Inlägg publicerade under kategorin Författare H
Hulme, Keri: Benfolket**** Nu har jag utfört en bedrift. Känns det som. Jag har läst en bok som nästan inte gick att läsa. Den var på över 500 sidor om drickande, våld, barnmisshandel, mystiska maoriska symboler och overkliga tillfrisknanden. Bl.a Det var med uppbådande av ren viljestyrka och en önskan att läsa ut boken som gjorde att jag klarade det. Plus att den trots allt berättade en historia om Nya Zeeland (som jag vet väldigt lite om) och verkligen levandegjorde de tre huvudpersonerna. Den var skriven på ett ovanligt sätt eftersom tankar som tänktes skrevs indragna och beskrev personernas inre på ett sätt som gjorde att de gick att förstå i alla fall till viss del. Författaren skriver i förordet att boken inte följer några normer. Refuserad av tre förlag som ansåg manuset för långt, för oformligt, för annorlunda, jämfört med en normal roman. (Jag kan bara hålla med). Till slut fick Hulme med hjälp av ett skrivarkollektiv ge ut sin roman, och förlagsredaktörerna respekterade där hennes känslor för det avvikande. Författarens röst tilläts tränga igenom. Benfolket fick Bookerpriset 1985. Här börjar Jorden runt reflektionen..... I början fascinerades jag av greppet att låta det vita barnet bli adopterat av den svarte mannen men sen tänkte jag, att var det bara ett grepp att tydligare åskådliggöra misshandeln? Jag menar - en maorier som misshandlar sitt barn är väl inget uppseendeväckande? Vem bryr sig? Att sådan misshandel som det rörde sig om bara ger tre månader säger mycket om synen på misshandel i det Nyzeeländska samhälllet. Och att sexåringar dricker sprit visar inte på mycket till föräldraskap känns det som. Det verkade ju helt naturligt i boken......Sen tänkte jag tvärtom, en sådan misshandel kan bara få fortgå om det inte finns maoriska släktband....eller?
Jag vet inte vad författaren egentligen vill med boken. Jag kände mig lite förvirrad och sökte på webben efter andras intryck. Tänkte att jag kanske skulle få lite mer klarhet, det här är något av det jag fann på olika ställen på webben. Tänkte ha det som mitt eget hjälpmedel först så därför länkade jag inte, men nu lägger jag fram det här ändå:
Sammanfattning: Handlar om Nya Zeeland, maorier, alkohol, kärlek, misshandel, släktbråk. En stark kvinna i centrum, en svag man och ett barn som svepts i land från havet. Den handlar om de vitas känsliga förhållande till maorierna och deras kultur. motsättningarna som finns i det nyzeeländska samhället Kärleken finns där ....yet they ARE likeable. Hulme does a wonderful job. Blev jag klokare? Visst det var mycket maoriska uttryck och särskilt i senare delen fanns det mycket maoriskt inflytande eller vad man ska kalla det. Ätande av döda anhöriga (inte utfört i mordern tid dock), vaktande och väntan som går i arv osv. Men motsättningar mellan vita och maorier, missade jag det helt? Släktbråk visst, men det kände jag var helt klart marginellt. Och samhället la sig väl knappt i överhuvudtaget........ Ingen berör det jag verkligen la märke till, adoptionen (nåja den var visst inte klar) och sättet att behandla (foster) barnet. På något sätt kände jag att andemeningen var att kulturen med våld och alkohol försvarades. Jfr sista meningen, är det ett underbart jobb att lyckas få en barnmisshandlare att framstå som trevlig!? En adoptivfar som inte lyckas hålla barnet borta från sprit och sexuellt utnyttjande? Agar man verkligen den man älskar, med omgivningens goda minne? Att pojken ändå älskar honom är ju bara sorgligt och visar på Simons utsatthet. Men kanske slutet kan bli början? Te mutunga - ranei te take (slutet - eller början) Jag är kluven inför boken och även om den inte är politiskt korrekt och därför intressant ( jag tror aldrig jag läst någon bok som är så förstående inför en barnmisshandlare, men se tillägget ovan i rosa rutan) förstår jag inte att det kärleksfulla i den kan överskugga det verkligt brutala. Slutet gav ju ändå väldigt mycket hopp för alla de tre vinddrivna existenserna, tack och lov kanske jag ska säga. Jag måste också säga att jag tycker den var annorlunda och märklig och därigenom intressant skriven. Mystisk och med nedslag i det maoriska Jag är verkligen nyfiken på att få veta vad ni andra tycker om boken! | ||
Khaled Hosseini, Tusen strålande solar ****
Ingen kan räkna alla månar som skimrar på hennes tak
Eller de tusen strålande solar som gömmer sig bakom hennes murar
Nu har jag läst Khaled Hosseinis Tusen strålande solar. Den var riktigt bra. Jag gillade omslaget (vilket jag nästan aldrig annars fäster nåt avseende vid) titeln (dito, så vacker titel om en så ond bok) och innehållet.
Flyga drake, författarens förra bok, var också bra, så här skrev jag om den:
Hosseini, Khaled: Flyga drake ****
En, kanske något romantiserad, skildring av en uppväxt i Afghanistan.
Men boken var välskriven och intressant och en av de bättre jag läst på länge så den får fyra stjärnor.....
Jag blir dessutom sugen på att läsa uppföljaren eller vad det nu är, nästa bok Tusen strålande solar.......
Den här boken kan man inte kalla romantiserad, ja möjligen slutet. Jag har svårt att tro att Jalil skulle falla så till föga att han gjorde avbön på det sättet. Möjligtvis för att han var ensam och ville ha någon hos sig när han dog, vilket han ju inte fick.
Ska man jämföra mer med Flyga Drake tycker jag att Hosseini lyckats levandegöra personerna mera i den här boken. Jag läste den i två omgångar, och när jag började om nånstans i senare fjärdedeeln fanns ändå alla personerna levande för mig på en gång. Mariam, Laila, Rashid, ja tom mulla Faizullah mindes jag mycket väl när han åter nämndes på slutet.
Det man kan känna är; var det verkligen så här illa? Det är ju bara några år sen! Men samtidigt är det ju vederlagt att t.ex buddhastatyerna jämnades med marken, jag minns själv när jag såg det på TV och jag blev faktiskt upprörd. Även om man inte lägger någon religiös aspekt på dessa gigantiska symboler kan man ju lägga ett kulturbevarande perspektiv på det hela. Den episoden, när de besöker statyerna var nog den enda som jag kände, hm det här är lite väl konstruerat för att få med den delen av historien i berättelsen, men annars kändes det inte så. Annars känns det också mycket som ett historiskt dokument.
Sen kan man ju också undra hur en liten flicka som får lära sig detta direkt hon växer upp kommer att se på sin omgivning: Var hennes självkänsla som kvinna ska kunna växa efter att få sig dessa ord till livs:
Nana sa: Lär dig det här nu, min dotter,
och lär dig det ordentligt: precis som en kompassnål alltid pekar mot norr,
finner en mans anklagande finger alltid en kvinna. Alltid. Kom ihåg det, Mariam.
Att jämföra med Lailas diskussioner med sin far, där han talar om hur friheten för kvinnorna är ett av skälen till att folk har gripit till vapen. Att bara nämna ordet frihet i samma andetag som kvinna är ju ett sätt att upphöja kvinnan känner jag.
Trots det hamnar Mariam och Laila hos samma man, urtypen för den onda muslimska afghanska mannen. ( Där är ju Tariq motsatsen, så det finns andra män vilket känns befriande). Deras systerskap är fascinerande läsning och när boken slutar sörjer jag Mariams förintelse och jublar över Lailas upprättelse, hon vinner ju både prinsen och hela kungariket, både barnen och hemlandet, till slut. Ett lyckligt slut? Ja kanske men med en bitter eftersmak.
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se