Hesselholdt, Christina: Sällskapet ****

Jag vet som vanligt ingenting om den här boken. Jag har inte läst någon recension eller ens baksidestexten. Och så befinner jag mig i ett hemligt rum där olika personer tonar fram och drar sig tillbaka. Vilka är de, vad vill de, har de nånting att säga. Jag blir så nyfiken och förväntansfull. Det känns verkligen som när jag  tog mig an en helt ny typ av litteratur, de i mina föräldrars bokhylla där inga omslag gav antydningar till hur någon annan uppfattade boken. Mäktigt! Kanske kommer jag att få uppleva något liknande nu tänker jag efter de första 100 sidorna. 

Vissa böcker är skrivna på ett sätt som jag känner igen mig i, eftersom textens stil skulle kunna vara min egen tankegångsrytm. Början och slutet av Hesselholdts bok känns klart inspirerande på det viset. Men mittenpartiet är betänkligt ointressant.

Ja det här är ett sällskap som rör sig kring tiden och varandra. Det är ganska mycket danskt gnäll och nedslag i samtiden och litteraturen och sorg och smärta och sjukdom och självmord. Eftersom det är fyra böcker i en, hinner jag inte hämta andan mellan varven, som författaren ändå har gjort. Vad det gör med läsningen vet jag inte, annat än att när jag efter ett par veckor skriver detta finns förvånansvärt lite kvar.

Kanske att det kokar ner till Ewards citat:

Hon sa: "Du måste älska dig själv. Det är inte säkert att det alltid kommer finnas andra som gör det." sid 143

Och Camillas citat:

Vid flera tillfällen sa min mamma (när jag hade sökt hjälp hos henne för att prata igenom något) att jag måste lära mig att prata med mig själv (för att hon inte alltid skulle finnas där). Nu gör jag inget annat. Jag pratar högt med mig själv. Det har jag börjat med utan att egentligen fundera över det. Och om någon hör det, säger jag: "Ja, jag gick bara och pratade med mig själv om..."

"Ja, jag hörde det", händer det då att vederbörande svarar. 

Jag måste vara både mig själv och en annan. sid 323

 Jag tänker nu på Ett litet liv som jag skrev om här. Människor med resurser på olika sätt, utan band framåt (inga barn), och banden bakåt utan förpliktelser. 

Sällskapet skiljer sig dock på ett konkret sätt och det är att det finns en stark kärlek och förståelse för tidigare generationer, och en saknad när de försvinner. Arbetet, som är en central del i Ett litet liv, finns knappt i Sällskapet. Även om kunskapen i litteraturen är ovanligt påfallande. 

I Sällskapet finns en värme, en medmänsklighet som jag saknade i Ett litet liv. Och det jag också främst saknar är barnen, framtiden. Det är lite sorgligt och så även att det tydligen bara måste finnas antisemitism/rasism med, som att danska läsare bör få sig det till del och så liksom halkar det in, mot slutet:

Jag sitter nu och funderar på om judar äter hästar (galopperande kosher, förlåt). sid 351

"Det förekommer tre kineser i novellen", säger han, " varför står det three little chinamen?"

(Jag tänker: om det finns kineser i publiken, dör jag. Jag vågar nästan inte titta upp. Men som tur är finns det bara en mulatt. Det var tur att jag inte läste det om den strippande mulatten.)

"Jag är inte rasist", säger jag, sid 352

Nåja, slutet är ändå hoppfullt och jag undrar fortfarande om jag tycker det är bra eller dåligt för romanen i sin helhet.

Läst 2018