Inlägg publicerade under kategorin Salomonsson, Anita

Av violen - 13 februari 2020 06:45

Salomonsson, Anita: Huldas hus ****


Det känns mer och mer som en unik gåva att få läsa böcker om händelser som är så långt borta i tiden att dagens unga människor knappt skulle veta vad de läser. Men Salomonsson låter hela tiden kvinnorna komma till tals, och i hennes böcker porträtteras de udda annorlunda ofta ensamma men trots det starka kvinnor hon hört talas om och ibland lärt känna.


I den här boken tar Salomonsson ett grepp om den tid med utveckling som snart gått varvet runt.


Vanlig ville den nya, moderna människan inte te sig utan unik och enastående.

Allt i enlighet med den nya tiden som efter det förödande kriget brutit fram. En tid fylld av gränslösa förhoppningar och upptäckarglädje. Ett nytt sätt att andas och en alldeles ny aptit på omvärlden. s 105

 

Boken är egentligen i tre delar. Den del som går från det gamla till det nya. Den del som handlar om hur slit och släng tänket kan förröda dokumentering som inte känns nödvändig. Och där soporna inte bränns i spisen utan samlas ihop av kommunen.

Och den del där en svidande aktuell åsikt uttycks.


Mamma förstod mig, snyftar han, ja, det är underligt, mamma förstod mig! Hon var själv frågande inför det liv vi lever, jag menar egennyttan, den måttlösa och meningslösa konsumtionen och förstörelsen av jordens resurser. s169

 

Jag tycker att den här boken är en av Salomonssons bästa.  

 

Av violen - 24 februari 2019 21:00

Salomonsson Anita: Änglabilder**(*) En bok som börjar väldigt nära i sin skildring av landsbygdens upplevelser för en flicka på 40-talet. Men på slutet tunnas den ut betänkligt, därför blir det inte tre fulla stjärnor!

 

Läst 2001

Av violen - 8 november 2018 22:45

Salomonsson, Anita : Vattenbärerskan *** Jag har länge tänkt läsa nånting av Anita Salomonsson, författarinnan som debuterade vid 57 års ålder eller vad det var. Jag blev dock lite besviken. Jag har läst Torgny Lindgren, Sara Lidman och P-O Enqvist med stor behållning, de har alla unika berättarröster. Men det har inte Anita Salomonsson. Hon blandar friskt av alla de tre stora och hennes långa beskrivning av vatten får en bara att tänka på Lindgrens dito. Allt är bara eländes elände i den här boken och den scen som jag tror bäst beskriver alltihop är när moderns dör på gårdsplanen, av myndigheterna tvingad till lasarettet. Tjingligt tycker dottern...........Där tycker jag att bokens vemod står helt klart......Slutet är också för rumphugget tycker jag.....nej den var knappt värd sin trea.

 

Läst 2007

Av violen - 14 december 2017 22:00

  Salomonsson, Anita: Skärvor av liv ***

 


Salomonssons styrka är som alltid, det lokala, det västerbottniska. Följaktligen är det novellerna i början som känns mest genuina, som finns nedtecknade för att inte glömmas. Med insikter som bara en som verkligen tänkt och funderat med ett öppet sinne kan erinra sig.


Vissa barn var dock så sinnade att skuld och skam inte bekom dem, medan andra lät sig tyngas ned och med tiden bli allt plattare. Men alla, hög som låg, gled de en tid omkring under himlakupan och var till. sid 21


Längre fram ändrar novellerna karaktär, blir mer nutida och kan kanske betecknas som kvinnocentrerade. Här har Salomonsson lämnat byn men kvinnornas villkor har följt med henne.


Det är nog något särskilt med att vara karl, resonerade hon för sig själv där hon gick, världen visar sig nog från en annan sida då. sid 271 

 


Som novellsamling är det spretigt, jag hade önskat mig två kortare böcker. Nu är det kanske ett allt för stort hopsamlande av mycket olika från Salomonssons penna. 


Läst 2017

 

 

Av violen - 28 februari 2017 20:00

   Salomonsson, Anita: Ängeln i posthuset ***

 


Jag har läst flera av Salomonssons böcker och de är alltid läsvärda, mest för de som kommer från västerbottens in- och kustland skulle jag tro. 

Den här boken är inget undantag. Men hade den handlat om min hemby skulle jag förstås ha läst den med ännu större förtjusning. För så är Salomonssons böcker, de har hög igenkänningsfaktor för de som levt och verkat i de byar hon berättar om.

Salomonssons kvinnoporträtt på hennes moster beskrivs så oerhört naket och inpå skinnet. Här speglas de norrländska (västerbottniska) levnadsvillkoren som kanske var sig lika i alla byar överallt, vad vet jag. Det här är ju fiktion (?)  blandat med Salomonssons minnen, medan den ensamståendes utsatthet, längtan, lojalitet speglas på ett kanske lite rörigt men mycket trovärdigt sätt. Slutet, ska inte avslöjas, men de sista sidorna berörde mig djupt. 



Hon kan inte mäta sig med Lidman, Enquist, Lindgren men hennes böcker kommer att leva länge som tidsdokument. Hennes produktion är en stor kulturgärning. Även om hon debuterade sent, har hon hunnit med ett antal böcker. Jag har inte läst så många inser jag nu, bara de fetstilta. 

  • 1994 – Änglabilder
  • 1995 – Genom tidens handflata
  • 1996 – Vackrast var ändå mamma
  • 1998 – Det gudomliga barnet
  • 1998 – Mannen på myren
  • 2000 – I själen förskräckt
  • 2004 – Armade cykel
  • 2007 – Vattenbärerskan
  • 2010 – Lika som kärlek. Sammanliggningen i Lubboträsk
  • 2013 – I enslighet framfödt
  • 2015 – Oloflig beblandelse
  • 2017 - Ängeln i posthuset

 

Läst 2017

Av violen - 26 mars 2015 22:45

Salomonsson, Anita: Oloflig beblandelse ****


Baserad på en verklig händelse har Salomonsson skrivit en berättelse som handlar om synd, skam och skuld i 1800-talets Västerbotten. Men även om mänsklighet och kärlek.


Salomonsson har skrivandets textflödesgåva, över sidorna vindlar sig meningar om oäkthet och utanförskap. Men också om 1800-talsliv och konsekvenserna av giftermål över klasserna. Som vi skulle ha benämnt det idag.


Och så, avsaknaden av socialhjälp när familjeförsörjaren dog och den ständiga oron att någon ska ta över barnet. Allt leder fram till katastrofen.


Aldrig har detta slags kvinnoöde skildrats så väl, Salomonsson tränger in i Sara-Gretas liv så det känns helt verkligt.

Men himlatecknet gör inte historien bättre, även om vidskepelse hörde till livet vid denna tid


Läst 2015


Av violen - 25 april 2010 15:00

Kan innehålla avslöjanden, vill du läsa boken, avvakta!

 

 

Salomonsson, Anita: Lika som kärlek eller Sammanliggningen i Lubboträsk ***


I början var den här boken som hämtad ur Höga Visan, en riktig kärlekshistoria. En sån som det var väldigt länge sen jag läste.

Men allt eftersom förvandlades den och blev nånting annat. En blandning mellan Therese Raquine, Vävarnas barn och nån av alla dessa historiska romaner om Västerbottens inlands nybyggarträlande som funnits i stora mängder sista årtiondena. Den här är dock lite annorlunda då den bygger på ett dokumentärt mål som inträffade för flera hundra år sen. Så dokument mm har studerats av författaren. Det gör naturligtvis boken mer spännande och intressant. Författaren har gjort ett starkt kvinnoporträtt (med en kvinna som är duktig och flitig och så vacker så vacker) och skriver även med stor klarsyn om människans natur som t.ex när kyrkoherden befinner sig på husförhör:

[...] med en nyfödda i tullan bredvid sig. Mättad och torr fick han verkligen hoppas, ty barnskrik var något som han skydde. Även det tjollerprat deras föräldrar använde för att tysta dem. Inom honom grät och våndades ett annat barn, ett barn till vilket inga händer funnits, inga skyndsamma steg. s126

 

Brottet som båda döms för är tudelat, både hor och mord vilket framgår redan i början av boken.

Att Margareta är kvinna och som sådan mer skyldig har hon nog förstått men att han (charmören), som hon kände för på ett sätt som var Lika som kärlek, och som var så uppenbart att även omgivningen upptäckt det, att han kunde förneka henne, det hade hon aldrig kunnat tro. Dessutom var det ju han som begick mordet, inte hon.

 

Skammen verkade inte plåga honom, tänkte hon. Mycket hos honom hade under veckorna i häktesstugan överraskat henne. Även skrämt. Obetydligheter för det mesta men ändå värda att beakta. Hans sätt att trotsigt och notoriskt förneka allt, förtrogenhet såväl som könsligt umgänge till exempel. Något som väckt hennes beundran till en början men som sedan väckt henne till eftertanke. En tanke lika ful som oavvislig. Att hade han inte därmed svikit henne? Svikit själva kärleken? Och Nils, varför hade han drämt till Nils med åran? s 173 

 

Han verkar nästan inte ha någon del i det hela, medan hon rannsakar sig själv när hon sitter i häktet.

Att hur, började hon tänka, hur kunde jag vara så otänkt? Kyrkoherde Gilljams ord och förmaningar kom åter till henne. Inte endast mot Nils Nilsson hade hon försyndat sig, utan också mot Gud Den Allsmäktige och EvaGreta, dottern. Den oskyldiga. Även så Pehr Eriksson, ett bättre förstånd borde hon ha haft, kvinna som hon var! s 182

 

Slutet: nej, det stämde inte, historien höll inte riktigt ihop och botgöringen stod inte i proportion till dådet. Nånstans försvann det insiktsfulla och jag skulle ha velat veta om slutet tillhörde den tredjedel av boken som var sann.......eller om Salomonsson helt plötsligt bara ville blir klar med alltihop.

Avund, skvaller, skam, skuld och förlåtelse. Se där, nötskalet!


Senaste inläggen

Presentation

Violens boksida
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Länkar2.0

Länkar bok

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Poddar

Arkiv

Tidigare år

statistik

JUL

Medicinskt

Min gästbok

Ätbart

ACLänkar

Träning

inredning

UV index


Skapa flashcards