Temple, Peter: Mörk kust***+

Vi talar om år, så länge har den här boken stått på min läsa lista. Vinnare av världens största deckarpris 2007 - The Duncan Lawrie Dagger står det utanpå den. Och jag började förväntansfullt läsa. Och slogs av hur konstigt Temple skriver, t.ex

Hundarna [...]Med magarna fulla av vatten lydde de långsamt och föraktfullt, som om de var reumatiska. sid 8

Hm. Reumatiska???

Jag skulle kunna laga lite kaffe. [...] Bäst att du inte gör det, sa han. Vi får inte röra nånting. De skulle vräka sig över mig som ett lass gödsel. sid 27

Ok...

Två korpar som hackade i en högröd gegga vid sista vägkorsningen riktade en dömande blick mot honom, som var de gamla män på en ruffig pub. sid 42

Ok, det var bättre. eller? Och längre fram markerade jag fler uttryck, två exempel här:

De körde hem på tomma vägar, förbi hus som sjunkit på sin torpargrund i sänkorna, förbi färsk vedrök ryckt ur skorstenar. sid 225

Cashin kände sig som han hade förlagt en natts sömn någonstans. sid 288

Och det är faktiskt just det här som gör att boken känns annorlunda, fräsch på nåt sätt. Att språket och orden och metaforerna inte följer nåt mönster utan bara slumpmässigt träder fram. det känns som att författaren verkligen tänkt efter, hur skriver jag det här så det blir så märkligt som möjligt. Och då känner man verkligen att Temple tänkt när han skrivit. Lite kul och nytt faktiskt.

 Även om den är lika alla andra (nåja de flesta) deckare; operaälskande kommissarie med Housesmärtor i en håla där rasism (verkligen!!!), tristess och förfall (även hans eget hus) råder. Och nånstans den där gången då det hände det som gör oooolidliga smärtförnimmelser, som han betraktar som sin  "vän". (?) Men hur var det riktigt, vad hände? vi vill hela tiden veta.....och får veta också. Privatlivet finns men inte påträngande. Hundarna är påträngande men så bra skildrat. (Säger jag som är kattmänniska!)

Och när man läser boken finns det en del uttryck som känns så...... nya fast de inte är speciella som beskrivningen av när alla bitar faller på plats, beskrivningen av det som gör Cashin till polishjälten, Den Som Löser Fallet:

Cashin trodde att han visste svaret, det hade kommit till honom via någon process i hjärnan som oavbrutet sållade, sorterade och körde runt saker han hört och läst, sett och känt, bitar och delar om inte hade någon uppenbar nytta, bara var bråte, skräp, ända tills två av dem stötte ihop, snodde runt och fann varandra, passade ihop som hand i handske. sid 325

I den solbrände mannens ögon såg Cashin samma lättnad som han lagt märke till hos människor som bekänt ett mord. sid 352

  Att vara vid liv är en present. [...] Varje minut, varje timme, varje dag. sid 381

Bokens budskap? Ovanligt för en deckare i så fall......

Slutet var som vanligt det där våldsamma men, sen kommer det mer. Och då kände jag, hm! Du och jag Temple, du och jag Cashin, vi visste det hela tiden!

Jag kände mig smart och delaktig och intresserad och förvånad (mest över metaforernas obeskrivliga ovanlighet) när jag la ifrån mig boken.

Och trots att jag länge inte kunde skilja vem från vem så var det glasklart när jag slutade boken, vet inte hur det nu gick till?

Så det måste bli ett extra plus, det måste det........

Och när översätts nästa bok? Jag bara undrar.......

Nobelpriset kan Temple ju bara inte sukta efter men Sverige är med, jo då.

Cash tittade på den svenska ljudanläggningen. En gång hade den varit den dyraste på marknaden. sid 65

Alltsammans låg orört på sängbordet rätt länge tills Cashin en morgon i väntan på gryningen, med smärtan glimmande, tände lampan, tog en cd, vilken som helst, stoppade in den utan att titta på den, tog på hörlurarna, släckte ljuset.

Det var Jussi Björling. sid 77