Inlägg publicerade under kategorin Falkenland, Christine

Av violen - 1 januari 2020 15:30

Falkenland, Christine: Min skugga*** En bok full av sorgsen tragik. Fast ibland känns det som en slags ondska vilar över alltihop. Är kvinnan bara ond eller är hon ett offer? Hennes lyte färgar hennes liv med bitterhet, kanske behövs även en sådan här berättelse i denna tid när alla ska klara allt. Kanske finns det ändå förmildrande omständigheter i livet....  2000

Falkenland Christine: Själens begär**(*) Usch, den här boken var ju otäck! Vad är det egentligen, ett försök till en fallstudie av en psykopats inre tankar? Ett sätt att skildra ett förlopp som till anledning har att efteråt kunna ställa alla de utnyttjade kvinnornas frågor? Varför bjöd hon in honom? Varför lät hon honom stanna kvar? Varför lät hon honom smita? osv. osv. Den tredje stjärnan enbart för att det korta meningarna fördjupar känslan av meningslöshet, och trots allt gör boken läsvärd, för språkets skull. 2001


Falkenland, Christine: Öde **(*) Falkenlands två tidigare böcker har gett mig kalla kårar, de har varit så utstuderat onda att jag väntade mig nåt liknande med den här. På ytan är den här boken inte alls så, den handlar om en kvinna som går i psykoanalys. Men på djupet handlar även den om ondska, religiös sådan. Oförsonlighet, skam, skuld, fördömanden. Och en förskjuten människa med sitt krossade olyckliga liv. Osökt går tankarna till Knutby, även om själva historien ter sig lite annorlunda så är det samma utfrysningsmekanismer som verkar ha slagit till där.......de kristna människornas utfrysning......
Varför det inte blir tre hela stjärnor beror på att inget riktigt slut finns, jag hade innerligen hoppats på mer ljusning för huvudpersonen, och kanske det ljusnade men det var bara sånt man fick komma på själv i så fall.......2004


Falkenland, Christine: Trasdockan *** Det bästa eller vad man ska säga med Falkenlands böcker är att man glömmer dem när man läst dem. De andra böckerna jag läst tidigare minns jag ingenting av hur jag än försöker komma på vad de handlade om. Det kanske är en skyddsmekanism för de är verkligen ingen trevlig läsning. Den ena boken är värre än den andra dessutom.
Den här hade helt klart kvalitéer, Falkenland skriver en tät prosa och tränger under huden på sina personer. Här får man lära känna en verklig h*ra, så som en sådan ser ut i omvärldens ögon. Och även i sin egen. Utan förmåga att sätta gränser, med en stark längtan att känna och uppleva kärlek, något som aldrig händer.......Det är rasande skickligt skildrat , utan förmildrande omständighet. Eller de finns men gör ändå inte att man får nån vidare sympati. Och sanningen är att dessa kvinnor existerar överallt omkring oss. Och att de utnyttjas hela tiden.........De är så långt borta från Madonnan som man kan komma...... 2007

Falkenland, Christina:Vinterträdgården ** Årets första bok tilltalade mig inte alls, inte på något sätt. Falkenlands böcker brukar beröra en på ett kusligt sätt och ge en ett visst mått av illamående. Sen brukar man glömma dem, kanske av självbevarelsedrift. Den här boken om den medelålders kvinnan som kommer ut, blandat med långa poesistycken, var inte alls i närheten av hennes andra böcker, nej hade den varit tjockare hade jag gett upp. Jag är också så hetero att de mer intima inslagen inte tilltalade mig ett dugg. (upptäckte jag).2009


http://violensboksida.bloggplatsen.se/2011/10/02/6359202-falkenland-christine-sfinx/

Av violen - 6 september 2018 22:00

Falkenland, Christine: Trasdockan *** Det bästa eller vad man ska säga med Falkenlands böcker är att man glömmer dem när man läst dem. De andra böckerna jag läst tidigare minns jag ingenting av hur jag än försöker komma på vad de handlade om. Det kanske är en skyddsmekanism för de är verkligen ingen trevlig läsning. Den ena boken är värre än den andra dessutom. 
Den här hade helt klart kvalitéer, Falkenland skriver en tät prosa och tränger under huden på sina personer. Här får man lära känna en verklig h*ra, så som en sådan ser ut i omvärldens ögon. Och även i sin egen. Utan förmåga att sätta gränser, med en stark längtan att känna och uppleva kärlek, något som aldrig händer.......Det är rasande skickligt skildrat , utan förmildrande omständighet. Eller de finns men gör ändå inte att man får nån vidare sympati. Och sanningen är att dessa kvinnor existerar överallt omkring oss. Och att de utnyttjas hela tiden.........De är så långt borta från Madonnan som man kan komma......


Läst 2007

Av violen - 9 maj 2018 20:00

Falkenland Christine: Själens begär**(*) Usch, den här boken var ju otäck! Vad är det egentligen, ett försök till en fallstudie av en psykopats inre tankar? Ett sätt att skildra ett förlopp som till anledning har att efteråt kunna ställa alla de utnyttjade kvinnornas frågor? Varför bjöd hon in honom? Varför lät hon honom stanna kvar? Varför lät hon honom smita? osv. osv. Den tredje stjärnan enbart för att det korta meningarna fördjupar känslan av meningslöshet, och trots allt gör boken läsvärd, för språkets skull.

 

Läst 2009

Av violen - 5 april 2018 10:45

   Falkenland, Christine: Själasörjaren ***

 

Falkenlands böcker är aldrig trevliga. Så inte heller den här. Och jag förstår inte hur en sekulariserad person överhuvudtaget ska kunna förstå den.

Den påminner obehagligt mycket om Pastoralsymfonien av nobelpristagaren André Gide som jag läste i december. Om hur manliga strukturer parat med en snedvriden bibeltolkning kan leda vart som helst. 

Jag känner stor sympati med prästens hustru som håller sina tankar för sig själv i motsats till prästfrun i Gides bok som verkligen förstår allt.

Det här är ju verkligen den bild av prästen som förmedlats i svensk litteratur under lång tid. Men Falkenland lyckas trots allt förmedla en slags, om inte förståelse, så i alla fall insikt om hur just den här prästen kan göra det här. Att han är en människa med fel och brister och den enda chans han har att handla rätt är att utforma stategier för det. 

Det finns mer att skriva men vill man ta till sig Falkenlands insikter tycker jag man ska läsa själv. Med ett öppet sinne. 


Läst 2018

Av violen - 2 februari 2018 22:30

Falkenland, Christine: Min skugga***

 

En bok full av sorgsen tragik. Fast ibland känns det som en slags ondska vilar över alltihop. Är kvinnan bara ond eller är hon ett offer? Hennes lyte färgar hennes liv med bitterhet, kanske behövs även en sådan här berättelse i denna tid när alla ska klara allt. Kanske finns det ändå förmildrande omständigheter i livet....

Av violen - 11 september 2014 14:30

  

Falkenland, Christine: Spjärna mot udden ***


Jag har läst en del av Falkenland och har ofta ryst över innehållet, som har varit minst sagt svart av svärta. Men i Sfinx hände något. Den boken ville jag inte glömma.

Och nu har det hänt igen.

Här beskriver Falkenland en kvinna som kanske är starkskör, eller har levt ett dränerande liv som till slut resulterar i något som börjar med utmattning- och fortsätter med valfri symtombenämning.


Vilken befrielse jag hade trott att det skulle bli att få en diagnos, efter alla år...[...] Jag ska aldrig mer nå de höjder jag en gång gjorde. Jag var så pådrivande, påstår man. Då är det nog skönt för alla andra med denna nya kvinna som är lite slö och utjämnad och inte vill så förtvivlat.

Men vilken sorg det är att mista själva sin essens. sid 60f


Ja, Falkenland har spårat och hittat bytet. Där sitter de, kvinnorna, som likt bokens jag kvästs till liknöjdhetens rand. Om de inte lever ut sig och sitt, utan sitter tyst och stilla, kanske de klarar sig från att bli uppätna. Annars får de ta en medicincocktail (sid60) så att de lugnar sig.


Det hopp som inte alltid brukar finnas hos Falkenland skymtar jag i dessa meningar...

Lika hett som jag älskat andra, lika hett måste jag då lära mig att älska detta stycke - som är jag. [..] Kan man låtsas allt annat, kan jag låtsas också detta - att jag omsluter mig med allt som jag är och inte är och slutar upp att skämmas för att vara för lite och för mycket, för djup men inte djup nog. sid93


Falkenland är gränslös i det intima, hon skriver kanske, med ett populärt intryck, för mycket information. För att kunna läsa hennes klara vackra språk måste man vara bekväm med grovheterna, hennes gudslängtan och hennes tvära kast i berättandet. Känna efter, vill jag läsa detta fast det är modiga ord i ett sällsamt flöde. Svaret är ja för hon har en insikt om kvinnors villkor och växande svårigheter blandat med ytterligheter som berör.  


Läst 2014


Av violen - 2 oktober 2011 13:30

  Falkenland, Christine: Sfinx ****


Av de fem böcker som jag tidigare läst av Falkenland är nog den här den bästa. De övriga jag läst har varit i stil med; turattjagglömmerfort, de har varit väldigt otäcka, svarta, olyckliga. Och det är den här boken också. Men här finns det något annat som  varvas med galenskapen. Och språket är mer poetiskt, vilket visar sig direkt:


Ma hade hittat en vacker sten när hon lekte på inngergården, den fick jag. Den har nästan formen av ett hjärta. Stenhjärtat mitt. sid 24


Felix har jag förlorat en gång, den jag var med honom är också förlorad, men jag har ännu en framtid. Drömd. sid 25.


Anslaget är direkt, ärligt, den här kvinnan vet vad som försiggår inom henne. Hon är skenbart, och verkligt, avundsjuk men något inom henne har gått sönder och går inte att reparera. Breven blir ett slags försök till terapi men de hjälper henne inte. Och jag är övertygad om att de aldrig skickas, ropet på hjälp når ingen.


Jag känner för den här kvinnan på ett sätt som jag inte lyckats känna för Falkenlands tidigare gestalter. Och det beror nog på att hon inte alls är ovanlig. Det finns många därute som känner som hon, som har blivit ratade, bortslängda som en trasdocka, inte ägt sin kropp utan varit tvungna att lyda till abortens rand. Och som kanske inte varit så starka, men den enda hjälp som erbjuds är de små vita.

Jag tycker att Falkenland speglar en grupp i vårt samhälle som offrats på frihetens altare, kvinnorna som blev över i jämlikhetens namn, som inte orkade/kunde stå upp för sig själva och som slutar just med de små vita i sin hand. För vilka är det annars som förbrukar dessa piller som har den största förskrivningen?


Och vem kan undgå att känna sympati för den kvinna som säger:


Så kom inte och säg: Vi är inte delaktiga i ditt öde, du äger själv dina olycksval. Du är prisgiven och såld av dig själv. Dina händer är smutsiga.

Så starka känslor man kan ha då. Minsann. Här kan vi passa på att raljera över denna övergivna hona, som inte längre får komma i fråga. Ingen vill skuffa runt henne i båset för att komma åt.

Jag visste hela tiden att jag inte var värdig. Bar ständigt en förklädnad. sid 123


Jag tror att det här är Falkenlands starkaste kvinnorporträtt hittills. Ja, det känns nästan som ett socialt reportage. Boken berörde mig starkt.



Läst 2011

Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se