Khaled Hosseini, Tusen strålande solar ****

Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak
Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar

Nu har jag läst Khaled Hosseinis Tusen strålande solar. Den var riktigt bra. Jag gillade omslaget (vilket jag nästan aldrig annars fäster nåt avseende vid) titeln (dito, så vacker titel om en så ond bok) och innehållet.
Flyga drake, författarens förra bok, var också bra, så här skrev jag om den:

Hosseini, Khaled: Flyga drake ****
En, kanske något romantiserad, skildring av en uppväxt i Afghanistan.
Men boken var välskriven och intressant och en av de bättre jag läst på länge så den får fyra stjärnor.....
Jag blir dessutom sugen på att läsa uppföljaren eller vad det nu är, nästa bok Tusen strålande solar.......

Den här boken kan man inte kalla romantiserad, ja möjligen slutet. Jag har svårt att tro att Jalil skulle falla så till föga att han gjorde avbön på det sättet. Möjligtvis för att han var ensam och ville ha någon hos sig när han dog, vilket han ju inte fick.

Ska man jämföra mer med Flyga Drake tycker jag att Hosseini lyckats levandegöra personerna mera i den här boken. Jag läste den i två omgångar, och när jag började om nånstans i senare fjärdedeeln fanns ändå alla personerna levande för mig på en gång. Mariam, Laila, Rashid, ja tom mulla Faizullah mindes jag mycket väl när han åter nämndes på slutet.

Det man kan känna är; var det verkligen så här illa? Det är ju bara några år sen! Men samtidigt är det ju vederlagt att t.ex buddhastatyerna jämnades med marken, jag minns själv när jag såg det på TV och jag blev faktiskt upprörd. Även om man inte lägger någon religiös aspekt på dessa gigantiska symboler kan man ju lägga ett kulturbevarande perspektiv på det hela. Den episoden, när de besöker statyerna var nog den enda som jag kände, hm det här är lite väl konstruerat för att få med den delen av historien i berättelsen, men annars kändes det inte så. Annars känns det också mycket som ett historiskt dokument.

Sen kan man ju också undra hur en liten flicka som får lära sig detta direkt hon växer upp kommer att se på sin omgivning: Var hennes självkänsla som kvinna ska kunna växa efter att få sig dessa ord till livs:
Nana sa: Lär dig det här nu, min dotter,
och lär dig det ordentligt: precis som en kompassnål alltid pekar mot norr,
finner en mans anklagande finger alltid en kvinna. Alltid. Kom ihåg det, Mariam.

Att jämföra med Lailas diskussioner med sin far, där han talar om hur friheten för kvinnorna är ett av skälen till att folk har gripit till vapen. Att bara nämna ordet frihet i samma andetag som kvinna är ju ett sätt att upphöja kvinnan känner jag.

Trots det hamnar Mariam och Laila hos samma man, urtypen för den onda muslimska afghanska mannen. ( Där är ju Tariq motsatsen, så det finns andra män vilket känns befriande). Deras systerskap är fascinerande läsning och när boken slutar sörjer jag Mariams förintelse och jublar över Lailas upprättelse, hon vinner ju både prinsen och hela kungariket, både barnen och hemlandet, till slut. Ett lyckligt slut? Ja kanske men med en bitter eftersmak.