Inlägg publicerade under kategorin italienskaböcker

Av violen - 25 januari 2019 15:00

  Starnone, Domenico: Band ****

 


En bladvändare som skulle kunna vara skriven av både en man och en kvinna. Men eftersom det inte verkar vara så, måste jag säga att Starnone lyckas väl med att skildra även Vanda. 

Att han lyckas med Aldo är mindre anmärkningsvärt, då de flesta män känner igen sig i andra män. Jag menar, här handlar det om fysisk otrohet men det skulle lika gärna kunna var mer praktisk otrohet dvs en man som så helt går upp i sig själv att ett jobb, en hobby, en yttre familjerelation, en religion skulle kunna få liknande konsekvenser. Dock inte samma eftersom en otrohet är en skarpare kniv.


Ändå gnager det lite eftersom Aldo på något sätt står mest upprätt i det här. Hans vänner håller på honom, han har sin nya kärlek, han bekräftas medan Vanda "bara" är rasande.

Slutet är överraskande men med det faller liksom alla bitar på plats. Intressant läsning.


Insiktsfull och välskriven bok, hoppas mer översätts av Starnone. 



Tack Bazar förlag!


Läst 2019

Av violen - 11 juli 2017 16:15

   Ferrante, Elena: Det förlorade barnet ****


Nu närmar sig bokens slut för Lila och Elina. Och även för oss som följt med i detta stora verk, denna blivande klassiker.


I den här delen träder bröderna Solaro fram och allt de representerar. När Elina återvänder till kvarteret konfronteras hon åter intensivt med Lila. Denna Lila som dominerat Elina genom alla år, som kanske har styrt henne för sina egna syften?


[...] Du är rädd för lagen och bröderna Solara är rädda för din bok."

"Jag är rädd för att de ska förstöra allt för mig, med alla pengar de har"

"Men det är just pengarna du ska ta ifrån dem. Skriv! Ju mer du skriver om all deras skit desto sämre går affärerna för dem."

Jag blev ledsen. Var det så Lila tänkte? Var det hennes plan? Först i det ögonblicket insåg jag att hon trodde att jag fått den kraft vi som barn hade trott att författaren till Unga Kvinnor besatt. Var det därför hon till varje pris hade velat att jag skulle komma tillbaka till kvarteret? Jag drog mig tillbaka utan att säga något. s 294

 

Lila kämpar mot det som styr allt i denna del av världen, här i skepnad av bröderna Solara. Elina kämpar också en kamp, för rätt till utbildning och självbestämmande. Och den feministiska kampen i viss mån. 


Vem av dem gör det mest rätta valet?


Eftersom slutet är början i den här serien visste vi hela tiden att Lila försvunnit och att Rino ringde Elina. Under den här tiden har jag verkligen lärt känna dessa människor som jag citerat ibland i mina reflektioner. Jag vet mycket om Elina och en del om Lila. Varför tänker jag så? Jo, Elina är bokens jag, men hur ska vi vara säkra på det? Kanske är hon även Lila.


Jag missade lite i första boken vilken betydelse scenen med dockorna hade. För visst är det bokens nyckelscen? 


Om inte det betonats att den här boken är den sista skulle jag ha sett en cliff hanger på slutet. Nu ser jag fram emot den avhandling som någon kommer att skriva om Ferrante. Någon som passionerat fångar in alla undertexter.



 

Min fantastiska väninna

Hennes nya namn

Den som stannar, den som går

Det förlorade barnet

 

Av violen - 14 februari 2017 20:30

   Ferrante, Elena: Den som stannar, den som går  ****

 


Återigen en läsupplevelse av stora mått. Jag har verkligen funnit de här böckerna av Ferrante intressanta. 

Nu har tiden kommit för Elena och Lina att vara mitt i livet, att fundera på vad jämlikhet och frigörelse egentligen innebär. Lina nämns utifrån mycket ovanliga kriterier, av italienska män som bara borde tänka kropp. Men att överhuvudtaget tänka på henne som tänkande och som en förebild, det raserar Edit Södergrans dikt*:

Han ville ha det som var ömtåligt hos henne, huvudet med alla idéer. Han ville ha hennes fantasi. sid 205

Ibland tänker jag att om jag fötts som flicka skulle jag ha velat vara hon sid 208

 

Medan Lina kämpar den kvarvarandes kamp med miserabla, sexistiska arbetsförhållanden som sakta ändå ändras, har Elina med sin bok fått känna på vad hennes kamp består av. Att bli accepterad av sina svärföräldrar och sin man, ta hand om sina barn och förlora skrivlusten samt börja förstå vad feminism innebär, tär hårt på henne. 

Hon är fortfarande beroende av Lina.

Jag (Elina min anm) hade velat bli något - så var det - bara för att jag var rädd att Lila skulle bli någon och jag skulle hamna på efterkälken. sid 350


Elina studerar kvinnan som en manlig konstruktion,

överallt upptäckte jag kvinnorobotar som framställts av män sid 357


Elina närmar sig kvinnokampen och bär inom sig en längtan att få dela detta med Lina, men inser att det är för sent, hon måste nöja sig med sig själv. 


Då inträffar det som är nerven, cliffhangern till nästa bok.

Kanske blir den bäst av alla fyra?


Fortsättning följer i del fyra.



Min fantastiska väninna

Hennes nya namn

Den som stannar, den som går

 

 

* Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken

Edith Södergran, ur Dikter, 1916

Av violen - 16 januari 2017 12:30

  Ferrante, Elena: Hennes nya namn ****


Vad var det som hände, vad skulle ske? Min vännina drog i sin mans arm med båda händerna. Hon tog i ordentligt, och jag som kände henne utan och innan anade att om hon hade kunnat skulle hon ha slitit loss den från kroppen och hållit den högt ovanför huvudet när hon gick genom salen, så att det droppade blod på klänningens släp, och hon skulle ha använt den som klubbe eller åsnekäke för att slå sönder Marcellos ansikte med ett välriktat slag. Ja, hon skulle ha gjort det, och vid tanken på det blev jag torr i munnen och hjärtat slog hårdare. Sedan skulle hon ha klöst ut ögonen på båda männen, slitit köttet från deras ansikten och bitit dem. Ja, ja, jag ville att det skulle ske. sid 17

 

 

Första boken av Ferrante var helt omvälvande. Det var en fullödig roman i min smak. Skildringen av flickorna, miljön i kvarteret, den lågfrekventa spänningen som vilade över sidorna, samhället som styrdes av familjens män, som i sin tur styrdes av den (verkar det som) i Italien alltid närvarande maffian. Känslorna mellan flickorna och pojkarna i kvarteret som växlade liksom studiernas framgång. Rätten och hoppet flickorna tar sig att tro på feminismens uttryck.

Citatet ovan kommer dock från det bröllop som avslutade del 1. Och speglar det raseri som Lila känner utifrån Elenas upplevelse av det hela. Och Lilas missnöje med sitt liv som gift avspeglas ingående i del 2.


Ändå är framförallt början av del 2 långsammare än förra delen. Långa sidperioder, som närvaron vid stranden, blir kanske inte direkt tråkiga, men lite handlingslösa då i stort sett samma händer var dag. I övrigt finns det mycket att citera, men det går inte att gå in på alla aspekter i boken. Det är bara att läsa den. 


Jag önskar kanske att det skulle ha varit mer om Elenas tid vid universitetet och vad studierna innehöll. Men koncentrationen fokuseras mycket på Lila, hennes äktenskap och hennes män. Långt senare får Elena komma till tals om sina erfarenheter. Men utan större åthävor, så här skildar ex vis examen:


Jag tog examen under nästa examensperiod. Jag talade inte om det för mina föräldrar eftersom jag var rädd att min mor skulle känna att hon var tvungen att komma och fira mig. Jag inställde mig framför professorerna i en av de klänningar jag fått från Franco, den jag fortfarande tyckte dög. Efter så lång tid var jag äntligen nöjd med mig själv. Innan jag fyllt tjugotre hade jag tagit en universitetsexamen i språk och litteratur, med hundratio poäng och spets. Min far hade bara gått fem år i folkskolan, min mor hade inte kommit längre än till andra klass och såvitt jag visste hade ingen längre tillbaka i släkten kunnat läsa och skriva ordentligt. Jag hade kommit enormt långt. sid 453


Sammanfattningsvis är det mesta som händer barnen/ungdomarna från del 1 att de anammar sin utstakade väg, de stannar kvar, jobbar, gifter sig och även ägnar sig åt  en hel del otrohet. Den enda som följer en annan stig är trots allt Elena, som tar steget ut i världen och den politiskt färgade framtiden. Men det finns ännu en som gör det...


Fortsättning följer i del 3.  


Läst 2017


 

 

Av violen - 9 maj 2016 18:00

   Ferrante, Elena: Min fantastiska väninna *****


Ja ja ja, Den är verkligen bra, den mystiska Ferrantes (psed) bok, den första av 4.


Just det som boken innehåller, det sätt den är skriven på, alla detaljerna, allt som kommer fram i resonemangen mellan flickorna, konsekvenserna av det patrialkala och underströmmarna av osläckbara kulturer mitt i fattigdomen och misären. Allt det uppdagas på ett sätt som gör att man häpnar.

Lila är vän med Pasquale, kommunistens son, som beskriver begreppen, svarar på Linas frågor:


Vad är nazifascisterna för några, Pascà? Vad är monarkisterna för några? Vad är svarta börsen? sid151


Lina [...] kompletterade den knapphändiga informationen hon fått från Pasquale med böcker som hon fick tag i på biblioteket  På så vis hittade hon konkreta motiv till de abstrakta konflikter vi som barn hade känt i luften i kvarteret, och kunde sätta verkliga ansikten på dem. Fascismen, nazismen, kriget, de allierade, monarkin och republiken förvandlade hon till gator, hus, ansikten, don Achille och svarta börsen...[...] sid152


Här har Ferrante tagit till ett knep, hela Italien ryms i den lilla byn. Elena lär sig att allt inte är som det ser ut att vara, jämnåriga är inte för den skull jämlika. Rykten kan vara lögn eller sanning. Men den här´första boken lägger en bred bas för det som komma skall. Därför är den mycket betydelsefull för fortsättningen.


Italien är ett okänt land med vackert språk och många hemligheter gömda inom sig. Nu öppnar det sig inför mina ögon. Och ja, jag längtar redan till nästa bok. Jag vill helt enkelt veta mer, mycket mer.


Läst 2016

Av violen - 2 juli 2012 21:45

   Murgia, Michela: Själamakerskan ****


Ändå sedan jag läste Den döda arméns general har jag varit fascinerad av böcker som skildrar dåtiden, en dåtid som säkert har efterverkningar i nutiden och som kan förklara nuets subtila signaler på ett intressant sätt.


Den här boken om accabadoran, själamakerskan som ändå in på 1960-talet fanns på Sardinien och utförde en slags dödshjälp, kan läsas i dödshjälpsdebatten. Aldrig har jag läst något liknande, aldrig har jag vetat om något liknande. Att lägga ett sådant ansvar på en enskild person känns hårt och Bonaria Urrai, som hon heter, är både medmänsklig och svag. Maria, fosterdottern hålls utanför, men får sen välja sida.


Boken väcker frågor, tankar om skuld, försoning, val. Mycket intressant och helt oväntad läsning...


Någonstans finns säkert detta kvar i Sardiniens minne, men hur går inte att säga. Jag vet väldigt lite om just den ön som brutit sig ut ur Italiens stövel. Men här hittade jag en artikel som bekräftar något av det jag känner. Läs den och känn efter om du håller med mig. Ord som rationalism, djuriska, sardisk hämnd får en att förstå den mentalitet som kan prägla ett samhälle, nu men framförallt då.


Rekommenderas verkligen!


Läst 2012

Av violen - 14 maj 2012 22:00

  



Läsutmaning Italien hos Enligt O

Hon tänker tillbringa maj 2012 med italienska böcker, jag ska försöka läsa hela året ut. Och använder det här som inspiration:


Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano

Väntrum och Avskedsbrev av Valeria Parella

Stål av Silvia Avallone

Montedidio av Erri de Luca

På sannolika skäl av Gianrico Carofiglio

De femtontusen stegen: En redogörelse av Vitaliano Trevisan

Själamakerskan av Michela Murgia

Innan tuppen gal av Cesare Pavese

Claudio Magris

Av violen - 27 juli 2011 19:30



   Parrella, Valeria: Väntrum ****


"Ett barn som ingen vet om det håller på att födas eller håller på att dö".


Den för tidigt födda Irene ligger i sin kuvös. Lite fragmentariskt skildras livet kring kuvöserna. Maria, hennes mor, finns där men även i sitt vanliga liv, som lärare. 


Den här boken påminner om en bok som jag läste för flera år sen Rädslan i kroppen av Slavenka Drakulic.

Dubbla bottnar innebär att sjukhusmiljön och känslorna där inte riktigt får fäste utan det är den andra bottnen, i Parellas fall studievärlden, som känns nästan mer angelägen. Kanske för att den innehåller en verklighet som Parrella använder för att få fram ett politiskt budskap.

Dock skildrar Parrella moderskapet och den orimliga väntan bättre än Drakulic skildrar sin väntan och sin njurtransplantation.


Jag kände mig mycket berörd av Parrellas roman, den är som ett smycke i dödens väntrum. Vad jag vet har jag inte läst något i ämnet tidigare. Den stannar kvar.


Läst 2011

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards