Inlägg publicerade under kategorin Munroe, Alice

Av violen - Lördag 24 feb 23:15

Munroe, Alice: Björnen sover ****

 


En novell som läses med både njutning, över stilen och språket, och med viss skräck, över innehållet och beskrivningen hur åldrandet kan te sig för många som drabbas av demens. Eller kanske särskilt för de som lever med de som drabbas.

 

Om du har möjlighet tycker jag att du ska läsa den här novellen. Det är nånting viktigt över den, en känsla av ofrånkomlighet och oåterkallighet. 

Nånstans är det gamla föreställningar, att mäns otrohet är naturlig och tillåten. Medan kvinnans inte är det. Men är det en ickefråga? För när denna sjukdom väl har drabbat finns ingen person kvar, och vad finns det då att göra? Kanske finna sig i sanningen och ta vara på de små stunderna. 

Av violen - 15 mars 2017 20:30

   Munroe, Alice: Dolly ***


Det känns som jag läst det här förut. Eller något liknande. Eller är det en annan poet som också skriver dikt om andra och oron river i hustrun?


Jag vet inte, minns inte, men sorgligt är det med poeter och deras kvinnor.


Läst 2017


Klassikerserien från Novelllix:


Av violen - 1 april 2013 09:00

   Munro, Alice: Brinnande livet ****


Jag har tidigare läst Kärlek vänskap hat av Munro. Då var jag inte överförtjust, och skyllde det på min ringa erfarenhet av samt en svag motvilja mot noveller. Men nu har jag läst många noveller och faktiskt, det här är inte de bästa noveller jag läst. Fortfarande kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dem, visserligen välskrivna, lite kluriga och lättlästa men ändå inte intressanta. Och språket är fortfarande lite för enkelt, lite för gammalmodigt, saknar de där nya skimrande meningarna som bara kastar sig över en. Inte så att det är dåligt, inte alls. Men det är som att de inte riktigt lever upp till förväntningarna.

Inte förrän de fyra sista kommer. Där skriver Munro om sitt eget hörn av verkligheten, och genom sitt eget temperament.

Här finns inte den distans som jag funnit i de andra novellerna. Inunder den vardagliga texten vibrerar minnen utan slut men nu äntligen uppenbarade.

De känns som en plötslig energi kommit in i texten, minnets energi, glasklart erinrat. Det hon skriver om så här


Det hade inte passat in i en fiktiv historia. sid 295 


Nej, de fiktiva historierna har tillrättalagts, men livet måste beskrivas och förstås utan omsvep. Och förlåtas, förlåta både sig själv och andra.


Sammantaget är det här god läsning. Novellerna stannar inte kvar med sina kvinnor, svikna eller inte. Men Munro lever och har lyckats skriva sin ungdomsbiografi på fyra noveller. Det räcker!


Läst 2013

Av violen - 27 augusti 2010 11:00

Munroe, Alice: Kärlek vänskap hat***


Den här boken har väntat länge i hyllan och snart kommer den ju dessutom i Lyrans utmaning, så jag tog med den på en resa för noveller är ju alltid bra vid dylika tillfällen. Om de är bra i övrigt låter jag vara osagt då jag egentligen inte är så förtjust i den korta formen. Jag vill hela tiden veta mer.

Och så är det verkligen i Munros noveller. Hon skriver väl, på kort tid lär man känna personerna och det är riktigt intressant att läsa nånting från nordamerika igen. Men hon lyckas inte avsluta dem ordentligt. Eller så avslutar hon dem för ordentligt. Det var länge sen jag läste en novellsamling där jag så tydligt vill veta mer......slutet är plötsligt där och jag tänker, neeej det får inte komma redan.

Är det bra eller dåligt? Jag måste fundera på det och läsa Nära hem, en roman av samma författare. Då kanske jag vet svaret.



Boktoka skriver att hon läst att det är sagt om Munros noveller att varje novell bär en roman inom sig. Det  kändes helt sant. Om man med det menar att det behöver en romans form för att få novellerna att blomma ut förstås. Menar man att de är lika uttömmande som en roman håller jag inte med.

Jag har just läst Dödgrävarens dotter av Oates och jag tänker: om man tagit ett utdrag ur den boken och presenterat som novell skulle det ha gett den här känslan av tomhet. När jag la Oates åt sidan var boken klar, som en bra roman ska vara. Munros noveller är inte klara, men det kanske är så det ska vara?


Bokslukaren skriver lite om varje novell och jag blir förvånad över att jag knappt kommer ihåg dem. Hur är det möjligt? Jag har ju nyss läst. Ja den sista kommer jag ihåg väl, den med den dementa hustrun men kanske mycket för att min egen mor blev just dement. Och novellen om släktingen som användes i en författares roman (speglar balansgången för alla som skriver och av nödvändighet använder sina egna erfarenheter). Men enbart för att den släktingen hade dialys innan hon dog.

Men sen när jag riktigt tänker efter, visst minns jag. Men hur länge?


Gemensamt för novellerna är det som orginaltiteln anger, Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage, lite väl nerkortat i svenska översättningen kan jag tycka. För det handlar mycket om äktenskap och relationer mellan människor, och framförallt väldigt starka känslor. En undertryckt kritik mot det patrialkala samhället vibrerar i de flesta novellerna, men kvinnorna har huvudrollen. Och det finns en uppriktighet som jag uppskattar. Det är inte bättre än så här att vara människa.


Att läsa Alice Munro är att lära sig något varje gång som du aldrig tänkt på förut,” skriver The man booker international price juryn. Jag håller inte riktigt med, snarare tvärtom. Just det där okända känns bortskalat.


För att veta om Munro är en värdig nobelpriskandidat, som många hävdar, måste jag läsa mer av henne. Den här boken kan vara hennes försök att vid 70 år minnas en tid som flytt. Nånstans kändes den som skriven för länge sen och inte in på 2000talet.


-----------------------------------------------------------------------------------------------



Transplantation och dialys i böcker:


Jag frågade hur Alfrida mådde, och kvinnan sa att hennes syn var så dålig att hon praktiskt taget var blind. Hon hade också haft allvarliga njurproblem, vilket innebar att hon måste genomgå dialys två gånger i veckan. sid 112


Läst 2010




Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards