Inlägg publicerade under kategorin Författare H

Av violen - Måndag 8 okt 13:31

  Hjort, Vidgis: Arv och miljö ***

 

Läst som E-bok något jag inte tycker om. Kan ha färgat läsupplevelsen.


Eftersom det här tydligen är en sann historia (?) så kan jag förstå att den väcker uppmärksamhet. Annars tillkommer inget nytt i ämnet. Alla familjer kan råka ut för bråk vid arvsdelning. Här är ju föräldrarna sällsynt orättvisa och dessutom lever en av dem. Vilket komplicerar saken.


Nej, även om Hjort skriver sina insikter oss på näsan så blir det inte bättre för det. Det blir bara så sorgligt. 


Läst 2018

Av violen - Söndag 23 sept 15:30

  Hadley, Tessa: Syskonen ****

 

 

En uppmärksammad bok som både gillats och inte.

I början var den full av ord ord ord. Beskrivningar av naturen, interiörer. Och de fyra syskonen med, för en historia lämpliga, följeslagare. 

Det som jag verkligen gillar med Hadleys sätt att skriva är att hon verkigen skriver en historia. Efter ett tag känns allt bara så naturligt. Inget känns tillrättalagt fast allt är just det. Precis den sorts bok jag ibland längtar mig tokig efter. Inget trixande och genreföljande utan bara en färd in i huvudet på de medverkande.

 

Och kanske att det är just där som bokens styrka och ovanlighet ligger. Det här är inte feelgood, det här är inte politik (1968) i förtäckt form. Det är inte intertexter och undertexter och rena näsor när man läser det här. 

Mycket av litteraturen nu för tiden koncentrerar sig på att inte skriva läsaren på näsan  hur allt är, vad allt betyder. I och med det är nästan studier i litteraturvetenskap nödvändiga för att förstå det underförstådda. Här lyckas Hadley förena detta. Och i och med det finns en förståelse för personerna som är häpnadsväckande tydlig. I början kändes det, just det lite feelgood, men berättelsen har sådana kvalitéer att det bleknade och försvann efter ett tag. 

 

Det lustiga är att ingen eller alla är huvudperson. Hela familjen består av solitärer, men på gemensam yta. Spännande.

 

 

Läst 2018

Av violen - Lördag 11 aug 18:45

  Helle, Helle: Om du vill ***

 


Jag hade sett fram emot Helles bok. Men tji fick jag. Det var endast det lilla omfånget som gjorde att jag läste ut den. 

Helle skriver helt ok men innehållet är hbara så ointressant. Som att någon bokat henne för att skriva om en företeelse som ingen annan vill skriva om, och så har hon skrivit. Ett beställningsjobb helt enkelt. 


Men vilket är ämnet? Ensamhet, kanske. Vad vet jag.


Det måste finnas bättre av Helle som verkar vara välkänd i Danmark. Så jag får leta vidare bland hennes böcker.


Uppdatering: Har nu läst en intervju med Helle här. Det låter texten komma i en annan dager. Nästa bok kommer jag att, trots att jag som alltid läser vart ord, läsa långsammare och mer eftertänksamt. Jag greppade inte hennes berättarperspektiv, som säkert var intressantare än innehållet, som tydligen bara är en kuliss. Spännande!



Läst 2018

Av violen - Onsdag 25 juli 22:45

  Hermele, Kennet: En shtetl i Stockholm ***


Jag är glad att jag fortsatte att läsa den här boken fast början, ja faktiskt hälften av texten, bjöd motstånd. Det slog mig att jag var måttligt intresserad av Hermeles liv egentligen. Men judendomen är jag plötsligt nyfiken på.

Och jag fortsätter läsa och hittar flera ställen där judendomen klart framträder.

 

Ett av de knepigaste ställena i Toran handlar om blind tro: Gud säger till Abraham "Döda din son!" [...] Det var en invit till en bokstavstro som jag fann ovärdig. Var inte vi judar ett diskuterande folt, ett folk som ifrågasatte allt?

                 Abrahams bredvillighet att offra sin son strider mot en princip som visar på flexibiliteten och humanismen i det judiska: pikuach nefesh, att rädda liv går före alla andra förpliktelser och förbud som Gud lagt på det judiska folket. Om det handlar om liv eller död får - nej, ska en jude välja livet. Eller något mer högtidligt: kärlek slår lydnad, det är en tilltalande regel. [...] Vart tog pikuach nefesh vägen? sid 150

 

I tonåren hade jag varit med i en diskussionsgrupp hos rabbinen och fått klart för mig - helt mot rabbinens avsikt - att frågan om huruvida Gud finns, om själva tron [...] var meningslös. Vare sig Gud finns eller ej står vi inför samma val, samma behov av att veta vad som är rätt och fel, samma krav på oss människor att välja rätt, samma plikt att göra gott. Tron ger ingen vägledning, möjligen tröst, förklarade rabbinen. 

[...] drog jag  slutsatsen att jag var varken troende eller ateist, agnostiker är vad jag är! sid 161

 

[...]den vise Hiller, som levde för tvåtusen år sen. Han är berömd för två sentenser: för det första att hela läran, kärnan i judendomen kan sammanfattas med den gyllene regeln som judendomen delar med andra religioner: Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig. sid 194

 

Sentens två löd

Om inte jag är för mig, vem är då för mig?

Om jag bara är för mig, vem är jag då?

Om inte nu, när?

(min sammanfattning av text)

 

Vem är jag då? Mitt judiska arv säger mig att det är just mittenraden som är den avgörande uppmaningen. Som farfar påpekade: alla rättfärdiga har en plats i det kommande riket, alla är lika mycket värda, oavsett vilken religion de tillhör, oavsett (vill jag tillägga) om de bekänner sig till någon tro överhuvudtaget. Det är rättfärdigheten som är proberstenen. (prövostenen min anm) sid 194

 

Hermele är agnostiker men vill ändå ha en chans att vara med verkar det som. Hans syn på judendomen är komplex; å ena sidan känns den hemma sen barndomen, å andra sidan har hans liv blivit så sekulariserat att han faktiskt inte är utövande. 

 

I den här boken berättar Hermele sin historia från olika synvinklar. Jag har varit mest intresserad av det som jag snappat upp av det judiska. Men även hans historia i stort är väl värd att läsa. 

Framförallt tycker jag att den är intressant så till vida att jag även läst "Kaddish på en motorcykel av Leif Zern." Den var så lik men ändå inte. Bloggar strax om den.


Läst 2018



Av violen - Söndag 15 april 19:57

   Hesselholdt, Christina: Sällskapet ****


Jag vet som vanligt ingenting om den här boken. Jag har inte läst någon recension eller ens baksidestexten. Och så befinner jag mig i ett hemligt rum där olika personer tonar fram och drar sig tillbaka. Vilka är de, vad vill de, har de nånting att säga. Jag blir så nyfiken och förväntansfull. Det känns verkligen som när jag  tog mig an en helt ny typ av litteratur, de i mina föräldrars bokhylla där inga omslag gav antydningar till hur någon annan uppfattade boken. Mäktigt! Kanske kommer jag att få uppleva något liknande nu tänker jag efter de första 100 sidorna. 


Vissa böcker är skrivna på ett sätt som jag känner igen mig i, eftersom textens stil skulle kunna vara min egen tankegångsrytm. Början och slutet av Hesselholdts bok känns klart inspirerande på det viset. Men mittenpartiet är betänkligt ointressant.


Ja det här är ett sällskap som rör sig kring tiden och varandra. Det är ganska mycket danskt gnäll och nedslag i samtiden och litteraturen och sorg och smärta och sjukdom och självmord. Eftersom det är fyra böcker i en, hinner jag inte hämta andan mellan varven, som författaren ändå har gjort. Vad det gör med läsningen vet jag inte, annat än att när jag efter ett par veckor skriver detta finns förvånansvärt lite kvar.


Kanske att det kokar ner till Ewards citat:

Hon sa: "Du måste älska dig själv. Det är inte säkert att det alltid kommer finnas andra som gör det." sid 143


Och Camillas citat:

Vid flera tillfällen sa min mamma (när jag hade sökt hjälp hos henne för att prata igenom något) att jag måste lära mig att prata med mig själv (för att hon inte alltid skulle finnas där). Nu gör jag inget annat. Jag pratar högt med mig själv. Det har jag börjat med utan att egentligen fundera över det. Och om någon hör det, säger jag: "Ja, jag gick bara och pratade med mig själv om..."

"Ja, jag hörde det", händer det då att vederbörande svarar. 

Jag måste vara både mig själv och en annan. sid 323

 

 

 Jag tänker nu på Ett litet liv som jag skrev om här. Människor med resurser på olika sätt, utan band framåt (inga barn), och banden bakåt utan förpliktelser. 

Sällskapet skiljer sig dock på ett konkret sätt och det är att det finns en stark kärlek och förståelse för tidigare generationer, och en saknad när de försvinner. Arbetet, som är en central del i Ett litet liv, finns knappt i Sällskapet. Även om kunskapen i litteraturen är ovanligt påfallande. 


Sällskapet finns en värme, en medmänsklighet som jag saknade i Ett litet liv. Och det jag också främst saknar är barnen, framtiden. Det är lite sorgligt och så även att det tydligen bara måste finnas antisemitism/rasism med, som att danska läsare bör få sig det till del och så liksom halkar det in, mot slutet:


Jag sitter nu och funderar på om judar äter hästar (galopperande kosher, förlåt). sid 351

 

"Det förekommer tre kineser i novellen", säger han, " varför står det three little chinamen?"

(Jag tänker: om det finns kineser i publiken, dör jag. Jag vågar nästan inte titta upp. Men som tur är finns det bara en mulatt. Det var tur att jag inte läste det om den strippande mulatten.)

"Jag är inte rasist", säger jag, sid 352

 

 


Nåja, slutet är ändå hoppfullt och jag undrar fortfarande om jag tycker det är bra eller dåligt för romanen i sin helhet.


Läst 2018

Av violen - Onsdag 4 april 15:00

  Hage, Anna: 30 år av tystnad **** Lz


Det här är inte i första hand en bok om mordet på Olof Palme. Det här är en bok om hur samhället såg ut för 30 år sen. Och om det blivit någon förbättring beror det på mordet på Olof Palme, på hur samhället brutalt väcktes ur den falska trygghet som Sverige levt i under lång tid. Så, ja det är en bok om mordet, men det centrala i boken och det som jag bär med mig, är hur det påverkade den unga människa som försökte rädda Palmes liv, som visade civilkurage och stod upp för det rätta. 

Och även en bok om hur terapi kan fungera när den är som bäst. "Ingrid" visar sig kunna lotsa Anna genom det trauma som hon, helt naturligt, upplevde den där gången på Sveavägen. 


Jag kan inte annat än tänka härskartekniker, meto, tystnadskultur. Männen som utredde mordet, männen som anklagade och skulle försvara, männen som höll varann om ryggen. Kvinnan (barnet) som framhärdade och stod på sig. Har ni hört det förut. 


Anna besitter ett stort mått mod, hon låter sig inte tystas, hon är en människa som makten inte tål. Men hon har skrivit en bok ( med god hjälp iofs, boken är lättläst och flytande) som är genreöverskridande och därför så intressant att läsa.


Läs den!


Läst 2018

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

JUL

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se