Inlägg publicerade under kategorin 2007

Av violen - 1 februari 2019 16:30

2007 år böcker

 

Adolphsen, Peter: Brummstein ** En liten tunn och mycket egendomlig bok...jag lånade den nog för att den fått bra recensioner eller nåt sånt, och den var så konstig så jag är inte förvånad att de recensioner jag letat upp ger den bra betyg.......Knepigheter brukar löna sig bland kritikerna.......:-) Boken handlar om titeln, dvs en brummande sten i underjorden (?) och en flisa av den som beger sig ut i världen. Ok mystiskt och bra kanske men jag förstår inte vitsen? Kanske ska den bevisa att jorden är mycket äldre än vad bibelläsare vill hävda, och då ger ju bara det en massa poäng förstås. Men jag förstår ändå inte vitsen med den.......Fast den är så tunn att man kan läsa den bara för att förundras om man vill......

Andersson, Camilla & Boström, Anders: Den 777:e mannen ***(*) En av böckerna om Hagamannen. Vem då tänker kanske du som bor i södra Sverige. Men bor du i norra Sverige vet du direkt......mannen som höll Umeå i skräck i många år. Mannen som blev fast, bara dagar eller veckor innan han blev en mördare, pga ett tips. Nånstans under ytan i denna bok sjuder en slags våldsam indignation, hur kunde det ta sådan tid? Är det bara så att ondskan tar hand om de sina eller finns inte kunskapen om hur man gör? Man är böjd att tro det första när man inser att han tryckte bakom en källardörr och att polisen öppnade alla dörrar i närheten utom just den. Men man är även böjd att tro det senare när man inser att det funnits vittnen som så klart pekat ut Motorcentralen där han jobbade att det var en hårsmån från att vittnet själv åkt dit med bilen för att spana efter små fötter (vilket det bevisligen fanns två på MC som hade). I vart fall är den här boken spännande som en deckare och för de som bor i västerbotten och känner till Umeå är den mycket läsvärd. Och han blev ju fast till slut.....när man läst den här boken inser man att det var i grevens tid. En stor eloge till tipsaren, han/hon har räddat kvinnor från döden, det är jag säker på.

Aslam, Nadeem: Kartor för vilsna älskande **** Året börjar bra med en fantastisk roman av den pakistanskfödde engelske författaren Aslam. Boken är härligt tjock och när man väl kommit in i handlingen är varje mening vacker. I början tyckte jag att det bara var ord ord ord i en aldrig sinande ström, och alla dessa fjärilar som flaxade omkring.......jag tänkte ska jag ge upp men jag är glad att jag fortsatte. För det här är en läsupplevelse av stora mått. Dels språket som är sååå underbart hela tiden t.ex : Och strax före gryningen - när de röda prickarna på hennes påslakan speglade sig i fönstret som om trädet utanför stod fullt av röda bär - lämnade han henne......En mening som jag bara slog upp på måfå......boken är fullt av sådant, som kan verka banalt men absolut inte är det. Metaforerna haglar och är unika......Men inte bara språket utan historien i sig är fascinerande. Det är en uppgörelse med islam, men det här är islam i dess mest fundamentalistiska form. Jag får tankar till Musikanternas uttåg av P O Enqvist där han skildrar gammellutherdomen och pietisternas fundamentalism på ett lysande, men lite väl ensidigt sätt. Så även här........hedersmord och övergrepp i Allahs namn är fruktansvärt och här skildras det utan pardon.......Intressant så in i nordens.......

Brodorick, William : Den sjätte klagosången**** Fascinerande om än en lite rörig bok om det som vi aldrig får glömma, judeutrotningen. Därför är det bra att det kommer sådana här böcker, som trots att den utspelar sig i nutid visar på dåtiden. Och som också visar på det moraliska dilemmat, ska man verkligen jaga dessa krigsförbrytare som står på gravens rand? De har ju inte gjort nåt sen dess? men boken ger svaret att ja det ska man. Om de nu är så goda människor som de tydligen blivit sen de begick sina "jag lydde bara order" illdåd, varför vill de då inte sona sina brott? Goda människor vill ju oftast det.......Det finns brott som preskiberas och brott som inte gör det, läs den här boken och förstå varför.......
Ser när jag googlar att den benämns deckare???? Det tyckte jag absolut inte att den var när jag läste den men ok, det var den kanske......Till dig som inte gillar deckare säger jag, det här är ingen deckare, det här är en bok som visar på att det här ämnet aldrig aldrig kommer att glömmas. Gillar du deckare, ok den här boken kanske har lånat deckarformen men den skriver om ett ämne som aldrig aldrig kommer att glömmas. Heder åt författare som tar fram det i ljuset igen....och visar på att det finns förgreningar in i framtiden......Offren och deras ättlingar kommer aldrig att glömma, det ska inte vi heller.....

Christianson, Therese: Hagamannen*** Andra boken om Hagamannen på kort tid. Men den här boken var helt annorlunda, den fokuserade mer på själva brottet än på polisarbetet. Iofs intressant även det men så mycket mer skrämmande. Jag kunde knappt sova efter att jag läst den. Här tar författaren upp våldtäkter i ett nationellt perspektiv och skildrar mer hur staden Umeå hölls i ett skräckens välde under dessa år. Jag avskydde Hagamannen ännu mer efter den här boken....

Connelly, Michael: Fallet avslutat *** Cold case som klaras upp. Visst, liksom Fällan tidvis spännande men inte mer.

Connelly, Michael: Fällan *** Fortsättningen på Poeten, som ju var en riktigt bra deckare. Den här nådde inte alls upp till den klassen. Däremot var den också en slags fortsättning på Blodspår, som ju handlade om den hjärttransplanterade FBI agenten Terry McCaleb. Nu är frågan om han blivit mördad eftersom hans avstötningsmediciners innehåll blivit utbytt till verkningslöst pulver. Häftig vinkling!!! Bara inte någon får idéer............:-) Tidvis är boken spännande men inte mer.

Crowther Yasmin: Saffransköket *** Jag har läst några sådana här böcker nu, andra generationens invandrare som bor i England och kommer från Pakistan, Irak, Iran. De lever alla i två världar, med hedersmord och manligt förtryck som förföljande skuggor. Den här boken var inte så annorlunda mot andra i det fallet men en ganska så otrolig kärlekshistoria gjorde den lite overklig, tyckte jag i alla fall. Men visst, inte alla vågar sätta sig upp mot gängse normer och värderingar och betala priset, det gjorde kvinnan i boken.

Cusk, Rachel: Stunder av lycka *** Nånstans  nångång hittade jag ett tips om den här boken. Var när och hur har jag ingen aning om. Men den var helt godkänd. Början kanske var aningen spekulativ men de följande historierna, som helt löst väver in i varann, var riktigt intressanta. Ett annorlunda grepp också, fem människors liv som inte direkt korsas men som befinner sig i närheten av varann. Världen är liten i den här boken men handlingen är desto större. Cusk skriver med stor psykologisk skärpa.

Darrieussecq Marie: : White***(* ) Jag hade just tänkt sluta med mina parantesstjärnor då jag nyligen insett att jag egentligen har 8 sätt att bedöma om jag räknar in alla paranteser. Men men, den här boken var bra men inte riktigt en fyra. Påminner lite om Diskis bok om Antarktis men den här innehöll en historia som trots allt var lite märklig. Intressant om man gillar forskning och särskilt isforskning....Boken utspelar sig i en framtid, jag förstår inte riktigt varför. Kanske för att det inte bedrivs någon liknande forskning där nu, vad vet jag......Konstiga tillbakablickar på de tvås tidigare liv vävs också in utan att jag försår varför....men språket var livligt och innehållet var verkligen vitt....och kallt.......

Davidsen, Leif: Fienden i spegeln *** Jag gillar Davidsen. Många av hans böcker är riktigt bra. Den här var väl sådär. Inte förrän i slutet blev den riktigt spännande. Att plocka fram gamla galningar och låta dem härja igen verkar vara intressant bland deckaförfattare, se Connellys Fällan. Men det känns lätt dammigt.......

Degermark, Pia: Gud räknar kvinnors tårar : memoarer** Varför varför varför läser jag sånt här??? Jag måste erkänna att Degermarks namn gjorde mig nyfiken, hur gick det för den väna varelsen? Det gick otroligt dåligt om man ska tro den här boken, och naiviteten hos författaren är ju helt otrolig. Dessutom känner jag, liksom jag gör ibland när man läser dessa tycksyndommig förjagharhaftetthelvete ochärdessutomheltoskyldig bekännelser, att här utesluts både det ena och det andra....och en del av det som skrivs gör att man baxnar. Och detta knarkande som samhället driver folk till hela tiden......nej jag förstår det inte. Men hon bör få träffa sin son, det tycker jag. Och det blir visst så också och det var ju positivt i alla fall.

Diski, Jenny: Den motvillige resenären.**** Den här boken har hör och häpna en ren på omslaget! Mystiskt tänkte jag eftersom jag ytterst sällan läser baksidetexterna på böckerna jag läser. Jag vill upptäcka själv. Men det visade sig efter 2/3 av boken att Diski åkte till Lappland efter att hon varit i Nya Zeeland. I början tyckte jag att boken var lite trög men efter ett tag tog den tag. Diski skriver ju massor om ingenting och så kommer det lite biografiska ungdomsinslag. Jag har nu läst tre böcker av henne och känner henne mer och mer. Om det hon skriver är sant förstås men helt osant är det förstås inte. Något som föranledde mig att lägga en lapp vid sidan 95, något jag ytterst sällan gör när jag läser, dumt nog för det är ju mycket man skulle vilja komma ihåg. Nåväl där beskriver hon hur hon avundades barn med fysiska åkommor. Eftersom jag var ett sådant barn beslöt jag mig för att skriva av hennes ord för det låter så helt otroligt vansinnig dumt att avundas någon en sjukdom.
När jag gick i skolan avundades jag de barn som hade fysiska problem - astma, håravfall, ett hål i hjärtat. De talade om sina "åkommor" med en anstrykning av stolthet. Lärarna förkunnade att de slapp simma på grund av sin "åkomma" Jag önskade mig hett en åkomma. De "led" av saker som hade ett namn. Att lida var ett tecken på att man var speciell. Jag önskade att jag, med en röst av det slag som lät som om den kom från en annan värld, kunde säga att jag led av något.
Den motvillige resenären begav sig alltså till Lappland och hon beskriver livfullt kylan och mörkret och samernas liv. Det som retar henne mest är tydligen att det finns kristna kyrkor (jag gillar inte trossystem) och det hon helst skulle velat göra var nog att få träffa en schaman, vilket hon fick besked om att de inte fanns, men det vill hon absolut inte tro på. Tyvärr fanns det ingen schaman att uppbringa, och jag medger att jag blev lite nyfiken. Finns det schamaner nu tro? Eftersom allt hon skriver om är mig så pass nära blir det ännu intressantare. Hur uppfattar en utlänning Lappland? En renskiljning? jag har ju själv varit på en sådan. Tydligt är att Nya Zeeland gav ett mycket större intryck än kalla Lappland.

Draculic, Slavenka: Inte en fluga förnär **** Balkan är nära i den här boken. Och ondskan. Slavenka lär ha sagt att det här är en bok om ondska och den bok hon ger ut i höst är en bok om godhet (den handlar om hur en anonym givare gav henne en njure). Och det riktigt stiger ondska ur meningarna i den här boken. Inte så att den frossar i detaljer, även om det förekommer, men den försöker tränga in i ondskans mekanismer och lyckas faktiskt. Slavenka menar att den etniska rensningen på Balkan kunde genomföras eftersom den föreberetts med förtal under lång tid. Början till slutet var när förtalet hade gått så långt att serber slutade hälsa på de bosniska muslimerna. Klara paralleller till andra världskriget och judarna. Muslimerna var till slut så "mobbade" (ja jag använder det ordet för det påminner om mobbning) att de accepterade allt som hände dem. Ofattbart men tydligen var det så...........
Och allt grundade sig på en sexhundra år gammal myt! Myten om furst Lazar som ledde ett slag 1389 mot turkar i Kosovo, vars dag firas som S.t Vitusdagen. Så djupt sitter denna myt att fortfarande ses muslimerna som turkar, efter 600 år!! Milosevic sa efter att ha intagit Sebrenica: "Jag ger denna stad i gåva till det serbiska folket på S.t Vitusdagen. vi har äntligen tagit hämnd på turkarna!"
Man tror inte att det är sant eller hur? men jag kände när jag läst boken att jag kommit en liten bit närmare ondskans väsen, dess verktyg och upphovet till den. Jag anser att mobbning som förekommer mot vuxna och barn i vår tid är grundat på dessa mekanismer även om det naturligtvis inte kan jämföras med en krigsförbrytelse såsom etnisk rensning. Men i grunden är det samma saker som triggar i gång den tror jag.

Drakulic, Slavenka: Den rena godheten**** Fascinerande bok, verkligen! Att försöka utforska godheten genom att undersöka varför och vilka som donerar en njure av helt altruistiska skäl till en okänd mottagare, det är ett väldigt projekt. Nu gäller det USA men ändå. Det som slog mig är att alla som donerade, tidigare donerat blod och ibland även benmärg. De har alltså en genuin önskan att hjälpa sina medmänniskor. Men ändå, dessa människor är verkligen vår tids hjältar och varför inte helgon? och då menar jag både de som ger till kända såväl som till okända. Slavenka går på djupet i den här boken men kommer inte riktigt fram till kärnan. Kanske för att den inte bygger på fakta utan på känsla. Ja boken försöker bygga på fakta men godhet känner jag är en känsla, en känsla för det som är gott men även en känsla för rättvisa och respekt för alla människors lika värde. Min mamma sa ju att hon trodde att man fått två njurar för att kunna ge bort en. Kommer man så långt i sitt tänkande, då är man en god människa tycker jag. Och så långt kommer de som donerar en njure, de vet att de har något som någon annan kan behöva och de delar med sig. En mycket medmänsklig handling.

Efron, Vera: Du en av oss *** Godkänt får den här boken enbart för att ämnet är intressant. Den är annars otroligt dåligt skriven. Det är knappt att jag orkade igenom Teddy hit och Teddy dit och känslor som svallar. Ordföljden var ibland helt under all kritik. Men jag läste den ändå eftersom jag redan när boken kom ut kände att jag ville göra det. Jag har en slags svaghet för spionromaner nämligen. Var också intressant att få läsa om hur Per Albin Hanson försökte handskas med kriget och dess följder. Det cyniska spelet med agenterna kom också fram tyckte jag.

Ekerwald Carl-Göran: Läsa innantill och bli en annan *** Om skönlitteraturens nyttighet handlar den här boken, allt enligt titeln. Och i början var den riktigt bra och intressant. En hel del exempel från världslitteraturen gjorde den också spännande. Och att litteraturen ger igenkänning är ju något som i alla fall jag vetat i ca 47 år ändå sen jag lärde mig läsa vid fem års ålder. Men när det sen blir förskönande av sex med slavflickor då känns det plötsligt inte riktigt sant längre. Och att skönlitteraturen ska lära oss att vi alla är onda (vilket vi väl alla iofs vet om) och att det därför inte är någon vits att bekämpa denna ondska inom en, nja, det känns heller inte riktigt sant. så betyget blev en trea eftersom boken i sig inte tillförde nåt riktigt nytt, att den var lite väl fragmentarisk och att exemplen hämtades från en ganska snäv krets av böcker gjorde att den inte höll måttet riktigt. att citera klassiker och så plötsligt Teratologen, han med Äldreomsorgen i Kågedalen, en iofs annorlunda men knappast klassisk eller flitigt citerad bok, gör mig lite fundersam.( Det enda är att jag äntligen tänker komma till skott och läsa just den boken som utspelar sig ganska just precis där jag bor nämligen........)
Dock blev jag lite nyfiken på författaren som tydligen skrivit en serie som heter i liv och tänkesätt om Nieszche (som jag helt saknar kunskap om) Goethe (vars den unge Werthers lidande borde plats under titel om skönlitteraturens onyttighet med tanke på att hans antisjälvmordsbok utlöste en våg av självmord.......) Shakespeare (som jag finner aningen överskattad men ändå intressant) Voltaire ( vars candide myntat uttrycket att vårda (?) sin trädgård) och Céline (som jag tror att jag läst ett drama av) och Horatius (som jag väl känner namnet på men vad skrev han egentligen?? utom Carpe Diem uttrycket)

Eklund Sigge: Varulvsvalsen ** Så dålig bok! Den får två stjärnor eftersom jag läste ut den. Ok, visst kan jag förstå att den skildrar medberoende men att man kan bli det på några dagar känns overkligt. Det är ju mer trovärdigt att systern och exmaken är det som varit med förut, men att bokens jag som knappt har en aning om vad det handlar om kan bli så involverad på några ögonblick, nej det var väldigt konstigt. Att försumma sitt jobb och sitt barn och sin gravida fru och allt bara efter en veckas kamp, det köper inte jag. Och slutet, så lätt kan det bara inte gå........tyvärr, min empati finns enbart hos den gravida kvinnan......och barnen.

Falkenland, Christine: Trasdockan *** Det bästa eller vad man ska säga med Falkenlands böcker är att man glömmer dem när man läst dem. De andra böckerna jag läst tidigare minns jag ingenting av hur jag än försöker komma på vad de handlade om. Det kanske är en skyddsmekanism för de är verkligen ingen trevlig läsning. Den ena boken är värre än den andra dessutom.
Den här hade helt klart kvalitéer, Falkenland skriver en tät prosa och tränger under huden på sina personer. Här får man lära känna en verklig h*ra, så som en sådan ser ut i omvärldens ögon. Och även i sin egen. Utan förmåga att sätta gränser, med en stark längtan att känna och uppleva kärlek, något som aldrig händer.......Det är rasande skickligt skildrat , utan förmildrande omständighet. Eller de finns men gör ändå inte att man får nån vidare sympati. Och sanningen är att dessa kvinnor existerar överallt omkring oss. Och att de utnyttjas hela tiden.........De är så långt borta från Madonnan som man kan komma......

Gerland Gunilla: En riktig människa*** Den här boken handlar om en kvinna som har antingen autism eller Aspbergers, jag fick inte riktigt klarhet i vilket. Men i vart fall beskriver hon sin uppväxt och hur hon upplever omvärlden. Mycket intressant och givande, ger helt ny förståelse för diagnoserna. På slutet blev det lite knepigare med knark och annat som jag inte riktigt förstod mig på men i det stora hela en bok som alla borde läsa, men främst de som har med barn och ungdomar att göra.

Holmqvist, Ninni: Enhet **** En bok med fyra stjärnor som jag helst inte vill att du läser......märkligt eller hur? men den här boken ger en verkligen kalla kårar. I en framtid hämtas alla kvinnor över 50 och alla män över 60 som inte har barn till en reservbanksenhet för biologiskt material. De bor mycket bra men utsätts för experiment och till slut en slutdonation, allt för att de som producerar barn ska få möjlighet att leva genom de transplantationer som utförs. En dystopi som ger möjlighet till eftertänksamhet i donationsfrågorna. Jag undrar vad författaren tänker med boken, kanske (vilket jag vill tro) nyckelscenen är när Dorrit (huvudpersonen) samtalar med Alice och Elsa som just donerat, Alice har donerat en njure:
Hade jag vetat vilket relativt enkelt ingrepp det var, sa Alice... så hade jag mycket väl kunnat tänka mig att donera ena njuren på helt frivillig basis, bara sådär, ute i samhället.
Hade du sa Elsa.......Till någon behövd präktfia med fem präktiga ungar och ett tillväxtgynnande jobb? Frivilligt? Menar du allvar?
Ja, (sa Alice) men det skulle såklart inte vara till någon sådan där! Eller, jo förresten; alla har rätt att leva. Även präktfior.
Jaså? sa Elsa Säger du det. Så ädel du är!
Här finns ju en del av donationsproblematiken som den ser ut även idag. Men i vårt samhälle handlar det ju inte om att levande ska donera i någon stor utsträckning, många resonerar ju så här även utifrån sin döda kropp. De finns människor som anser att alla ska få leva och de som anser att de ska bestämma vilka som ska få leva dvs ingen eftersom de inte donerar sina organ efter sin död, de kan ju hamna hos fienden ( i boken är just dessa som har barn fienden eftersom de är behövda vilket inte de barnlösa är). Som sagt en bok som verkligen får en att tänka till men som är så skrämmande att jag undrar om den inte får motsatt verkan, viljan att donera minskar efter att ha läst den, vilket väl kanske inte var meningen om man ser till utdraget ovan.

Indridason, Arnaldur:Vinterstaden**** Äntligen har Indridason hittat tillbaka till tonen från En kvinna i grönt. Den här boken var en riktig sträckläsare. Slutet var iofs lite otroligt men det bidrog till att hålla kvar spänningen. Riktigt välskriven nutidshistoria dessutom. Indridason har återigen plockat upp Erlendurs barndomsuppleverlser med brodern som försvann och dessutom finns det här en cliffhanger, ett brott som säkert följer med in i nästa bok. En bra deckare helt enkelt.

Ironside, Virginia : Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel *** Det här var en rolig bok. Den kunde ha varit allvarlig också men det var den inte. Författaren gör det lätt för sig genom att hela tiden skämta om allting. Åldrande sjukdom religion död. Allt är liksom så kul i den här boken. Men ska man skriva humoristiskt bör det ju handla om kul saker. Kan jag tycka.

Jag gillar Diskis böcker, dessutom påminner hon mig om mig själv. Är gärna ensam, gillar inte fysiska aktiviteter (något som för mig är ett arv från min, på grund av min åkomma, stillasittande barndom. Allt för att undvika ännu större hjärtförstoring) och jag skulle säkert kunna skriva en massa om ingenting också. Ja jag gillar hennes så pass att jag blev glad när hon skriver om Poeten, jag vill att hon ska vara lycklig, för resorna som hon numera alltså lever på genom att skriva om dessa, de verkar vara mest ett otroligt besvär. Därav bokens titel naturligtvis.

Och så fortsätter hon att beskriva hur bra de med åkommor har det, de slipper simma, de får ledigt för att besöka specialister, de stod ensamma på skolgården, speciella och avskilda som kungligheter efter deras åkommor innebar att de inte fick delta i lekarna. Det var så fördelaktigt att ha en åkomma. Så underbart att slippa aktiviteter och grupper. Och att vara speciell.

 

Kadaré Ismaïl :Aprils frusna blommor** Mitt intresse väcktes för Ismaïl Kadaré i och med Den döda arméns general. Så jag beställde ytterligare en bok av honom men blev besviken. Denna utspelar sig i nutid och var på så sätt intressant, men den var så pass egendomlig att jag inte riktigt hängde med....antingen var den sann så att det fanns nåt slag arkiv i nån grotta eller så var det en metafor för nånting som jag inte riktigt hajade....ändå tror jag att det här var mer en bok i nobelpriskommiténs anda, de ska ju ha det som ingen annan förstår........men jag ger inte upp, nu beställer jag ännu en bok av Ismaïl Kadaré få se vad den får för stjärnor!

Kadare, Ismail: Bergens Homeros****Ytterligare en Kadare, lika bra som de andra.

En mystisk, originell och ironisk roman av Albaniens mest kände berättare.

Och det är sant, Kadare är en berättare av stora mått. Här kommer de irländska forskarna från NewYork till Albanien för att studera de inhemska hjältedikterna, ett riktigt Kadareiskt motiv! För det är bergen och traditionerna och folkdiktningen som fascinerar i hans böcker, särskilt i den här.

En både rolig och vemodig skildring av när forskarna kommer till Bergen.

Kadaré Ismaïl: Den döda arméns general **** Faktiskt måste jag ge den här ovanliga boken en fyra....den har ett absurt ämne jag vet, men den är skrivet på ett sätt så att den liksom äter sig under skinnet på en. Jag var bara tvungen att stäckläsa ut den och fast den liksom inte fick nåt riktigt slut så gjorde det ingenting. Generalen som åker tillbaka till platsen för striderna som hölls för 20 år sen (bara det, tänk vilken kort tid efter ett krig, så många som finns kvar och minns) för att gräva upp sina döda landsmän och föra dem tillbaka till fosterjorden. Vilket absurt uppdrag! och med vilken skärpa det skildras att kriget är slut och fred är skipad, allt är glömt (tror de) men inget är förlåtet (får de bli varse). Historien böljar fram och tillbaka, utan att man tappar tråden. En ytterst ovanlig men otroligt suggestiv och välskriven roman, inte för inte finns Kadaré på listan över tänkbara nobelpristagare.....jag har hemma en till bok av honom men måste vänta ett tag med att läsa den, nånstans blev jag utmattad av den här boken......

Kadaré Ismail: Drömmarnas palats **** Du som följer min bokläsning undrar säkert varför jag hela tiden läser den här albanske författaren......Och jag undrade det själv efter förra boken som väl var sådär. Nu tror jag ju att han kommer att få nobelpriset en vacker dag och då är det ju ganska tufft att ha läst en massa av honom, men frånsett det så skriver han bra. Den här Kafka-Processen inspirerade boken blev otroligt spännande direkt och jag bara läste och läste och läste. Och trots att den hade ett ordentligt slut ville jag att den skulle fortsätta. Det måste vara språket, beskrivningen av Drömmarnas palast, de mörka gångarna, de mystiska rummen, interiörerna, männen som hämtar drömmarna, ja allt ger en känsla av stor litteratur. Dock önskade jag att någon satt bredvid och översatte vad det egentligen handlade om. Samhällskritik javisst men exakt hur? Nu var det iofs inte nödvändigt för texten bara flöt på så innehållet var oväsenligt vilket det definitivt säkert inte är för författaren. Men det kändes som jag hade flow när jag läste den........

Kadare Ismail: Grymma April **** Ännu en Kadare! Och som vanligt vid det här laget, en bra sådan. Blodshämnd handlar det om den här gången och Kanun, boken om blodshämnd. Jag ryser och inser att en del av Balkans problem finns i dessa historiska (?) berättelser. För inte kan det väl förekomma än i dag????

Kadefors, Sara: Fågelbovägen 32 **** (ljudbok) Den andra boken jag lyssnat på. Den var ett väldigt bra försök att beskriva utbrändhet. Jag kände väldigt med kvinnan i boken, särskilt när hon upptäckte att barnen vände sig till den moldaviska kvinnan, och mannen dessutom.......Att inte riktigt våga tro på sig själv är något som många kvinnor känner.

 

Kapuscinski Ryszard:På resa med Herodotos *** En ytterst märklig bok. En reseskildring ska det vara men lika mycket en historisk "skröna" om Herodotos, som enligt Wikipedia är denna person
Herodotos, född 484 f.Kr en grekisk historieskrivare som tillhörde kretsen runt Perikles i Aten. Åren 464-447 företog han resor i världen som kom att ligga till grund för hans senare författarskap. Cicero kallade honom för "historieskrivningens fader", men han har också setts som geografins portalgestalt. Under resor i Egypten, Främre Orienten och runt Svarta havet samlade han skriftligt och muntligt material till sitt livsverk, Historia (på grekiska "Forskningar"; svensk översättning 1920) från 440 f.Kr
Den boken, Historia har alltså Ryszard med sig och reser i Herodotos fotspår. Det handlar mest om krig och krig och sen krig igen och det borde vara utråkigt men är faktiskt inte det......
Skulle tro att det här boken kanske är minst intressant av alla som Ryszard skrivit, i så fall har jag en del bra läsning framför mig för han har skrivit minst sex böcker till som alla finns på bibiliotek runt omkring i bygden och de flesta är inte ens utlånade......Så jag återkommer om denna författare längre fram, jag lovar.

Khadra, Yasmina: Efter attentatet *** Tänk att jag efter några sidor kände att kan det verkligen vara en kvinna som skrivit detta???? Det kändes som så kallt och stumt på nåt vis. Och så upptäcker jag att Yasmina Khadra är synonym för en man.....då föll bitarna på plats och jag kunde fortsätta läsa med större behållning. Är det sexistiskt tro? Det fattades trots allt nånting för att jag riktigt skulle gilla boken, jag är iofs intresserad av hur sjutton självmordsbombare tänker men fick inget riktigt svar trots långa förklaringar.

Krakauer, Jon :Mord i Guds namn**** En fackbok, placerad under C och dessutom tjock. Kan det vara nåt? Absolut! Krakauer har ju även skrivit Tunn luft som var suveränt bra och den här boken var skriven på samma sätt.Massor med personer och namn och dessutom väldigt mycket historia. Jag lärde mig mer om mormoner än jag gjort förut i hela mitt liv. Nu kretsar ju handlingen kring den fundamentalistiska falangen av mormonerna, jag hoppas verkligen inte att "normala" mormoner är så våldsamma som dessa. Men det går inte att komma ifrån att de finns gott om dem over there. Månggiftet är ju tydligen det som intresserar dem mest av allt och de företer vissa likheter med islam, det begås ju ett slags hedersmord kan man säga, och som alltid är det kvinnan som drar kortaste strået. Boken var vidrig men oerhört intressant!

Lagerlöf, Selma: Löwensköldska ringen *** Klassiker bör man läsa eller hur? så den här boken fick hänga med vid ett sjukhusbesök och jag läste den med blandade känslor. För det första gillar jag inte riktigt Selmas kommatering, det är komman överallt. Kan det verkligen var bra? Och alla denna mystik som hon hänger sig åt. Inte underligt att folk som läste hennes böcker i början på 1900-talet blev mörkrädda eller rädda för fåglar eller vargar......Jag bara undrar, var det verkligen nödvändigt att skrämma folk på det viset? Det här är ingen av hennes bästa böcker så måste det bara vara....ska du läsa nånting av henne, läs nånting annat!!!

Larsson, Stieg: Flickan som lekte med elden**** Fortsättningen på män som hatar kvinnor. Och dessa tjocka böcker är verkligen bra, intressanta och en händelserik intrig. Kanske att den här var snäppet sämre än den förra men det är värt tiden det tar att komma igenom en så tjock bok. Lite överdrivet iofs med uppståndelse från de döda osv. men det ska ju alltid vara nåt spekulativt på slutet......

Larsson, Stieg: Luftslottet som sprängdes ***(*) Faktiskt, fyran är naggad i kanten på den här tredje boken. Första delen var ytterst seg men sen hände det ju mer saker och allt blev tillrättalagt. Men det tog tiiiid att läsa den vilket det inte gjort med de andra. De gick åt alldeles för fort tyckte jag. Men den här var jag riktigt glad när den tog slut.
Att notera är dock att det förekommer en person som har dialys i boken. Upp till 9 timmar stod det men jag vet då ingen som ligger så länge i dialysen. Fast jag antar att Stieg gjort research och kanske fick veta den absolut värsta dialystid nån nånsin haft, visar hur allt drivs till sin spets i fiktionen. Även om personen var en skurk och såg ut som värsta fågelskrämman och var i stort sett döende och alltså förtjänade alltihop hoppas jag verkligen att de som väntar på dialys inte tror att det ska hända dem. Man blir inte ett levande lik för att man har dialys.

Larsson, Åsa : Svart stig *** Jag säger det direkt, den tredje stjärnan får Åsa Larsson enbart för att hon vågat gå ett steg längre med den här nya deckaren. Jag tänker då på att hon tagit in magisk realism, eller kanske för att nämna det med sitt rätta namn, svensk synskhet, i boken. Detta tar dock fokuset från själva deckarhistorien och mordet framförallt. Larsson gapar över en hel del måste jag säga, och att Kiruna är även denna gång är med i boken är väl lite snällt sagt. Även om Larsson själv säger att stämma blod och vara synsk är vanligt i Kiruna.......(?) Jag trodde att det skulle vara mer om fjällvärlden eftersom Abisko var själva mordplatsen men det var mest Uganda och nån herrgård söderöver....Den mest intressanta personen är den synska flickan Ester som inte har nåt med mordet att göra egentligen, vilket jag kan säga utan att avslöja för mycket. Det vansinniga slutet är som vanligt bara to much och jag tror helt klart att Larsson känner till kyrkans värld mycket bättre än affärsvärlden (för att jämföra med hennes andra böcker). Flera gånger tänkte jag sluta läsa men eftersom stilen skiftade och var till viss del nyskapande fortsatte jag.........Om mordet varit bortkopplat och det varit en vanlig roman skulle jag ha gillat den mer. Snart är ju deckare bara dåligt skrivna fiktioner, inte ens nån spänning finns kvar.....Nej, för många personligheter och för mycket händelser var det i denna deckare. Ingen blev riktigt skildrar på djupet.......och magisk realism har jag aldrig gillat, inte heller i denna bok........ Men det var modigt att våga göra det.

Lewycka, Marina:En kort berättelse om traktorer på ukrainska *** Den här boken har varit så omtalad och titeln är så konstig att jag länge tänkt läsa den. Och den var riktigt bra om än en aning egendomlig. Men författaren har lyckats med att upprätthålla intresset hela vägen, och återblickarna till kriget vävs in på ett bra sätt. Lite om Ukraina kommer det också med och det är ju inte helt fel. Däremot var avsnitten om traktorerna inte så där värst intressanta, även om jag känner till både Ferguson och John Deere m.fl som nämns. Bra debut.

Liffner, Eva-Marie : Drömmaren och sorgen*** Knappt att den här boken nådde upp till trean. Men det är även här språket som håller upp den. Eva Liffner skriver vackert, utan att tveka över orden. Men den här bokens innehåll var verkligen märkligt. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt vet vad den handlade om. En arkitekt då och nu, men märkliga händelser eller är det just drömmar som titeln antyder. Sen helt plötsligt ett brott på slutet, vilket iofs hennes böcker brukar handla om men det var jag liksom inte beredd på....hade jag läst slarvigt tänkte jag? och kanske att jag gjorde, boken var kort sagt jobbig att läsa, men Liffner är Liffner så jag läste ut den.

Lindgren, Torgny: Norrlands akvavit **** Såsom inflyttad västerbottning med känningar i dess inland kan jag inte annat än fascineras av TL:s roman. Han har ju både rätt och fel i att inlandet är avkristnat, även om det finns kvar en del församlingar med kristna, det finns bönhus och kapell. Men det är en annan kristendom än den som predikades när väckelsen var väldig, de som var med och upplevde den är förvisso döda, eller snart döda som Gerda. De som finns kvar är som Marita, de föddes frälsta men ville egentligen avfalla. Nu tar de liksom chansen. I stället för att hitta en annan, sann kristendom, utan syndakatalog, men med en ödmjukhet inför nästan och en förståelse och ett kärleksfullt sätt att se på andra, icke frälsta människors tillkortakommanden, blir de som Kristina, de blir ett vi dit ingen utböling kommer in.
Här tror jag TL snuddar vid något i den västerbottniska folksjälen, detta vi som leder till att ingen någonsin kommer in som inte är född in i det. Intressant iakttagelse, kan det leda till ett hat som resulterar i mord? Låter starkt men inte omöjligt.
Gör månne Lindgren, eller hans fiktiva predikant, här upp med sin uppväxt, känslor starka som hat för det frö av tvivel som ungdomens tältmöten sått hos honom, finns det ändå en Gud? Kanske har han tänkt som barnflicka i Knutby gjorde: Men tänk om det ändå är sant?
Nu har han kommit fram till att det är ändå inte sant, livet har ingen mening. Och det måste ner på pränt, samtidigt som det skildrar den uppväxt som sårat honom så.
Det är en ärlig bekännelse men jag kan känna att Lindgren tar till gamla, så ofta förbrukade knep. Predikanten som naturligtvis har sex med den unga nyfrälsta flickan, Ok visst har det skett vid några tillfällen, men inte hela tiden som det har lust att skildras i varje skönlitterär bok som skrivs. Och jag har inga problem med att nattvard firas på okonventionella sätt, men här verkar det som att Lindgren ger en känga åt de kristnas nykterhet, den nykterhet som ju ofta tydde på att de ändrat livsstil. Att då lyckas ”lura” en sådan att på sitt yttersta dricka sig full, det måste ju vara höjden av publikfrieri.

Lönnebo, Martin, Sjödin, Tomas: Väder, vind & livets allvar en brevväxling *** En bok skriven av två kristna män, en pastor och en präst. Men framförallt skriven av två män som har handikappade barn. De skriver till varandra om livets vedermödor, på ett lågmält sätt tröstar de varandra med att allt kommer att bli bra i himlen när tankarna och oron för barnen blir för svåra. Men mellan dessa tankar lever de ett liv som de också delar med sig av. Den här boken kan läsas av alla, även de som inte är ett dugg religiösa, helt enkelt för att lära känna hur kristna människor tänker. Även de som har handikappade barn bör kunna få en visst tröst av att läsa den här boken, här finns mycket tankar och känslor inför det svåra.

Marklund Liza: Livstid ** Jag måste ge den här boken bara två stjärnor eftersom jag var tvungen kolla på Adlibris vad det var den handlade om!!!! Det är en månad sen jag läste den och jag kommer inte alls ihåg vad sjutton det stod i den. Så den är ingen mening att skriva mer om....skärpning Marklund.

Marklund Liza: Nobels testamente *** (ljudbok) Först nu har jag upptäckt ljudboken och då i form av mp3 som jag kan ha i min telefon. Det var ett tag sen jag lyssnade på Nobels testamente och det gick riktigt bra måste jag säga. Det var väl ingen höjdardeckare direkt men eftersom jag ofta tittar på nobelfesten och även besökt blå rummet så kände jag ju igen mig till en del. Historien om flytten till fina villan och familjetjafset är ju nästan behållningen, jag gillar hennes sätt att ta itu med sonens mobbare, tyvärr tror jag inte att det går att göra så för barn som mobbar har ofta föräldrarnas gillande (eller har i alla fall kollat upp att det är ok det är min teori) och då går det inte så lätt att få empati från dem. Men det var ett bra försöka att beskriva något som är så vanligt idag.

Martinez, Guillermo: Morden i Oxford **** Titeln på den här boken visar inte en sekund vad som döljer sig inom pärmarna. Morden i Oxford säger ju ingenting. Det kunde ha varit en bok om ett av mina hataämnen, matematik (det andra är fiske) men den här boken är så mycket mer än en hyllning till matematik och Pytagoréerna, vilket den förvisso handlar om. Den är, skulle jag vilja säga, enkelt skriven för att innehålla så mycket svåra meningar (allt har med matte att göra förstås). Upplösningen är oväntad, visst, men det är inte den som gör boken intressant. Mitt specialintresse i litteratur är ju hur transplantationer skildras och här finns tankar och värderingar om det som är ytterst intressant....även om man skulle kunna säga att det är en form av bihandling. Gillar du annorlunda deckare ska du absolut läsa den här. Tyvärr den enda som är översatt av författaren hittills.......Han har för övrigt fått det prestigefyllda (?) Planeta priset (?) för den här boken........Men som alltid, ett pris säger inget förrän man läst boken och håller med om att det var välförtjänt, vilket jag gör i det här fallet.....

Mazetti, Katarina: Mitt himmelska kramdjur ** Ställde mig på kö för den här boken eftersom jag blev nyfiken. Men jag blev grymt besviken. Jag fick en känsla av att den skrevs enbart för att en av deltagarna på den sk kursen skulle få säga att gud är kvinna. Nej något inlägg i den teologiska debatten är den absolut inte. Däremot kanske i New Age debatten, fast inte ens det.

McCall Smith, Alexander Titel: I muntra damers sällskap *** De här böckerna har tappat lite med de sista tycker jag. Den här var dock ganska bra igen. Det är ju Afrika man vill åt tycker jag och det doftar lite mer i den här än de två senaste.......

McCall Smith, Alexander: Livets skafferi **(*) Den här boken betalade jag faktiskt fem kr för att få ställa mig på kö för. Och det var den inte värd. Faktiskt. Jag har gillat alla böckerna utom den som är en helt annan serie, men i den här var det ju inget detektivarbete alls nästan. och allt upprepades som man läst i de andra böckerna. Ok att den ska vara fristående men ska det fortsätta såhär kommer snart halva boken att bestå av tillbakablickar. Kändes nästan som att se en såpa på TV där inget är fördolt för nytillkomna tittare......Jag blev lite besviken.

McCall Smith: Lycka och ett par blå skor *** De här böckerna kan man ju bara inte låta bli att läsa. Men som vanligt är de ett par timmars förströelse, det är allt. Jag måste säga att jag börjar bli lite less på alla upprepningar från tidigare böcker men trots det kommer jag att läsa nästa också......

McEwan, Ian: På Checil Beach*** Den här boken fick så bra recensioner men jag tyckte det var ganska dålig. Jag fick en känsla av att det som hände har verkligen hänt nån till McEwan närstående person. Och nu skulle traumat bearbetas. Men jag kan ha fel........

Mills Mark: Amagansett ***(*) Zecilia har gett den här boken fem poäng och därför har den legat på min att läsa lista ett tag. Nu gjorde jag slag i saken och lånade den, en tjock bok! Men smaken är ju som baken. Jag tycker att den var så mycket annat än en deckare därav halva stjärnan som jag ger för att den beskrev första världskriget utifrån ett amerikanskt perspektiv. Dessutom byggs en mystisk känsla upp men den håller inte riktigt hela vägen. Dvs upplösningen var lite platt......

Moldén, Göran: Fågelskådaren ***(* ) Vilken debutroman! Hela tiden fick jag vibbar till en stuga jag haft och även till mitt föräldrahem och dess småbruk.....kylan innan man fått upp värmen, sorgen över att måsta gå för sista gången i alla byggnader och omgivningar innan den oundvikliga försäljningen. Många skulle nog vilja göra som kvinnan, vänta in hösten i barndomens miljö. Dessutom är det en inträngande skildring av att se sitt barn bli en annan än en själv. Här kunde dock boken ha varit lite tydligare, hur tänker en mor egentligen? kanske att det inte riktigt går att skildra det om man heter Göran, därav parantesen kring fyran. Det finns en acceptans här som jag inte riktigt förstår, kanske det är det som gör mig lite förvirrad när jag läser boken. Har man varit övertygad vänster människa (eller kristen) under 60-talet brukar hårdheten mot "de andra" sitta i tills (möjligen) liemannen har skymtat i ögonvrån och inte ens då är det alla som ändrar inställning. Men kanske att det är just det som hänt kvinnan? Eller rättare sagt är det nog det som hänt henne.......Och en mor är en mor är en mor.....i alla fall innerst inne......såtillvida är boken tydlig.

Nadelson, Reggie: När jorden rämnar ***(*) En helt ok deckare som jag lånade på impuls. Har inte ens hört talas om författaren förut. Skildrar livet efter elfte september, inflikat i en deckarhistoria med oväntad upplösning. Faktiskt sträckläsning.

Némirovsky, Irène : Balen *** En bok med två långnoveller kan man kanske kalla det. Balen och Höstflugorna. Författaren dog i Auschwitz så böckerna är från 1930 talet. Lite gammaldags men ytterst välskrivna. Personerna lever.

Nilsonne, Åsa: Ett liv att dö för ** Så här är det, jag måste ha blivit less på deckare. Den här historien tilltalade mig inte alls fast den höll sig både i nutiden och i en något exotisk miljö, afrika. Men allt kändes påklistrat, från porrbilder till afrikansk magi (?). Nej jag får nog välja mina deckare mer noggrant i fortsättningen....

Noble, Elisabeth: Bokcirkeln *** En bok med ett innehåll som jag aldrig skulle ha läst om den inte hetat vad den gjorde. Nu trodde jag ju att det skulle handla om just en bokcirkel men det var ju kvinnorna i just denna cirkel den handlade om. Kanske att jag är för gammal för att känna igen mig i dessa kvinnor med sina barn men jag läste i alla fall ut den ganska snabbt, blev kanske lite fascinerad av deras öden i alla fall......


Person, Leif G W: Faller fritt som i en dröm ***(*) Så otroligt många ord det är i den här boken och även i de andra i trilogin. Nu hängde jag i alla fall med ordentligt vilket jag inte gjorde i förra boken. Palmemordet har ju alla en relation till i alla fall. Trots att man hört allt förut lyckades det bli spännande. Det som inte var med var den blå passat som jag minns figurerade i utredningen. Vid tillfället ägde jag en passat själv och jag minns att det fanns jobbarkompisar som tittade ilsket på mig för den sakens skull. Då insåg jag vad massuggesion är för nånting. Som tur var så var min passat röd så misstänkt blev jag aldrig haha! Nåväl, Leif G W verkar ju vara en sympatisk person så Bäckström lär ju inte vara hans alter ego i alla fall, tack och lov. Det dröjde ett tag innan han dök upp i boken och jag hyste ett (fåfängt visade det sig) hopp om att han aldrig skulle göra det. Men så väl var det ju inte. Dessutom gillar jag de lite kryptiska titlarna som Person hänger sig åt.
Det enda jag inte riktigt gillar är upprepningen att Johansson kan se runt hörn. Ok att man får veta det en gång men hela tiden........Fast iofs det har ju lust att bli såna upprepningar i verkliga livet också så ok......

Radge, Anne B: Berlinerpopplarna **** Tur att jag inte läste vad som stod på omslaget till den här boken innan jag lånade den: påminner mycket om stämningen i den svenska filmen Änglagård....vilket jag inte alls tyckte att den gjorde, tack och lov. Jag gillade verkligen Anne B Radge sätt att skildra sina karaktärer. Så länge sen jag träffat på fyra personer som jag lärt känna så väl på så få sidor. Ett tips är att läsa bok vid juletid, då uppskattar man den nog ännu mer. Jag var rädd för att slutet skulle sänka boken men det gjorde det inte. Tvärtom får den faktiskt mest intressanta personen komma till tals först då. Epilogen kunde jag dock ha varit utan, men ändå, kanske att det där avslöjas vem som var den stora boven??? Jag tänker forftfarande efter flera dagar på personerna....Titeln kan verka missvisande men den innehåller en stark symbolism, både över Kriget som aldrig lämnar de norska tankarna och över historien som sådan....och då måste ju epilogen vara med om jag tänker efter........blev du nyfiken? helt rätt, läs boken!

Robinson Peter: Efter alla år av saknad *** Jag har läst andra böcker av Robinson som jag inte tyckt varit särskilt bra, lätt overkliga om man säger så. Men den här boken var bättre. Det är kanske för att den speglar 60-talets musik som jag gillar den, jag var ju en riktig popnörd på den tiden, eller popoffer kanske vi kallades. Fast hemma i min by var jag nog den enda med idolbilder på väggarna och örat framför radion varje kvällstoppskväll. Lite udda med andra ord. Men i Robinsons bok är det inte udda att gilla musik tvärtom namnges många av den tidens stora både med låttitel och grupp/ sångares namn. Boken är ordentligt tjock och det är märkligt att det går att skriva en historia så flytande med så många ord, och att det trots allt hela tiden är intressant att läsa......det var snudd på en 3,5 men så tyckte jag upplösningen var lite sådär men en stark trea är det. Funderar fakiskt på att läsa hans nästa bok också, gillade den där Banks trots allt.......

Romer, Knud: Den som blinkar är rädd för döden***(*) En hyllad debut, den rubriken fick mig att bli nyfiken på den här boken. Och den var intressant. Den var annorlunda skriven, en släktkrönika som varvas med pojkens (Knud själv) upplevelser i Danmark efter kriget. Och det utan att man behöver fundera vilken tid det är.
Den benämns också som en hämndaktion och det är det verkligen. Många föräldrar till mobbade barn skulle dock kunna känna igenkänning iofs men också en tanke, varför bosatte de sig i Danmark? Varför lät inte föräldrarna pojken växa upp i Tyskland där de säkert fått större förståelse? Så otroligt många som blivit mobbade bara för att de haft fel färg på ett plagg, den här pojken hade ju en mamma som tillhörde de hatade ockupanterna, och dessutom inte gjorde ett dugg för att smälta in i samhället. Mina sympatier är hos pojken men han hade kunnat få ett annat liv, om föräldrarna velat förstå. På slutet kommer det dock fram varför mamman säkert hatade även Tyskland och inte ville bo där. Men ändå.......krig är krig och att bli ockuperad är nånting helt annat än att anfalla.......Den fjärde stjärnan är för språket, den är bra skriven. Blir intressant att se om det språkliga drivet finns kvar även om Knud Romer skriver en fiktiv roman eller om det är hatet som fått språket att blomstra.......

Safran Foer, Jonathan: Extremt högt och otroligt nära **** En riktig höjdarbok var det här. Själva historien var intressant, inte bara för att den handlade om 11 september, där fadern till sonen i boken omkom. Utan också för att författaren prövar nya grepp med svartvita foton och olika typsnitt. Boken utspelar sig på olika plan men det är pojkens upplevelser som verkligen får en att vilja läsa. De skildras ut hans perspektiv och speglar nog ganska väl hur pojkar i den åldern reagerar. Däremot kan jag tycka att speglingen av farmodern och farfaderns liv inte riktigt passar in men å andra sidan betyder de mycket för pojkens utveckling. Slutet var aningen konstigt, men kanske också förlösande. En riktigt bra bok som speglar 11 september ur ett barns perspektiv. Och därför gör det ännu värre.......

Salomonsson, Anita : Vattenbärerskan *** Jag har länge tänkt läsa nånting av Anita Salomonsson, författarinnan som debuterade vid 57 års ålder eller vad det var. Jag blev dock lite besviken. Jag har läst Torgny Lindgren, Sara Lidman och P-O Enqvist med stor behållning, de har alla unika berättarröster. Men det har inte Anita Salomonsson. Hon blandar friskt av alla de tre stora och hennes långa beskrivning av vatten får en bara att tänka på Lindgrens dito. Allt är bara eländes elände i den här boken och den scen som jag tror bäst beskriver alltihop är när moderns dör på gårdsplanen, av myndigheterna tvingad till lasarettet. Tjingligt tycker dottern...........Där tycker jag att bokens vemod står helt klart......Slutet är också för rumphugget tycker jag.....nej den var knappt värd sin trea.

Strömstedt, Margareta: Natten då de hängde Ruth Ellis ** För det första, titeln! Den måste vara satt i rent spekulativt syfte, för att man ska tro att det är en deckare eller nåt så att man ska vilja läsa eftersom det ju är deckare folk läser nu för tiden. Sen alla dessa bekännelser om vansinniga och ogenomtänkta upplevelser, för det är ju vad det är, en bekännelsebok. Texten spretar ju hit och dit och finns det nånting av det här som jag egentligen vill veta? Ok att en näradöden upplevelse förändrar allt är ju möjligt men inget nytt direkt....Nej jag har en känsla av att det här en bok som man haft mest behållning av om man läst Strömstedts andra böcker innan. En bok som ska ge lite ljus över det som inte var med i de andra böckerna.........men utan dem är det här inte speciellt bra.

Sundelin, Arne: Spinalonga - de spetälskas ö *** Den här boken får med tvekan tre stjärnor. Ämnet var iofs intressant, det handlar om en av de sista spetälskekolonierna, som var på en ö. Boken har dokumentär bakgrund, ön har funnits. Boken är också en slags dokumentär och därmed lite märklig, eftersom den är en blandning av dokumentär och fiktion, personerna blir liksom inte riktigt levande, det är som att se dem svartvitt på TV.
Intressant är dock att det finns en präst som verkligen levde för och med de spetälska. Jag blir alltid glad när det finns präster i böcker som inte är sexgalningar eller pedofiler eller tjuvar eller banditer eller bara helt enkelt elaka. En präst som uppträder som en präst bör göra är alltid en frisk släkt. Dessutom var det inte så länge sen detta hände, spetälskan var en förfärlig sjukdom med stort stigma. Liksom HIV var en period i vår tid.
Såhär var det, jag upplevde den inte som en deckare utan som en samtidsskildring och det gillade jag. Dessutom är jag ingen fan av böcker där fiske ingår, alla dess redskap och iskalla händer och bottenlösa hav, så det gillade jag inte men ok då, tänkte jag tills slutet som naturligtvis var det vanliga våldsamma deckarslutet men slutscener som skulle göra sig såååå bra på film (alltid denna flört med filmmediet). Då rök fjärde stjärnan. För det var ju en deckare trots allt......

Theorin, Johan: Skumtimmen ** En så omtalad bok måste jag ju bara läsa tänkte jag. fem stjärnor i Sif tidningen!!! och goda recensioner både här och där. Historien grep mig direkt men efter ett antal sidor började jag känna att jag liksom läst boken förut. Är det inte en blandning av Camilla Läckbergs Stenhuggaren och Mari Jungstedts Gotlandsböcker??? Tänkte jag......och upprepandet av ordet "skumtimmen", "var är Jens" och "lever Nils Kant" var ytterst irriterande. Ok, det är en mappie som löser gåtan, en riktig gammel mappie som M-magasin skriver men det är också det enda nyskapande i denna bok. På slutet skummade jag hela tiden, läste man slutet på varje kapitel så fick man veta det väsentliga, resten var bara en massa prat, någon överraskande upplösning var det inte heller tyckte jag. Nej två stjärnor räcker för Skumtimmen.

Unge, Mirja: Motsols ***(*) Den förra boken jag läste av Mirja Unge, Järnnätter, tyckte jag mycket om, det minns jag fast det var sex år sen jag läste den. Den här boken var ganska irriterande i början, eftersom Unge inte verkar särskilt förtjust i kommatecken. Och meningarna slutar ibland i ett intet. Som sagt i början störde jag mig på det. Jag vet inte vad som är värre, för mycket kommatecken, som hos t.ex Selma Lagerlöf, eller för få som hos Unge. Men faktiskt, efter ett tag brydde jag mig inte alls om det. Det kanske var historien som fängslade mig, och då inte den "rätta" historien, den som boken handlar om, sorg. Utan den gamla mormoderns historia. Med några få meningar här och där får man en klar inblick i den gamla kvinnans liv. Nu är hon lite förvirrad men möter ändå en slags mening med livet till slut. Intressant är också beskrivningen av den New Age inspirerande mamman och hur hennes inflytande speglar sig i den unga kvinnan. Även om man tror på återfödelse måste man få sörja. Och vill man verkligen att alla ska återfödas? En bok, inte bara om New Age utan om fundamentalism och hur det påverkar oskyldiga barn.
Det måste bli en extra stjärna ändå för boken var innehållsrikare än jag först trodde. Många bottnar som man säger.

Wahldén, Christina : Operation ormens huvud ** Ämnet i den här boken var intressant, kinesiska barn som kommer till flyktingförläggningar i Sverige och försvinner spårlöst. Det här är nog ett slags sätt att försöka skildra vad som verkligen skulle kunna vara anledningen. Så ämnet är intressant men boken är verkligen inte bra skriven tycker jag, en rapport i fiktiv form, personerna är konstruerade och märkliga.

Vargas, Fred: Budbäraren**** Den här deckaren var ju riktigt bra. Jag gjorde ett misstag och började med nästa bok av Fred Vargas och den fick jag lägga bort för den tyckte jag var väldigt dålig.) Den hade varit bättre om jag läst den här före.) Men den här var helt annorlunda. En historia med lite oväntad upplösning och intressant var den också. Dock önskar jag att jag istället sett boken som film, nånstans visste jag var mördaren skulle hålla sig men det var flera personer och jag orkade inte hänga med riktigt. Men som film hade man ju sett alla och vetat hur alla såg ut. Jag tror aldrig jag tänkt så om nån bok förut, en intressant iakttagelse......

Winspear, Jacqueline: Med lätta bevis ***(*) Winspears förra bok var en klar höjdare. Jag tyckte så mycket om den att jag faktiskt ställde mig på kö på bibblan för den här. Men jag blev lite besviken. Mest för att historien var så osannolik, men när jag läste författarens tack förstod jag att den faktiskt var sann och då blev boken genast bättre. Inte bara en deckare utan också en historieskildring. Så då blev det en liten stjärna till. Böckerna kommer som teveserie, det ser jag fram emot.....Och jag ser nog fram emot nästa bok också måste jag säga......








2007 års bästa böckerx


Aslam, Nadeem: Kartor för vilsna älskande ****

Vargas, Fred: Budbäraren****

Safran Foer, Jonathan: Extremt högt och otroligt nära ****

Larsson, Stieg: Flickan som lekte med elden****

Kadaré Ismaïl: Den döda arméns general ****

Moldén, Göran: Fågelskådaren ***(* )

Andersson, Camilla & Boström, Anders: Den 777:e mannen ***(*)

Mills Mark: Amagansett ***(*)

Krakauer, Jon :Mord i Guds namn****

Darrieussecq Marie: : White***(* )

Radge, Anne B: Berlinerpopplarna ****

Romer, Knud: Den som blinkar är rädd för döden***(*)

Unge, Mirja: Motsols ***(*)

Kadaré Ismail: Drömmarnas palats ****
Kadaré Ismail: Bergens Homeros ****

Diski, Jenny: Den motvillige resenären.****

Winspear, Jacqueline: Med lätta bevis ***(*)

Draculic, Slavenka: Inte en fluga förnär ****

Larsson, Stieg: Luftslottet som sprängdes ***(*)

Indridason, Arnaldur:Vinterstaden****

Person, Leif G W: Faller fritt som i en dröm ***(*)

Holmqvist, Ninni: Enhet ****

Kadare Ismail: Grymma April ****

Kadefors, Sara: Fågelbovägen 32 **** (ljudbok)

Martinez, Guillermo: Morden i Oxford ****

Drakulic, Slavenka: Den rena godheten****

Lindgren, Torgny: Norrlands akvavit ****

Brodorick, William : Den sjätte klagosången****

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards