Inlägg publicerade under kategorin Strout, Elizabeth

Av violen - 26 november 2022 21:00

Strout, Elizabeth: Åh William! ***

 


Ett ovanligt grepp, plötsligt låter Strout Lucy Barton återkomma som ett slags avslut. 

Lucy fortsätter sin historia som om inget hade hänt, men nu handlar det mest om William, exmaken och pappan till hennes barn, och hans mors dödsbädd. Om hur något uppdagas och blir att leva med allt framgent.

 

Trots att jag egentligen bara vagt kom ihåg Lucy Barton hade jag behållning av boken. Men jag undrar varför Strout skrivit den. På slutet känns det nästan som att hon tappat intresset och får stappla ihop de sista sidorna på ett fragmentariskt sätt. 

 

Jag känner att det är dags för mig att ta hjälp av andra bloggare och recensenter för att se om jag kanske ändå missar något viktigt när jag inte riktigt kan plocka fram Lucy ur minnet. 

Av violen - 15 juni 2020 16:15

Strout, Elizabeth: Olive, igen****


Strouts andra tre böcker som jag läst här, var alla bra. Och ja det är bra, igen

När hon nu återvänder till Olive återanvänder Strout greppet från Olive Kitteridge, nämligen att hon visserligen är huvudperson men i vissa avsnitt dyker hon bara upp som en bifigur.


Trots det har Strout låtit boken ge både Olive och läsaren en slags insikt i vem hon egentligen är, varför hennes liv blev som det blev. Det ger henne både glädje och sorg, liksom det ger läsaren detsamma.


Återigen är det så många personer som rör sig i och omkring Olives liv. Jag lyckades inte hålla isär alla, men Olive dolde sig aldrig och det är ju ändå hon som är den bärande punkten. Och Strouts meningar.

 

 

Av violen - 13 september 2018 12:00

   Strout, Elizabeth: Vad som helst är möjligt ****

 

Denna Strouts tredje bok är lätt att läsa. Men påminner för mycket om Mitt namn är Lucy Barton i sitt persongalleri. Och jag har vissa svårigheter att hålla isär personerna. Borde ha skrivit en personförteckning allteftersom.

Men de är såklart alla intressanta och helt utelämnade åt Strout som kan göra vad hon vill med dem. Och hon gör det. Alla har sitt, ingen har frid eller ro eller lycka i någon större omfattning. Och därav har det blivit en bra bok.


Fast jag kan tycka att det kanske ändå är ett sätt att hämta inspiration från Ferrante, som dock aldrig blev upprepande. Vilket jag kan tycka Strout blir nu och då. Trots allt är det böcker som den här som jag måste få läsa emellanåt. Annars tappar jag tron på litteraturen som den slukande kraft den alltid varit sen jag knäckte läskoden som det heter nu. Då lärde man sig läsa helt enkelt. 



Läst 2018


Olive Kitteridge

Mitt namn är Lucy Barton

Av violen - 1 juni 2017 18:45

      Strout, Elisabeth: Mitt namn är Lucy Barton ****

 

 

Olive Kitteridge  gillade jag förstås. Men den här var faktiskt bättre. Mer sammanhållen, mer fokuserad. Men så är det ju inte en novellsamling utan en roman.

Huvudpersonen tillbringar tid på sjukhus, och dit kommer hennes mamma, som hon knappt haft någon kontakt med tidigare, och sitter vid hennes säng. Det är vackert, det är vemodigt, det är starkt, det är nostalgiskt. Sjukdomen är verkligen nödvändig för att denna mor och dotter relation ska läkas.


Så långt är allt väl. Men det finns en knepig karaktär och det är läkaren som håller sina beskyddande vingar över dessa två, som verkligen lyfter av sjukdomens börda och uppträder, för den som legat svårt sjuk på ett sjukhus, på ett overkligt sätt. Vad vill han? Det får vi inte veta. Men konstigt är det. 

Är hans roll att just dämpa oron så att de båda kvinnorna kan närma sig varann? Kanske.

Det enda som skulle kunna få en läkare att uppträda så ensidigt uppmärksamt är antingen förälskelse eller en sällsynt sjukdom som hen vill skriva en artikel i Medical Journey om. 


Tyvärr är det läkaren jag funderar över nu när jag tänker på boken. Var det meningen?


Läst 2017

 

Av violen - 26 augusti 2016 19:00

   Strout, Elizabeth: Olive Kitteridge ****

 

Hur kan den här boken ha gått mig helt förbi, tills nu? Vadå TV serie? nej inte det heller...

 

Fast jag är glad att jag läste boken först, inget filmat kan rimligtvis beröra en både stilmässigt, oväntat innehållsmässigt eller så sparsmakat beskriva ett kvinnoöde. Jag fick verkligen tänka ordentligt genom nästan hela boken, eftersom jag inte ens visste vad den handlade om (läser sällan baksidestexter osv. så jag tror den måste ha dykt upp från ett boktips). Greppet att låta Olive träda fram genom flera olika berättelser var så bra, särskilt som det fick en att se allt uppifrån och sen dyka ner här och där, där nya personer fick färg och liv. Det handlade liksom inte bara om henne, trodde jag. Sista kapitlen intensifierade dock bilden av Olive, och förståelsen av henne uppdagades.

 

Ibland får man en känsla när man läser en bok att sista kapitlet skrivs först. Så kändes det här tyvärr. Något stämde inte där, varför får hon inte leva sig ut ur livet med sin autencititet i behåll?*

 

Och jag kan inte se att det här nån spegelbild av världen (baksidestext)? Det är en romantiserad bild av en slags civilisationsvärld som 40-talisterna nu är på väg att lämna, villigt bedövade av alla anpassade slut där frid slutligen råder.



* Här tänker jag på Hausfrau som jag läste tidigare i år och benämde nostalginoir.

Är det här då beforehappyendingnoir? Jag bara känner mig för här.

 

PS Ser att Strout vann Pulitzerpriset 2009 för denna roman. Och den var ju verkligen bra, utom, ja du vet varför, slutet.

 

 

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards