Axelsson, Linnea: Magnificat ****

Aednan var en otrolig bok, med sitt omfångsrika format och mäktiga ordflöde. Och Axelssons stil känns verkligen igen. Fast Magnificat är så tunn att den måste bli full av fragment för att hinna nå fram. Det kan vara så att den också svällde ut, som många författares böcker gör, vilket innebär att den sen måste utesluta rad efter rad. Och så kan det kännas att vissa sammanhang kanske ändå borde skrivas om, ja kanske till och med uteslutas. 

Nånstans fick jag den känslan, men när jag läst boken klart förstod jag att allt som ändå behövdes hade kommit med. 

Jag har läst en hel del senaste åren, böcker av kvinnor där handlingen förläggs långt bort, en svensk kvinna reser helt enkelt ut i det okända, och där händer det. Så är det för kvinnan i Axelssons berättelse. 

Hon bär på sorgen efter pojken som skulle ha hållit henne kvar i det invanda och hans skugga följer henne tills hon slutligen ser glorian falna. Och kan omfamna livet igen. 

Här finns det alltihop, berget, marken, älven, uppväxtens stenar. Sättet att tvingas till något bara för att hon hade mer tur än någon annan när hennes barn fick leva. Hennes, kanske, bildningsresa där hon söker och finner, söker och finner, och där hon till slut kan inkänna vad hon verkligen vill. Och gör det. 

En bok som jag läste i ett svep en sömnlös nymånenatt. Och plötsligt återupplevde den magiska känslan från länge sedan, när en enda bok plötsligt gav mig allt. 

Läst 2022

   Linnea Axelsson: Aednan ****


I ett svep läste jag denna mäktiga, vackra, sorgliga, stolta bok. En läsupplevelse att minnas.

Jag drabbades hårt, men inte för hårt, av det ömsom mjuka ömsom hårda anslaget. Texten ger och tar, tar och ger. Den är skriven för människorna, varenda en. Den vill ge oss alla en inblick i något stort, något större än vi själva. Och allt detta får vi som inte är samer helt fritt ur radernas rader. 

Och samerna får en bok som inte ska glömmas eller gömmas bort. 

Det här är en bok för dagens människor, dagens samer och dagens "svenskar". Det här är ett ursprung som djupt inom oss måste komma upp till ytan. Det här är naturens besjälade närvaro och försöket att tämja den. Det här är rasism, sexism, kolonialism. Och Axelsson lyckas binda samman historien med nuet i en aldrig sinande ström. 

Lakoniska uttalanden blandas med skimrande naturäskande dito:

(Renar som ett hav min anm)

Jag blir förvånad

när han plötsligt säger

Att han helst hade

börjat med renar

Blivit invald i samebyn

Och lärt sig att föra

det vandrande gråa

mjuka havet

ut över fjällvärlden

sid 375

(Stenen som en hud min anm)

Jag sitter på en sten

_

Låter fingrarna vandra

över den skrovliga

stenhuden under mig

medan naturen

kring oss varsamt

flyttar mig bort

_

Till ett ödsligare

landskap

Som kanske också finns

sid 492

(Ortsnamnen som en naturens förlängning, min anm)

Varje gång hon kör

förbi en av de nya

vägskyltarna

med ortsnamnet 

på både svenska

och samiska

_

Försöker jag förstå

vad det betyder

Men jag kan inte

uttyda någonting

av folkets och

markernas historia

sid 604f

Läs den för bildningens skull och för framtiden.

Läst 2018

Adlibris 

Bokus

Cdon

Min vana trogen har jag inte googlat på boken innan. Och märker att det jag fastnade vid som positivt, att sanningen många gånger "skrivs folk på näsan" bland vissa uppfattas som negativt.

Jag tycker att det är just det som ger boken dess klassiska anslag "att läsa klassiker är inte avkoppling, det är påkoppling" (citat mig själv). Vill du som läser känna något av samernas liv, deras hörn av verkligheten, då är det här en fullkomligt rak och otydligt tydlig (alla dessa personer som känner tänker tycker, ibland öppet, ibland dolt) skildring. 

För jag tror inte att alla känner till allt det här. Det tror jag verkligen inte. Men nu ges möjligheten. Ta den.