http://www.dixikon.se/bloggarna/camus-framling-inte-sa-frammande/

Camus, Albert: Främlingen *****

Främlingen av Albert Camus  (1942)

(anteckningar från litt. vet A 1999)

Modernistiska stildrag:

Mersault, huvudpersonen i främlingen är en vanlig ung man som slumpen gör till mördare av en arab. När han ställs inför rätta  vänds alla tidigare handlingar mot honom, att han inte gråtit på sin mors begravning, inte visste hur gammal hon var. Dagen efter begravningen skaffar han sig en älskarinna, ser en komedi osv. Pga allt detta blir han betraktad som totalt känslolös och blir föremål för hat och förakt. Han förnekar också Gud och livet efter detta.

Han upplever allt som händer med likgiltighet och ser tillvaron som ett spel av tillfälligheter. Han är en främling både för andra och sig själv.

När han döms till döden genom hängning är det i själva verket nästan så att han döms, inte för mordet, utan för att inte ha gråtit på sin mors begravning!

Men slutet inbjuder till att han försonas med både sig själv och själva livet……

Inte känna empati för varken sig själv eller andra, modern som person.

Ögonblicket i sig är störst: Här är det hela tiden ögonblick, och vad huvudpersonen upplever i ögonblicken, dvs han konstaterar kallt allt som händer men om han förstår att han upplever nånting det kan man fråga sig. Han följer också hela tiden bara stundens ingivelse.

Det är också på ett ögonblick hans liv slås i spillror, när han skjuter araben s75

Men på ett ögonblick insåg han också att han varit lycklig och alltjämt var det. Slut.3

De skärande bristande trasiga ljuden som skildrar att en värld går i spillror, att Eden är för evigt förlorat: Likheter med Mot Fyren, kan liknas vid gubben Salamanos plågade hund: sid 44. Något nytt blommar ut, ett medvetande om en ny sorts vanmakt i krigets spår.

Fuktig och däven fläkt - ondskan.

Inre monolog: Det är hela tiden M som talar och han berättar vad alla andra gör helt utifrån sitt eget perspektiv. Däremot vet han aldrig vad de tänker, fast han tror kan ana sig till det s 7

Fast egentligen bryr han sig inte….Livet är ett spel av tillfälligheter, han verkar inte intresserad av att ens försöka påverka sin situation. Man vänjer sig vid allt, det sa hans mamma. Så han ska också vänja sig vid tanken på döden. Men mellan domen och avrättningen blir han medveten om livets skönhet, han får helt plötsligt en högre insikt om livet, en kärlek till livet. Enligt Camus är ju människans enda plikt att vara lycklig, och t.o.m M blir det.

Närmast lik Processen.

Rasering av tabun? Han skickar sin mor på ålderdomshem, gråter inte på hennes begravning, skulle vilja gråta men har inte tid s52, skaffar en älskarinna dagen efter, vet inte hur gammal hans mor var osv. Senare, vidhåller att han inte tror på Gud. 1

Kvinnan Marie, som han slumpartat träffar, inleder han ett förhållande till, enbart på grunden: begär. s27  s141 död 2

Bokens huvudtema är Livets absurditet. Och det är mycket tidstypiskt.

Absurd: som strider mot sunt förnuft, orimlig.

Många ismer tänjde på gränser för att uppnå detta, de ville rasera tabun. 1

Dali - absurd sammanställning av till synes oförenliga ting.

Främlingskap: den moderna människan är en främling både för sig själv och andra. Och kvinnan en främling för mannen? 2

Ögonblicket i sig är störst, på ett ögonblick slås Mersaults liv i spillror, men under en kort tid, mellan domen och verkställandet, kommer han till insikt om att han varit lycklig och fortfarande var lycklig. 3

Slutsats: Tiden är så absurd att den moderna människan upplever ett främlingskap både inför sig själv och andra, men trots det kan hon ändå få uppleva korta ögonblick av livsbejakande lycka.

Läst 1999

Huvudtankar i Eva Adolfssons essä: Det androgyna skapandet  –  en Almqvistläsning

Först: skapandet som androgyn, hur författaren ska förhålla sig till sitt verk utan att falla i fällan av manligt – kvinnligt uttryckssätt.
Essä skrivaren har starka känslor inför detta med bilder som ”kommer långt inifrån henne själv”. Där har vi svaret till att hon väljer just denna bok för analys, och till varför hon fokuserar på de frågor hon gör; kvinnligheten och offerrollen tynger henne.

Så till Tintomaras tre sammanflätade roller:

Androgynen
Att vara ingen – varken man eller kvinna, det som skulle ge Tintomara frihet från alla band till samhället, visar sig bli hennes, och även andras undergång.
Samhället dömer henne, (dock inte till döden, det är kärleken (soldaten) som dödar henne) och inte nog med det, hon blir även offentligt vanärad eftersom hon utgett sig vara man.

Men, när hon själv kommer till insikt om att ingen hjälp finns – då hjälper och tröstar hon sig själv – hon finner sig själv, inte som man, kvinna eller androgyn, utan som människa!

Offret
Tintomara är den jagade honan, ägd och kontrollerad, offret i sina kärleksförhållanden. Reuterholm vill t.ex använda henne som en maskin, underkuvad, i bisarra sexuella lekar. Men här blir även mannen ett offer, maskinkärleken står i maktens och maktmissbrukets tjänst, till det fria samhällets förfång.

Hjälten
Tintomara väljer själv att kasta den vidriga boken ifrån sig, att våga vara helt övergiven för att kunna anamma moderns tecken, att kunna känna medlidande – liknande just en moders.

Och – hon låter sig lugnt offras för att till fullo kunna visa på sitt verk: sin starka med­mänskliga etik! Hon blir en Kristus­gestalt.