Inlägg publicerade under kategorin Litteraturvetenskap

Av violen - 30 juni 2013 21:30

   Rynell, Elisabeth: Skrivandets sinne ****


Hohaj och Till Mervas. Båda har jag läst och tyckte om. Däremot har jag inte läst Hitta hem som tydligen skildrar en våldtäkt, och dess följder, vilket egentligen är bakgrunden till att Rynell menar sig inte vara feminist men tillhöra de rasande kvinnorna sid 79. Den texten, "Om a pawn in their game" (sid 70-82) är den jag helt klart tycker är intressantast i Rynells bok om skrivandets sinne.

Annars känner jag igen Rynell som en naturens försvarare, naturen som sanningen och hjälparen:


När jag nu klafsar runt i jättens hjärna här i Stockholm är ändå det som skrämmer mig mest inte de tankar som faktiskt finns härinne, utan de tankar som inte finns. Vem-är-jag-mer-tankarna. Människotankarna. Tankarna som strövar fritt. Som leder oss till vattenhålen och till gläntorna. Och som emellanåt låter oss spegla oss i Minnets brunn, sid 112f.


En slags urtankar, ett slags råd att främja naturen i ord, som ett sätt att hissa människoflagg. sid112.


Och det kan jag känna att Rynell gör i den här boken, det är hennes bidrag till mänskligheten, att skildra en del av sitt livs sinne med hjälp av orden.


Läst 2013

Av violen - 8 juni 2012 11:15

   Elam, Ingrid: Jag, en fiktion *****

 

Det här är den typ av facklitteratur som jag gillar allra mest, de finns under G och innehåller citat ur böcker som jag läst eller vill läsa eller borde ha läst. De analyserar och värderar och njuter av sin uppgift, att ge läsaren ännu mer kött på benen. Innehållet är (nästan) alltid bra och hur bra beror på författaren.

Den här gången är innehållet sällsynt bra, så intressant att jag bara vill äga den här boken! Elam öser på med analyser om jaget från då till nu. Är jaget en fiktion eller är det självbiografiskt?


Min egen åsikt är att jaget förut oftast var mer självbiografiskt än nu. Om jag läser en bok som beskrivs som en roman och handlar om någon som verkar likna författaren, tar jag den som en roman helt enkelt. Jag vande mig av med att se författaren (jag) som sitt verk när jag läste Ulf Lundells båda böcker Jack och Friheten för ett antal år sen. Jag trodde att jag skulle analysera Ulf Lundell, en gubbsjuk, desillusionerad man, men insåg att jag analyserade en man som Ulf Lundell skrivit om, helt enkelt. Som var gubbsjuk och desillusionerad. Men vem Ulf Lundell är framkommer egentligen inte i böckerna.


Men om jag läser Ben Watts bok Patient, då kan jag efteråt tänka att Ben Watt var verkligen sjuk, och tålmodig för det mesta. Vilket han skildrat, i jagform. Och ibland undrar jag, Lz. Är det alltid lätt att klassificera med Lz? Vad kräver det av den som placerar böcker i sitt fack. (se t.ex Knausgård, nedan)


Att Strindberg är antifeminist kan man citera men inte belägga i En dåres försvarstal. Men lägg ihop allt annat han sagt och hans antifeministiska skrifter t.e.x, så kan åtminstone jag dra den slutsatsen. Utan att se En dåres... som självbiografiskt.


Elam vrider och vänder och citerar och skriver genomtänkt om detta Jag, som fiktion eller som sanning. Som könsbestämt eller mänskligt. Som sjukt eller mänskligt. (Sjukt om en kvinna går över avslöjandets gräns). Ja, det finns hur mycket som helst att hitta i den här boken. En sak är säker, jag måste läsa Knivkastarens kvinna.


Och slutsatser om hur olika författare ser på sina texter:


[...] när Rosseau sent i bekännelserna kommenterar sina egna litterära verk ser han plötsligt att han i dem helt omedvetet har skrivit om sig själv, allt skönlitterärt skapande är med andra ord självbiografiskt för honom. sid 40

 

Tänk om Knausgård, i motsats till Rosseau, till slut finner att han skrivit om någon helt annan än sig själv?( Hans romaner beskrivs ju som självbiografiska men klassificeras inte med Lz. ) Vad förvånad han ska bli!


Visst hör ni själva att det här är intressant, mycket intressant.


Och det mest intressanta är att jag på slutet slås av tanken, är den här boken också en slags jag-bok, med författarens ( Elams) möjlighet att skriva in en slags bekännelse, och avslöjande, om hur en i boken citerad författare kan gå över gränsen i sin rätt att använda jag och därmed namnge levande personer och beskriva dem på ett lögnaktigt vis? (sid 191)

Har jaget den rätten? Det är en mycket intressant fråga det också.


G.096z Jaget


Läst 2012

Av violen - 8 december 2010 14:00

Larsson, Björn: Döda poeter skriver inte kriminalromaner ****


Jag visste det! Direkt jag läste om den här boken visste jag att jag ville läsa den och att den skulle vara helt i min smak. Och det var den!


En slags kriminalroman, javisst den har ju ingredienserna, ett mord och en nördig (på poesi) utredare. Den biten får knappt godkänt men resten, resten!


Försättsbladet har jag klottrat fullt med sidhänvisningar till dels verk ur litteraturhistorien, dels till litterära preferenser, tankar, uttryck och kloka iakttagelser och utläggningar om poesi och litteratur och förlagsvärlden och girighet och livet! Med mera. Och visst, lite samtid; bloggande och lite humor; 10 december är ju inget datum vilket som helst........:-)

Dessutom var ju dikterna så bra, jag tänkte hm, vem har skrivit dem? Och det fick man veta i slutet, det var ett intressantare avslöjande än vem mördaren var (vilket jag faktiskt kom på efter ett tag, något jag ofta missar....) kan jag säga!

Jag bara gillade när jag läste och tänkte, det vill jag citera och det ska jag skriva om. Men nu blev det till slut så mycket att det är ingen mening. Jag kan ju inte citera halva boken! Du måste bara läsa själv...

Men några citat blir det


Jag vill kremeras och inte ligga i vigd jord. Helst skulle jag önska att min aska blandades med alla makulerade böcker och förvandlades till pappersmassa så att jag kunde återuppstå som en boksida i mitt nästa liv. sid 335

 

[...] hade diktarna gjort ett misstag när de kröp in mellan tysta och tryckta boksidor. Poesin var till för att läasa högt på gator och torg. Den skulle sjungas och ropas ut. sid 355


I övrigt: Läs. Läs eftertänksamt. Och markera viktiga passager för du kommer att vilja läsa dem igen.....!

 

Boken klassificeras som en deckare, nåja kriminalroman, även hos förlaget (se nedan), men jag tror att den borde marknadsföras på ett annat sätt. Visst, den blir mycket mer läst som deckare men risken finns att de som verkligen skulle uppskatta det som finns utanför själva mordhistorien missar den. Men det är ju förlagets problem, inte mitt! :-)


Norstedts beskriver boken såhär:

Björn Larsson har skrivit en litterär kriminalroman, en välvilligt ironisk betraktelse över förlag och författare. Det är spännande, tänkvärt, irriterande och läsaren kommer att känna igen tonen från Björn Larssons tidigare böcker.

 

Tack Norstedts för recensionex!


Läst 2010

 

Presentation


Violens boksida -
reflektioner....

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kultursidor

Länkar

Kategorier

Länksamling/Förlag

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

Min gästbok

statistik

Författare

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Kvinnolänkar/föreningar/osv

Medicinskt

JUL


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se