O´Brien, Maureen: Döden inpå livet***

Den här boken är nyligen nyutgiven på Elisabeth Grate förlag och jag skulle nog aldrig ha hittat den om den inte var/är med i Lillaos deckarutmaning. Den fanns inte ens på biblioteket i kommunen så min filial köpte in den.

Det här är, vilket jag upptäckte tämligen omgående, en deckare från den tiden (1989) då deckaren fortfarande var en genre i sin egen rätt. (Agatha Christie t.ex skrev ju "riktiga" deckare, dessa läste jag i oavbruten följd tills jag kom på tekniken och kunde lista ut vem som var mördaren, sen slutade jag läsa henne, för då visste jag ju redan allt.)  Bara efter att jag läst några kapitel kändes det som jag druckit ett kallt uppfriskande glas med språkvatten. Korta kärnfulla meningar och avskalad miljö som jag trots det kan se framför mig.

"Porten mot gatan var en bastant trähistoria, hög och tillräckligt bred för att släppa in en bil." 

"De hade ögon som munnar, glufs, glufs, de tittade överallt."

 "Han antecknade på formuläret, höjde på ögonbrynen. De var två ludna larver som levde sitt eget liv" 

"Paul såg ut som han skulle kunna hamna under en bil"

Jag fortsatte att läsa och blev mer och mer fascinerad. Massor med dialog och minimalt med utdragna natur- och relationsbeskrivningar. Jag gillade det!

Men

Jag kommer faktiskt inte att läsa fler böcker av O´brien eftersom jag även påmindes om varför jag inte läste så mycket deckare tidigare. Kommissarien intresserade mig inte ett dugg, men det gör Wahlbergs, Indridasons, Cleeves, Sigurdadottirs och de andras kommissarier. Varför? Jo därför att det är deras liv jag är intresserad av, inte mördarnas. Och det är deras liv jag får veta nånting om, morden är en bisak.

När skärper man till sig och tittar till i Morden i Midsomer t.ex.? Jo när Barnabys fru eller dotter eller hans kollega kommer fram och säger nånting väl genomtänkt. Mordet eller mördaren eller den mördade är en bisak. Eller hur? Men i äldre deckare/kriminalromaner är mordet det väsentliga och svaret på varför? är ofta i fokus, motivet är motivet skulle man kunna säga. Och det blir tjatigt i längden. Tycker jag.

Lillaos deckarutmaning

Läst 2010