar sitt straff. Vad gjorde henne så övertygad, så politiskt medveten? 


Det jag verkligen saknar är en bakgrund, varför gick dessa människor samman med sin vision? Var de inspirerades framgår, men inte klart, jag fick rådfråga Wikipedia*. Kanske det kommer klarhet i en ny bok längre fram.



 

*Riot grrrl är en feministisk undergroundrörelse inom punkrocken som uppstod i början av 1990-talet, som en reaktion mot de mansdominerade punkbanden som då var populära. 

Texterna inom riot grrrl-musiken behandlar ofta ämnen som sexualitet, våldtäkt, misshandel mot kvinnor i hemmet och kvinnofrigörelse. Kvinnofrigörelsen handlar om att kvinnorna ska få mer rätt att uttrycka sig i samhället

wikipedia

** riot betyder upplopp

 

Av violen - 11 juli 2018 11:15

   Andersson, Lena: Sveas son ***

 


Essensen i Anderssons bok verkar vara skidåkningen och dess inverkan på både far och dotter. Ja även sonen utövade sport ett tag. Det var också de partierna som var mest intressanta.

Visst glimtade det till ibland när Andersson beskriver folkhemmets tillblivelse, men nej, jag hade mycket högre förhoppningar då jag verkligen gillade hennes sätt att skildra Ester i de två förra böckerna. Men här når Andersson inte fram. Synd. Boken kunde gärna ha handlat om Elsas tid med skidåkningen enbart. Det skulle jag gärna ha läst mer om.


Läst 2018

 

 

Av violen - 6 maj 2018 15:30


   Linnea Axelsson: Aednan ****


I ett svep läste jag denna mäktiga, vackra, sorgliga, stolta bok. En läsupplevelse att minnas.

Jag drabbades hårt, men inte för hårt, av det ömsom mjuka ömsom hårda anslaget. Texten ger och tar, tar och ger. Den är skriven för människorna, varenda en. Den vill ge oss alla en inblick i något stort, något större än vi själva. Och allt detta får vi som inte är samer helt fritt ur radernas rader. 

Och samerna får en bok som inte ska glömmas eller gömmas bort. 


Det här är en bok för dagens människor, dagens samer och dagens "svenskar". Det här är ett ursprung som djupt inom oss måste komma upp till ytan. Det här är naturens besjälade närvaro och försöket att tämja den. Det här är rasism, sexism, kolonialism. Och Axelsson lyckas binda samman historien med nuet i en aldrig sinande ström. 


Lakoniska uttalanden blandas med skimrande naturäskande dito:

(Renar som ett hav min anm)

 

Jag blir förvånad

när han plötsligt säger


Att han helst hade

börjat med renar


Blivit invald i samebyn


Och lärt sig att föra

det vandrande gråa

mjuka havet


ut över fjällvärlden

sid 375

 

(Stenen som en hud min anm)

 

Jag sitter på en sten

_


Låter fingrarna vandra

över den skrovliga

stenhuden under mig

 

medan naturen

kring oss varsamt

flyttar mig bort

_


Till ett ödsligare

landskap


Som kanske också finns

sid 492

(Ortsnamnen som en naturens förlängning, min anm)


Varje gång hon kör

förbi en av de nya

vägskyltarna


med ortsnamnet 

på både svenska

och samiska

_


Försöker jag förstå

vad det betyder

Men jag kan inte

uttyda någonting


av folkets och

markernas historia

sid 604f

 

Läs den för bildningens skull och för framtiden.

 


Läst 2018


Adlibris 

Bokus

Cdon

 


Min vana trogen har jag inte googlat på boken innan. Och märker att det jag fastnade vid som positivt, att sanningen många gånger "skrivs folk på näsan" bland vissa uppfattas som negativt.

Jag tycker att det är just det som ger boken dess klassiska anslag "att läsa klassiker är inte avkoppling, det är påkoppling" (citat mig själv). Vill du som läser känna något av samernas liv, deras hörn av verkligheten, då är det här en fullkomligt rak och otydligt tydlig (alla dessa personer som känner tänker tycker, ibland öppet, ibland dolt) skildring. 

För jag tror inte att alla känner till allt det här. Det tror jag verkligen inte. Men nu ges möjligheten. Ta den.

Av violen - 6 november 2016 23:08


Atwood, Margaret

Alias Grace ***  

Kattöga ****

Oryx och Crake ***

Penelopiaden ****

Den blinde mördaren *****

Den frystorkade brudgummen ***

 

Rövarbruden 

ev. Syndaflodens år. (minns inte)


Atwood, Margaret: Alias Grace *** Jag tillhör den kategorin som inte gärna läser baksidestexten på en bok. Vilket jag inte heller gjorde med den här så jag hade egentligen ingen aning om vad den skulle handla om. Den var väldigt bra ett tag där i mitten, Atwood skriver ju som vanligt medryckande på nåt sätt, men så plötsligt insåg jag att det inte skulle bli nån upplösning att tala om och då blev det plötsligt väldigt jobbigt att läsa ut den. Ja, i flera dagar hade jag 30 sidor kvar utan att veta om det.....trodde allt var klart. Men så såg jag att märket var kvar och läste klart men inget ändrades för det......
Läs boken för att den är välskriven, men historien drog helt klart ner betyget. Tacka vet jag Rövarbruden av samma författare, den hade en betydligt intressantare historia....

------------------------------------------------

Atwood, Margret : Kattöga **** Verkligen en bra bok! Atwood skriver så bra, självklart på något sätt. Hela tiden tänker jag, ja det där var ju precis rätt ord...kan ju också ha med översättningen att göra. 
Den här boken handlar om mobbning. Men jag tror inte att Atwood skriver utifrån sig själv, helt enkelt därför att det skildras så objektivt på något sätt, vilket också är en del av bokens styrka. Boken är otroligt insiktsfull, och borde läsas parallellt med annan litteratur om mobbning. Hon vet verkligen hur flickor/kvinnor fungerar. Hon visar precis hur det kan gå till. Men, och det är här jag tror att hon inte skriver självupplevt, huvudpersonen, den mobbade, blir senare den värsta mobbarens kompis, jag har mycket svårt att tro att det är möjligt. Fast i en fiktion är ju allt möjligt och det öppnade utan tvekan för intressanta iakttagelser....En till intressant och insiktsfull sak tycker jag Atwood också fått med, att det egentligen är vuxna som ligger bakom, det är dom som först började snacka skit om familjen, och gör inget för att hindra det som sker. Här kan man se att om vuxna inte godkänner mobbningen så har den mycket svårare att frodas. Något som det kanske borde forskas mer ikring. Och upplysas om. 

------------------------------------------------

Atwood, Margret: Oryx och Crake ***

 

Jag hade såklart hört talas om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det var en så uttalad dystopi. Jag är inte så förtjust i sådana böcker, inte filmer heller för den delen. Jag minns dem alldeles för länge efteråt. Säkert blir det så även med denna bok.

Obs! Här avslöjar jag mycket om boken så ska du läsa den, läs inte vidare!

Först fattade jag inte alls vad boken handlade om, Snöman där i trädet och barnen som besökte honom. Konstigt!
Sen förstod jag heller inte de ständigt hormonstinna anspelningarna, skrivet med en manlig underton. Varför fanns de med? OrganFarmen intresserade mig och jag tänkte att här kommer några intressanta aspekter på framodling av organ och så vidare. Men det visade sig vara falskt. 
Ett långt tag tänkte jag att är det en partsinlaga om barnprostitution från tredje världen? (Trafficking benämns det i recensionerna har jag sett sen).) Oryx fick väldigt mycket plats där ett tag och jag måste erkänna att nånstans måste hon ha varit där bara för att bilda den triangel som skulle göra allt intressantare och föra in lite romantik i det hela. Eller?

Och plötsligt dyker det upp igen, samma som hos White i tant Theodora, flirten med Sverige:

.....Han hade en enda bok, jag vet inte var han fick tag i den men det var en barnbok. Den handlade om en flicka med långa flätor, och strumpor - det var ett svårt ord, strumpor - som skuttade omkring och gjorde precis som hon ville. (sid 151).

Den enda bok som hallicken hade var alltså Pippi Långstrump om en flicka som gjorde precis som hon ville som lästes för en flicka som gjorde vad hallicken ville. Det kändes inte relevant i boken, avsnitten om Oryx. Men kanske att de ändå hade en roll att spela eftersom Atwood ju är feminist och hon kanske ville peka på att kvinnans lott är den eviga skökan, in i det sista.

Sverige eller svenskarna nämns även på ett annat ställe i boken, de kroppsorienterade reservaten. De får konkurrens bl.a av Svenskarna. (sid 294). Jag blir fundersam.........

Boken ger ett tekniskt trovärdigt intryck, kanske för att så mycket är så sant från den tid vi lever nu. Det rings i mobilen, det surfas på internet, böcker läggs över på cd-rom vilket ju känns lite förlegat redan iofs. Det känns som att Atwood gått in i den verklighet som fanns när hon skrev boken (den kom 2003) och därmed beskriver nånting för henne så pass främmande att det känns nästan dystopiskt det också i jämförelse med hur det var innan internet t.ex

Jag vet inte vad själva essensen i boken är. Crakes önskan att med det yttersta av sin briljanta hjärna skapa den fulländade människan kommer inte att lyckas. Redan syns en rynka i det perfekta ansiktet. Men kommer de två människoslagen att kunna samsas och bygga upp en ny värld? Visst vill vi hoppas det. Även om det Snöman fruktar mest på bokens första sidor drabbar honom med full kraft på de sista, blodförgiftningen.

Jag fascinerades av boken. Men jag tyckte inte riktigt om den. Är det översättningen som inte gör språket rättvisa? Eller skriver Atwood medvetet kallt, lättsamt för att det passar ämnet. Visst, Jimmys samlande av ord, hans möjlighet att få bläddra i riktiga böcker, det ger språket en viss makt i boken. Men nånstans blev jag inte imponerad av de tekniska resonemangen, av de nya människorna, av Snömans svårighet att återvända till de döda kropparna i huset fast han uppenbarligen gjort det ofta tidigare men nu var det liksom omöjligt. Detaljer, jag vet men det störde mig. Att pandemier skapas av läkemedelsbolag har ju spekulerats i tidigare så inget var liksom nytt i boken. Personerna berörde mig inte riktigt heller. Egentligen var det bara två saker som riktigt berörde mig, rädslan för blodförgiftning och det osannolika sammanträffandet av Oryx barnporrsfilmning när Jimmy plötsligt blir förälskad (?). Att han sen möter henne i vuxen ålder är ju också helt osannolikt egentligen. Som jag sagt tidigare, varför är Oryx med? Eller skrevs boken för att Oryx skulle få vara med?

 

-------------------------------------------

   Atwood, Margaret: Penelopiaden ****

 

Egentligen borde jag vänta ett tag med att skriva min reflektion om den här boken. Den tål eftertanke nämligen. Men jag måste bara få skriva om den genast.....

.

Myten om Penelope har för mig varit ytterst vag, Penelopes väv? ingen aning. Men nu vet jag men konstigt! Att den inte analyserats tidigare menar jag. För det här är ju faktiskt verklighet för många kvinnor idag, de måste med listighet leva sina liv för att kunna stå ut med sina förhållanden. De måste kämpa för sina rättigheter, för sina liv, för sitt kön.

Det jag kände här var att Penelope och hennes pigor är i krig. Vilka strider i krig? de unga männen såklart. Och vilka dör i krig? de unga männen såklart, knappast ÖB! eller kungen. Så att pigorna är de yngsta är helt logiskt.

Om pigorna mördat friarna istället för att överlista dem ( med sina kroppar som offer) hade de knappast fått ett värre straff än det de nu fick. Om de tagit öppen strid istället för att repa upp tyget hade de alla varit döda, direkt. Fascinerande verkligen. "Skyll allt på pigorna!" sid 129.

Penelope försöker stå emot, och använder systerskapet som metod. (enligt Atwood?)

Eftersom jag inte läst Oddyseus vet jag inte riktigt vad som står där, Atwood har ju använt även andra källor. Tydligen skildras Penelope som en som utnyttjat sina pigor, vilket hon kunnat göra tack vare sin intelligens, men som Atwood skriver i förordet:


Jag har valt att låta Penelope och de tolv pigorna berätta historien. [...] fokuserar på de två frågor som man måste ställa sig efter en närläsning av Oddyssén: vilken var orsaken till att pigorna hängdes och vad gjorde Penelope. Historien som den berättas i Oddyssén håller inte:det finns för många inkonsekvenser. Jag har alltid plågats av tanken på de hängda pigorna, och i Penelopiaden plågas Penelope av den också. förordet sid 9


Alltså: Är det allmängiltiga tankar, tankar som myterna förmedlar över årtusendena som skildras här? Tankar om kvinnornas utsatthet, kvinnornas underlägsenhet, kvinnorna som det ställs så höga krav på. De som får skulden för att män slår, för hedersmord, för att de inte biter till? För att de inte skrattar åt männens skämt, för att de finns till på männens villkor, för männen?

Eller handlar det om maktstrukturer enbart, utan könstillhörighet? Pigorna offras av Penelope för hennes skull, liksom män offras i krig? För att Penelope har makt och tillgångar?


Borde Penelopiaden vara sann därför att systerskapet borde existera? Kanske ställer Atwood frågan, varför existerar inte systerskapet? Varför försonas Penelope med sina pigors (systrars) mördare Oddyseus? Varför mördas pigorna? Inga svar men en ytterst intressant bok.

-----------------------------------------------------------------------

 Den blinde mördaren ***** 2003 års bästa bok var ju en fempoängare, så även det nya årets första! Efter tips började jag läsa Den blinde mördaren som ju är en riktigt tjock och lite egendomlig bok. Att den är tjock beror kanske på att den egentligen är tre böcker i en, dels nutid med en gammal dam, bokens jag, som berättar om dåtiden då hon var ung och i den historien ingår en tredje historia som handlar om nåt slags populärfiktivt SF land. Denna historia berättas allt eftersom i boken och ska jag vara ärligt förstår jag inte riktigt varför. Hänger man inte med kan man läsa halva boken utan att fatta vad som är den rätta historien eller inte.....Men trots det så var boken otroligt bra skriven, varje mening känns vägd på guldvåg och gång på gång tänker jag, javisst precis exakt så är det ju, helt suveränt beskrivet.......Faktiskt ville jag inte att den skulle ta slut och det säger väl allt??? 

------------------------------------------------------------------------------------

Atwood, Margaret: Den frystorkade brudgummen *** Några riktigt egendomliga noveller har Atwood fått till här. Det handlar om konsekvenser, av det liv som levts, de människor man mött och ibland möter för första gången. Det är logiskt och helt ologiskt om vartannat. Titelnovellen tar kanske priset som overklig.


Det är i livets senare hälft allt utspelas, ja noveller som likt den frystorkade brudgummen stinker död och döende.

Men visst är det logiskt, den generation som nu åldras, är samma som som föddes på 40-talet och blomstrade från 60-talet och framåt. Nästan varje dag dör de, meddelar nyheterna. Inte konstigt att det som rör sig deras tankar är det förflutna och slutet. Precis om i novellerna.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Sjukdom i boken:

I den sista novellen beskrivs Charles Bonnets syndrom, något vars symtom jag hört talas om men aldrig fått ett namn på. Det kan uppstå vid synfel, stor trötthet, kanske stress osv. Kvinnan i novellen har drabbats av detta och ser valsande små varelser fast hon är nästan blind.

 

Ett okänt syndrom som jag blev upplyst om tack vare Atwood. 

 

Av violen - 2 augusti 2010 10:19

 Ahrens, Anita: Häst Häst Tiger Tiger ***

 

 

Juni-Juli månads bok i Enbokcirkelföralla


Jag ville läsa den här boken av en enda anledning, att den handlade om organdonationer. Och det visade sig att det var det enda intressanta med den. Historien i övrigt var väldigt spretig men kom ju till slut fram till det egentliga budskapet, hur oetiska transplantationer går till.

Boken var tyvärr inte riktigt trovärdig vad det gällde just transplantationerna och det tog verkligen ner helhetsintrycket. För själva frågan är intressant och säkert inte alls överdriven eller osann, tyvärr.




1.) Hur känner du för Vita som person?

Ingenting faktiskt, jag tycker att hon var väldigt anonym. Och den stora frågan: Skulle du vilja ge av dig själv? svarade hon nånsin på den?

2) Har du någonsin själv funderat på det här med om organdonationer, och om det kan gå till så här?

Absolut! Det var länge sen jag läste att dödsdömda fångar  (i Kina bl.a.) tvingades ge blod innan de avrättades.

Det här är ju ett riktigt skräckscenario. Bristerna i tillvägagångssättet som det beskrivs i boken ger iofs brister i trovärdigheten, men jag tror säkert att liknande saker sker. Att folk säljer njurar är ju allom bekant, men att även andra organ tas på detta sätt är ju bara möjligt om personen lever så det är ju mer komplicerat.

3) hur kommer det sig att du läste boken? Som jag sa, enbart för att den handlar om organstölder som jag vill kalla det nu efter att ha läst den.

4) vad tyckte du om Häst Häst Tiger Tiger och varför. (ge gärna ett betyg)

Jag tyckte att ämnet var intressant och dessutom skrivet utifrån ett väldigt negativt sätt, många böcker i ämnet skildrar transplantationen som något positivt. Här är allt bara negativt och frågan skulle du kunna ge av dig själv? får aldrig något svar vad jag kunde se.....

Organhandel är vidrigt och här dras den till sin spets med mord som satts i system.

Även här i Sverige beskrivs organdonationer utifrån ett kriminellt perspektiv, läkaren ville ju helt enkelt stjäla organen och dessutom be Vita kontakta anhöriga, har det förekommit borde det anmälas omedelbart tycker jag.

Och att det ställs så orimliga krav på de som ska ta emot ett hjärta (sprit och rökstopp) att de måste fara till självmordskliniker för att slippa dessa krav, låter väldigt egendomligt. Jag menar, den som får livet åter vid en transplantation måste väl ändå kunna känna nån form av ödmjukhet inför det de fått. Även den svenska kvinna som skulle köpa en njure uppvisade väldigt negativa drag tyckte jag.

Boken får en trea enbart för att ämnet var så intressant.



Läst 2010

Av violen - 29 juni 2010 09:15

Axmacher, Susanne: Näckrosbarnen***

 

Den här boken gapar över lite för mycket. Den var iofs intressant med syskonperspektivet, som ju ofta anses ovanligt som ämne i skönlitteraturen (vilket jag håller med om). Att vara ett sjukt syskon och att ha ett sjukt syskon, när läste jag nånting sånt senast? Det borgade för en givande bok.

Här var det ju en syskonrelation präglad av rivalitet, avundsjuka och mobbing av ett sådant slag att socialen borde ha ryckt ut ett antal gånger, när nu föräldrarna inte gjorde det.(Kanske för att det var en  överklassfamilj vilket jag inte riktigt tyckte kom fram i någon högre grad).

 Det var ju dessutom kryddat med yngsta dotterns hjärta, vars operation beskrivs som lyckad men där hjärtat nämns ett alldeles för stort antal gånger med sin (psykiska) smärta.

Boken skulle helt klart ha vunnit på en större koncentration, det är ju en roman och inte en film som behöver exotiska miljöer med sand och krig för att hålla intresset vid liv. Claras liv med sina syskon skulle ha räckt gott och väl.

Själva syftet med boken borde väl vara att barndomstrauman bör bearbetas, ja måste bearbetas, annars går det omkring en massa människor med våldsam ilska och hat inom sig i vårt samhälle. Vilket vi väl alla vet redan eller hur? Av mycket mindre anledning än det som händer i den här boken där man till slut tänker att hur står Clara på benen? Jag känner verkligen med Clara men skulle ha velat veta lite mer hur syskonen tänkte om henne.  


Boken var ändå intressant och ville verkligen bli utläst. Men det var för mycket småsaker som störde, trådar knöts inte ihop (vad hände med Claras händer egentligen?) och känslorna luktade (?). Läste i en recension att en hel del research var undermålig också. En bisak men ändå.......


Axmacher har mycket att säga och hon gör det bitvis bra. Nästa bok har potential att bli bättre......"kill your darlings" bara........


 

 

Av violen - 5 november 2009 14:37

Achebe, Chinua: Allt går sönder

En välkänd bok i Jorden runt på åtta böcker utmaningen.

Eller som Per Wästberg säger på omslaget: Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen

Jag förstår faktiskt varför när jag läser boken. Det är en ömsint skildring av igbofolket som finns i Nigeria, ett folk som Achebe själv tillhör. Förord av Per Wästberg och efterord i form av en essä Don C. Ohidake som är professor i USA men som också är igbo, ger också mer förståelse för bokens innehåll.

Läser man bara Achebes bok från 1958 känner åtminstone jag att det är en tid som väl knappast någon kan vilja ska komma igen? Och som Westberg påpekar i förordet:

Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera.
Vidare
Achebe vill visa att de afrikanska folken inte hörde om kultur första gången från europeerna, att deras samhällen inte var själlösa utan hade en filosofi och en livssyn, en poesi och framför allt värdighet. Han medger samtidigt att fast kolonialismen aldrig gav de afrikanska folken en sång, gav den dem en tunga att sjunga med. (sid22-21).

Jag kan ändå inte känna att detta samhälle är något riktigt drömsamälle, vilket jag förstår inte heller är Achebes avsikt. Seden att sätta ut tvillingar och trillingar i skogen, bortbytingar, barn som återföds för att dö igen, att stycka barn som dött och månggiftet är bara de levnadsmönster som inte är speciellt trevliga att höra om. Och de drabbar ju mest kvinnorna och barnen. Och mycket av det som kallas sedvänjor känns som ren och skär vidskepelse. Som vanligt är det nog männen som har det bäst bland igbofolket och kvinnorna som får dra det tunga lasset. Huvudpersonen Okonkwo har heller inte stort förbarmande varken med hustrur, veka barn eller sin far som var väldigt lat. Hårt arbete premieras. Och männen kan öka i rang och inflytande allt eftersom. På gott och ont.
Men frånsett det så skildrar boken igbofolkets traditioner och liv. Och Achebe gör det bra. Personerna lever faktiskt på ett sätt som är lite ovanligt i den här typen av böcker. Som Westberg påpekar i förordet:

Wole Soyinka påpekar att Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än porträtterade afrikanen som exotisk. (sid 13)

Efterordets essä av Ohidake är också intressant. Där försöker Ohidake förklara en hel del av det som vi skulle kalla vidskepelse och som förtar lite av igbofolkets storhet när man läser boken. Boken tilltade mig, som jag skrivit tidigare, just pga sin ärlighet. Inget samhälle är helt underbart, särskilt inte i backspegeln. Det verkar ju inte speciellt logiskt att be om många barn och sen döda tvillingar t.ex Hade kvinnorna haft mer att säga till om hade säkert många fler barn fått leva.

Trots allt är det många ur igbofolket som innehar proffesurer runt om i världen. Men Ohidakes slutsats blir ändå negativ,

Helt uppenbart har igbofolket gjort materiella framsteg. Det återstår att se i vilken utsträckning de kommer att fortsätta byta bort sin kultur mot materiella framsteg och fullständigt uppslukas av den västerländska civilisationen. (sid 308)

istället för att se att det också är något positivt med att hans folk verkar var ovanligt intresserade av utveckling, utbildning osv, (vilket han själv också verkar ha anammat), tycker han sig se att de byter bort sin kultur mot något sämre. Kanske ser igboifolket själva med glädje sina barn få utbildning, sjukhusvård och att deras tvillingar får leva? De tar tydligen det onda med det goda, som alla civilisationer verkar ha fått göra för att utvecklas.

Afrikas karta är grötig för mig, men nu vet jag var Nigeria ligger, kan placera katastrofen Biafra och kan framförallt känna intresse och respekt för landets historia. Inget dåligt resultat efter att ha läst en bok!

Achebe är ( i mina ögon) en modig författare, men det var Soyinka som fick nobelpriset. Eftersom jag inte läst något av honom vet jag inte vem av dessa två nigerianska författare som skulle haft priset, f.ö det första som gick till en afrikan. (1986).



Av violen - 18 oktober 2009 19:15

Atwood, Margret: Oryx och Crake ***


Jag hade såklart hört talas om den här boken innan den dök upp i Jorden runt på åtta böcker utmaningen. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det var en så uttalad dystopi. Jag är inte så förtjust i sådana böcker, inte filmer heller för den delen. Jag minns dem alldeles för länge efteråt. Säkert blir det så även med denna bok.

Obs! Här avslöjar jag mycket om boken så ska du läsa den, läs inte vidare!

Först fattade jag inte alls vad boken handlade om, Snöman där i trädet och barnen som besökte honom. Konstigt!
Sen förstod jag heller inte de ständigt hormonstinna anspelningarna, skrivet med en manlig underton. Varför fanns de med? OrganFarmen intresserade mig och jag tänkte att här kommer några intressanta aspekter på framodling av organ och så vidare. Men det visade sig vara falskt.
Ett långt tag tänkte jag att är det en partsinlaga om barnprostitution från tredje världen? (Trafficking benämns det i recensionerna har jag sett sen).) Oryx fick väldigt mycket plats där ett tag och jag måste erkänna att nånstans måste hon ha varit där bara för att bilda den triangel som skulle göra allt intressantare och föra in lite romantik i det hela. Eller?

Och plötsligt dyker det upp igen, samma som hos White i tant Theodora, flirten med Sverige:

.....Han hade en enda bok, jag vet inte var han fick tag i den men det var en barnbok. Den handlade om en flicka med långa flätor, och strumpor - det var ett svårt ord, strumpor - som skuttade omkring och gjorde precis som hon ville. (sid 151).

Den enda bok som hallicken hade var alltså Pippi Långstrump om en flicka som gjorde precis som hon ville som lästes för en flicka som gjorde vad hallicken ville. Det kändes inte relevant i boken, avsnitten om Oryx. Men kanske att de ändå hade en roll att spela eftersom Atwood ju är feminist och hon kanske ville peka på att kvinnans lott är den eviga skökan, in i det sista.

Sverige eller svenskarna nämns även på ett annat ställe i boken, de kroppsorienterade reservaten. De får konkurrens bl.a av Svenskarna. (sid 294). Jag blir fundersam.........

Boken ger ett tekniskt trovärdigt intryck, kanske för att så mycket är så sant från den tid vi lever nu. Det rings i mobilen, det surfas på internet, böcker läggs över på cd-rom vilket ju känns lite förlegat redan iofs. Det känns som att Atwood gått in i den verklighet som fanns när hon skrev boken (den kom 2003) och därmed beskriver nånting för henne så pass främmande att det känns nästan dystopiskt det också i jämförelse med hur det var innan internet t.ex

Jag vet inte vad själva essensen i boken är. Crakes önskan att med det yttersta av sin briljanta hjärna skapa den fulländade människan kommer inte att lyckas. Redan syns en rynka i det perfekta ansiktet. Men kommer de två människoslagen att kunna samsas och bygga upp en ny värld? Visst vill vi hoppas det. Även om det Snöman fruktar mest på bokens första sidor drabbar honom med full kraft på de sista, blodförgiftningen.

Jag fascinerades av boken. Men jag tyckte inte riktigt om den. Är det översättningen som inte gör språket rättvisa? Eller skriver Atwood medvetet kallt, lättsamt för att det passar ämnet. Visst, Jimmys samlande av ord, hans möjlighet att få bläddra i riktiga böcker, det ger språket en viss makt i boken. Men nånstans blev jag inte imponerad av de tekniska resonemangen, av de nya människorna, av Snömans svårighet att återvända till de döda kropparna i huset fast han uppenbarligen gjort det ofta tidigare men nu var det liksom omöjligt. Detaljer, jag vet men det störde mig. Att pandemier skapas av läkemedelsbolag har ju spekulerats i tidigare så inget var liksom nytt i boken. Personerna berörde mig inte riktigt heller. Egentligen var det bara två saker som riktigt berörde mig, rädslan för blodförgiftning och det osannolika sammanträffandet av Oryx barnporrsfilmning när Jimmy plötsligt blir förälskad (?). Att han sen möter henne i vuxen ålder är ju också helt osannolikt egentligen. Som jag sagt tidigare, varför är Oryx med? Eller skrevs boken för att Oryx skulle få vara med?

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se